Erik Niva: ”Jag har ett stort socialt handikapp”

Skaffa bara det du behöver och lev skuldfri. Den VM-aktuella sportjournalisten Erik Niva delar sin livsvisdom.

Hur skulle du beskriva dig själv?
– Ambitiös, rastlös och nyfiken på världen jag lever i.

Vad skulle du ha gjort om du inte var journalist?
– Det är en fråga med flera olika lager för om jag inte vore fotbollsjournalist så skulle jag ha varit en annan typ av journalist. Hade jag inte jobbat med journalistik alls hade jag gissningsvis jobbat med någon angränsande typ av berättande. Jag tror att det som tilltalar mig och det som jag i någon mån har en begåvning för är ganska snävt. Jag tillhör inte dem som i morgon kan byta bana i livet och plötsligt stå där som hovslagare. Därför hade jag rört mig i angränsande marker.

Vad uppskattar du mest hos en vän?
– Lojalitet, pålitlighet och påhittighet.

Vilken levande person har betytt mest för dig?
– Min sambo. Tveklöst. Jag har såklart formats av mina föräldrar och andra personer som jag träffade och tillbringade mycket tid med i barndomen men min sambo som jag träffade för 25 år sen har varit mest betydelsefull och signifikant i att forma den person som jag kommit att bli. Vi träffades när jag var på väg in i vuxenlivet och där det i någon utsträckning fortfarande var öppet vilken människa jag skulle bli. Hon har hjälpt mig att bli en någorlunda sund och välbalanserad människa och det hade jag nog haft problem med om vi inte hade träffats.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?
– I smått är det definitivt mitt bedrövliga ansiktsminne. Det är ett stort socialt handikapp. Jag lever ett liv där jag träffar många människor och jag önskar att jag vore en person som omedelbart kom ihåg alla. Dessvärre är det raka motsatsen. Du framstår aldrig så osympatisk som när du glömt bort en person du träffat förut, kanske flera gånger. Jag brukar raljera och säga att om min son klipper sig så känner jag inte längre igenom honom. Det är bara delvis en raljans, det finns ett besvärande stort korn av sanning i det. 

Vad gör du helst en ledig dag?
– Besöker en plats där jag inte har varit tidigare. Jag är inte så mycket för att bara möta dagen med stilla frid utan jag har den där rastlösheten och nyfikenheten i mig och den stillas mest effektivt av att uppleva något nytt.

Om du fick införa en ny regel på fotbollsplan – vilken hade det blivit?
– Saken är att jag inte skulle vilja införa en helt ny regel. Min grundläggande åsikt är att det mixtras alldeles för mycket med den fotboll som har fungerat förträffligt väl i 160 år. Jag tycker att de grundläggande reglerna ska förbli befintliga. Det jag dock känner ganska starkt är att den klassiska straffsparken ofta är oproportionerligt utslagsgivande. Du tilldelas en straff för en marginell ofrivillig förseelse och där avgörs matchen. Så om du tvingar mig att komma med en ny regel så blir det en typ av mellantingsbestraffning mellan straff och frispark. Förr fanns det något som hette indirekt frispark som aldrig användes men utan att fastna i teknikaliteter är det jag i grunden önskar att straffsparken ska användas mer sällan. Att det ska göras en omtolkning av regelsystemet där det kanske infaller var tionde match snarare än en gång varannan.  

Vad betraktar du som din största olycka?
– Min största sorg är det faktum att mitt barndoms- och uppväxtsamhälle inte längre existerar. Den sorgen förstärks av att jag alltjämt upplever det som så oerhört oberättat och underrapporterat i den svenska historieskrivningen. Det är ofattbart för mig att ett samhälle, stort och anrikt som vårt Malmberget, bara tilläts avvecklas genom politiska beslut som varken ifrågasattes eller följdes upp. Visserligen skulle jag själv inte vilja bo i Malmberget men det är inte huvudsaken här utan det är den framtvingade avvecklingen och tvångsförflyttningen av tusentals människor som skedde helt utan politisk debatt, medial rapportering eller samhällelig konsekvens och efterhandsanalys. Det är både en ilska och en sorg.

Om du skulle starta ett punkband – vad skulle det heta?
– Jag hade faktiskt en gång ett punkband när jag bodde i England som hette State of the 78, för att vi alla var födda 1978. Åh, det är svårt med namn på punkband och i synnerhet på svenska. Det är alldeles för många bra band som har hamnat i ett läge där de heter Radioaktiva Räker och det vill man undvika. Jag ligger nog kvar vid State of the 78 trots att det gått nästan 30 år. Jag har inte mäktat med att hitta något bättre. Det är svaga 3 plus men många punkband har gått vilse i 1 plus-träsket så jag accepterar kryss på bortaplan i den här matchen.

Min relation till Tottenham har alltid gått ut på att det ska sluta illa när allt dras till sin spets.

Vad skulle du göra om du vann 20 miljoner kronor?
– Betala av mina lån för den som är satt i skuld är ej fri. Det är en premiss som jag instinktivt ställer upp på. Jag accepterar att det inte är särskilt privatekonomiskt begåvat att tänka på det sättet men det finns vissa såna där saker som är nedärvda i mig mot bättre samtidsvetande. En sak är att jag länge hade en syn på en anställning som livslång, jag var fast i en gruvarbetarmodell där du påbörjar en anställning så snabbt som möjligt och avslutar den vid pensionen. Det satt djupt i mig och på samma sätt sitter det djupt att i möjligaste mån så ska du vara skuldfri. Du får sällan den möjligheten i dagens samhälle men erbjuder du mig den genom 20 miljoner – så tar jag den.

