Energismart eller hälsorisk? LED-lampan får oss att se rött

Det såg ljust ut. LED-lamporna lanserades som billigare, mer hållbara och miljömässigt smarta. Idag talas det om ett trafikfarligt och synergonomiskt fiasko. Och behöver man ha Nobelpris i fysik för att få dem att sluta flimra?

Förr i tiden var världen fulare och snyggare. Fulare eftersom vi då saknade tillgång till det ymnighetshorn av fillers, botox, laxsperma och Lyko-smink som idag håller oss i fagert schack. Snyggare för att vi och våra hem badade i vackert, gult halogenljus. Nu badar vi bara i LED-lampors kalla blåhet. Alldeles blålila och flimrande har världen blivit. Det står inget om det i Uppenbarelseboken men om det fortsätter så här kommer apokalypsens ryttare behöva göra finalgaloppen i ett tandkrämsfärgat töcken. Och vi, LED-trälar? Vi går under med spänningshuvudvärk. 

Det verkade så himla bra. 2014 vann en forskartrio Nobelpriset i fysik för att de utvecklat LED-lamporna. Sedan gick allt med ljusets hastighet. 2018 kom den sista svenska lagen i processen att fasa ut halogenlampan från EU. Så här frälst lät det i skällan: LED-lampor förbrukar 80–90 procent mindre energi än glödlampor, de har inte samma ineffektiva och farliga värmeutveckling, de kan hålla 50 gånger längre (upp till 50 000 timmar!) och deras livslängd skapar i sin tur mindre avfall över tid. De innehåller inget kvicksilver. De är tåliga, snabba och producerar mycket lite UV-strålning. Det lät nästan för bra för att vara sant. Som idén om perpetuum mobile, en evighetsmaskin som genererar mer energi än den förbrukar.

Det har visat sig att det som skulle ge oss en ljusare och enklare tillvaro istället har gjort oss hjärntrötta och lämnat oss vilse i våra egna hem. 

Vi förlorar därtill en massa tid på att försöka förstå hur de ska dimras. Ur egen fatabur: I vårt vardagsrum måste man stå i en glad kvart och justera dimmern för att inte utsättas för armaturens vredgade krampanfall. Min redaktör vittnar om att hon är den enda i familjen som fått igång en ljusapp som ska dimra belysningen ovanför handfatet i badrummet. De andra i familjen kan inte ens släcka lampan, den kan bara hanteras när hon är hemma. 

Vissa LED-lampor kan dessutom avge ett flimmer som inte alltid är synligt för blotta ögat men som kan orsaka huvudvärk, ögontrötthet eller andra fysiska besvär, särskilt vid långvarig exponering. LED-lampors blåa ljus har dessutom visat sig påverka kroppens produktion av melatonin, vilket kan störa sömnen. Studier på råttor har visat att ljuset riskerar att orsaka ögonskador. 

En annan fråga som tänds i detta nya bländande landskap – hur ska man ens lyckas köpa rätt ljusstyrka? Vi famlar sannerligen i mörkret när vi försöker överföra från det gamla tydliga watt-systemet. Watt är en enhet som mäter elektrisk effekt, medan moderna ljussystem ofta använder andra metoder för att mäta ljusstyrka eller ljusflöde, till exempel lumen. En glödlampa på 60 watt ger ungefär 700–800 lumen. Det blir en massa, massa matematik. 

Sedan har vi det här med liv och död i trafiken. I Storbritannien har användningen av LED-lampor i fordon lett till regeringsutredningar; enligt bilmagasinet Carup kan man härleda felaktigt inställda lampor som bidragande orsak till 216 krockar som rapporterats på ett år. 

Och det slutar inte här: Konsten har blivit fulare. En text i New York Magazine i mars 2023 berör de utmaningar som LED-belysning medför i museilokaler. På Metropolitan Museum of Art hänger verk av Velázquez, Monet och Degas. Amy Nelson, som är chef för ljusdesign på museet, berättar att den nya ljusteknologin kan skapa problem med skärpa och ljusets färgtemperatur, vilket gör det svårt att skapa konstnärligt tilltalande ljusinramning för museets odödliga verk. När halogenbelysningen ersattes blev ljuset mer oskarpt och ojämnt vilket påverkade hur konstverken framträder på museiväggarna.

Hon förklarar för New York Magazine att LED-lampor kan försämras på sätt som inte alltid är uppenbara för blotta ögat, till exempel genom färgförändringar eller ljusförlust, innan de pajar. Plötsligt börjar de helt enkelt att svika sitt uppdrag. På The Met har äldre LED-installationer börjat visa sådana problem, och vissa lampor har en oönskad magentafärg. Det behöver knappt sägas att ljussättningen av ett konstverk är en konst i sig, verket kan förändras dramatiskt i olika ljuskällor. Med en defekt ljuskälla kan konstverkets själva symbolik förändras med ett plötsligt stråk av magenta. Plötsligt står vi inför en pampig fråga: Kan en defekt lampa påverka en konstnärs själva arv? 