Vilken är din största kulturupplevelse?
– Champions League-semifinalen mellan Ajax och Tottenham 2019. Det är i hård konkurrens med både konserter, skivor och böcker som har betytt jättemycket för mig men absolut ingenting har varit lika starkt och omvälvande som den matchen. Tottenham är min klubb som jag levt mitt liv med på ett helt irrationellt sätt. Den kvällen nådde de sin största framgång på ett väldigt dramatiskt sätt. Det var en semifinal i världens största klubblagsturnering som avgjordes med så gott som den sista sparken i den 95:e minuten. Det var både storslaget, episkt och oväntat. Min relation till Tottenham har alltid gått ut på att det ska sluta illa när allt dras till sin spets. För en gångs skull, för en kväll, gick det på ett annat sätt.

Vad hade du offrat för ett svenskt VM-guld?
– Vad behöver du av mig?

Vilka är dina bästa klimattips?
– Jag har varit vegetarian i hela mitt vuxna liv så det är ett tips. Jag har heller aldrig skaffat körkort trots att jag är norrlänning. Mitt tredje klimattips är att man aldrig ska returnera något klädesplagg. Tänk igenom dina köp och skaffa bara det du behöver!

Vilken fotbollströja är du mest stolt över att du äger?
– Det får ändå bli den argentinska landslagströja som Diego Maradona har burit i en landskamp. Jag tycker visserligen att Leo Messi är och har varit en ännu bättre fotbollsspelare men det finns ingen idrottsutövare i historien som har samma sociala signifikans som Maradona. Han var, är och förblir den största fotbollsspelaren någonsin. Och då får hans tröja lov att räknas som den största i samlingen.

När gråter du?
– I stort sett aldrig vilket är någon sorts rest från en uppväxt i Malmfälten, tror jag. På något kontraproduktivt sätt finns det inte i mig. När det ändå sker så är det främst på begravningar.

När skrattar du?
– När personer i min närhet, eller för den delen jag själv, drabbas av små dråpliga motgångar i vardagen. Det kan låta skadeglatt men det är därför jag inkluderar mig själv i ekvationen. Jag tycker att det är festligt när det sker obegripligheter som sätter lagom mycket käpp i vardagshjulet. Det ger mig på något bakvänt sätt större skjuts genom dagen.

Vad hade du gett för ett regimbyte i FIFA?
– Vad behöver du av mig?

Vilken är din viktigaste drivkraft?
– Min vilja att upptäcka, utforska och förstå världen. Jag är ganska övertygad att den drivkraften blev starkare i och med att jag växte upp på en plats där världen kändes så långt borta. Det var instinktivt väldigt tidigt att jag ville uppleva något mer innehållsrikt och färgsprakande än det som fanns i Malmfälten i skarven mellan 1980 och 1990. Det är den känslan och den drivkraften som jag fortfarande går runt och bär på.

Vilken spelartyp hade du varit?
– Jag vet ju det eftersom jag, precis som alla vettiga människor, spelade fotboll i många år. Jag var en fysiskt svag och långsam, men kreativ playmaker-typ som gärna utgick från vänsterkanten snarare än från de centrala ytorna. Ska jag idealisera själva positionen så ska man väl tänka Zinedine Zidane. Ska jag istället vara sann, i en förvisso helt oproportionerlig jämförelse, kan jag för de insatta säga att jag spelade som en extremt mycket sämre version av den lilla sydafrikanska spelaren Steven Pienaar. Nu får några få där ute en rättvis bild.

Var förvarar du din Kristall och dina Guldsköldar?
– Kristallen står på en fönsterbräda här hemma. Guldsköldarna har haft olika karaktär genom åren, några är diplom som jag har i garderoben och några är fysiska sköldar i glas som faktiskt är väldigt användbara som bokstöd och pressverktyg.

Vad avskyr du allra mest?
– Det är väl trångsynthet, överdriven egoism och den intolerans som det leder till.

Om man ska läsa en bok om fotboll – vilken?
– Football Against the Enemy av Simon Kuper. Nu är den mer än 30 år gammal men på sitt sätt fortfarande lika aktuell. Det var pionjärverket när det kommer till anspråket att förklara världen genom fotboll. Det är den bok som har varit mest betydelsefull för min yrkesgärning.

Vilken talang skulle du vilja ha?
– Kunna spela fotboll väldigt bra. Eller kunna spela ett instrument. Det var mina två ungdomsdrömmar. Först ville jag bli fotbollsspelare och sen basist i ett punkband. Det skulle visa sig att jag inte hade förutsättning för något av dem och då fick jag hitta andra vägar. Det är absolut så att den här fotbolls- och kulturjournalisten är en misslyckad spelare och musikant.

Hur kan du tänka dig att dö?
– Snabbt och oväntat.

Vad är ditt motto?
– Det sanna svaret är att jag inte har något. Men som det en gång hette från 1980-talsbandet Minor Threat från Washington: ’’At least I’m fucking trying – What the fuck have you done?’’

Berättat för Josefiné Josefsson

Läs mer:

Därför älskar jag att kolla på Förrädarna

När Sverigedemokraterna förlorade på hemmaplan