Är det olagligt på något sätt med hederligt vitt ljus i Tyskland?

I artikeln lyfts frågan: Bör våra lampor efterapa solljus (som faktiskt är blått) eller eldflammor? Möjligen är svaret kulturellt. Jag tänker ofta på avsnitt 150 av podden Flashback Forever. Det heter Varför älskar invandrare blått ljus? I avsnittet uppmärksammar en av poddens programledare – ”Scroll-Mia” – hur svårt det är att hitta LED-lampor som ger ett ljus som liknar skenet från en glödlampa. Hon läser ur en Flashbacktråd där en person undrar varför människor som är födda utanför Sverige tycks föredra blått och kallt ljus medan svenskar gärna vill ha varmt och dimmat. Mia lyfter också en dansk forskare som studerat belysning i Danmark och Jordanien. I Jordanien ska rummen belysas på ett stort och inbjudande sätt medan man i Danmark föredrar dimmat och gult ljus. Precis som i Sverige hamstrades det glödlampor inför förbudet. 

Flashback Forever noterar att man i resten av världen undrar över de västeuropeiska och till viss del nordamerikanska ljusvanorna; varför har vi gult ljus? Jag hittar en liknande tråd på diskussionsforumet Reddit där en person som tillfälligt vistas i Tyskland undrar kring den gula fäblessen. Man blir sömnig och trött av det gula ljuset, skriver personen, och därför mindre effektiv i arbete
och studier. Är det olagligt på något sätt med hederligt vitt ljus i Tyskland? Varför vill ni ha det så otroligt gult? Mys och långa mörka vintrar, svarar de flesta tyskar i tråden. 

Medelklassen på våra breddgrader skyr inte heller några medel för att hitta gamla glödlampor som ska ge det efterlängtade gula ljuset. Det grävs efter halogen i dödsbon, byts i Facebookgrupper och spejas i renoveringsförråd. Enligt rykten finns det inredningsbutiker som säljer glödlampor under disk om man frågar på rätt sätt, något som för tanken till svarthandel med sprit under förbudstiden. Tänk att heminredning skulle generera en undre värld där glödlampor är hårdvaluta.

Det är ett under att koncentrationen räcker till det – LED-flimret på våra arbetsplatser ger oss nämligen koncentrationsproblem, enligt en artikel från Lunds tekniska högskola. Ett annat problem är den dåliga ljusfördelningen i moderna LED-armaturer. Det skapar stora kontraster mellan ljus och mörker och det här är verkligen aga för våra ögon som är gjorda för att titta på de mjuka kontrasterna mellan typ en sten och ett träd i skogen. 

Var det verkligen så här det skulle bli? Ett potentiellt farligt, synergonomiskt fiasko och en skandalöst magentaskiftande Velázquez? Dessutom hinner ingen komma på en bättre lösning – alla är för upptagna med att gräva efter gamla halogenlampor i nydöda sterbhus. 

Våra liv tycks fyllas av allt fler innovationer som ska förenkla livet men som gör det svårare. Pappsugrör, chin rest-arm-hyllan (alltså ett stöd för hakan), induktionshällar som inte tål vatten. I mitt hushåll kallar vi vår induktionshäll för ”tönten” för att den ständigt gnäller. Man kan inte ens sätta ner ett fjäderlätt plastlock på den utan att tönten börjar grina och pipa. Sedan har vi allt som tvunget skulle bli trådlöst. Käre tid, en del saker ska kanske ha tråd? Trådlösa laddare får i alla fall undertecknad att gnissla tänder ända till månen. De laddar långsamt, överhettas, störs av metaller. Faktiskt tycks allt trådlöst konstruerat för att bränna ut sina användare. Robotgräsklippare som fastnar i hörn och har dålig täckning, förutom när det är en igelkott i sikte förstås, då de förvandlas till effektiva mördarmaskiner. 

Jag vill inte konspirera, men vissa smart-hem-teknologier verkar designade för att spärra fast medelklassen i ett evigt synkroniserande av apparater. Mellan synkroniserandet och flimmerhuvudvärken hinner vi knappt märka när de kommer i det tandkrämsfärgade töcknet. Apokalypsens ryttare.  

Ur Tidningen Vi #5 2025.

Läs mer:

Estrid Ericsons okända roll i den svenska litteraturhistorien

”Du har plats 21 961 i kön”