Ernst De Geer om skammen i debutfilmen

  • 8 mar 2024
  • 6 min

Asta Kamma August och Ernst De Geer. // Foto: Per Larsson

Ernst De Geer om skammen i debutfilmen
Hugo Alm

Asta Kamma August och Ernst De Geer. // Foto: Per Larsson

Lyssna på artikeln

Ernst De Geers debutfilm Hypnosen – om ett ungt entreprenörspar som ska slå sig fram i techvärlden – har hyllats utomlands. Bakom succén ligger regissörens eget smärtsamma fiasko.

Det är jobbigt att kolla på Ernst De Geers debutfilm Hypnosen. Flera gånger tvingas jag vända bort ansiktet. Inte för att filmen är dålig, utan för att De Geer vill få tittaren att skämmas.

– Jag tycker faktiskt inte det är så jobbigt att se sånt här själv, säger De Geer och fortsätter: Men jag tycker den typen av situationer är väldigt jobbiga i verkligheten, så då blir det ganska skönt att få utlopp för det i fiktionen. Jag tycker det är värre att kolla på reality-tv än att kolla på fiktion där någon gör bort sig.

Asta Kamma August och Herbert Nordrum spelar huvudrollerna i De Geers långfilmsdebut, skriven tillsammans med hans danska studiekamrat Mads Stagger. Hypnosen kommer att gå på bio i flera europeiska länder och benämns som satir utomlands. De Geer värjer sig lite mot genrebestämningen och menar att han mest ville göra en rolig film.

– Det var ett experiment: Att se hur långt man kan dra det och fortfarande känna någon sorts kärlek till personerna.

I centrum står André och Vera som har byggt en app för kvinnors hälsa. De åker i väg på en pitchtävling – en samling unga techföretagare som presenterar sina bolag inför investerare i hopp om att vinna en miljoninvestering. Men innan de åker testar Vera hypnosterapi för att sluta röka.

– Hypnosterapin leder i stället till att hon blir hypnotiserad att bli av med sina starka sociala spärrar. Så hela filmen utspelar sig under de här dagarna på pitchtävlingen när hon är personlighetsförändrad och André har svårt att hantera det.

Inför filmen gjorde manusförfattarna research om hypnos, och De Geer har delvis förändrat uppfattning sedan de började skriva.

– Jag tror vi båda var mer skeptiska till konceptet hypnos innan vi började jobba med filmen. När jag pratar om filmen märker jag att väldigt många har testat hypnosterapi. Jag testade det, fast först efter att vi hade spelat in filmen. Men Asta testade innan vi hade spelat in.

Med hypnosen kommer sekundärskammen in. Allteftersom Vera släpper sina spärrar blir det svårare för André att hålla ihop det och fokusera på pitchtävlingen. Inspiration till filmen kommer inte bara från techvärlden, utan också från manusförfattarnas egen.

– Jag och Mads var faktiskt på en pitchtävling med en helt annan film. Så vi tog mycket inspiration från det. Själva grejen är: Vi är här för att sälja oss själva. Vi är här för att vinna. Vilket kännas ganska märkligt, för det är redan konstigt att tävla i att göra film. Då blir det ännu konstigare att tävla i att berätta om en film man ska göra.

Resultatet av Ernst och Mads egna försök blev så katastrofalt att de har fått höra om det i efterhand.

Vad hände när det inte funkade?

– Jag vet inte. Jag vet bara att folk har sagt att det var en väldigt dålig pitch. Och jag vet inte varför de har varit så öppna med det.

Har du lärt dig något om att pitcha under arbetet med filmen?

– Jag tror inte det faktiskt. Men jag tror att besvikelsen gav oss lite kraft till Hypnosen.

Precis som i De Geers examensfilm Kulturen handlar Hypnosen om unga människor som ska slå sig fram i livet, i skuggan av mer framgångsrika föräldrar.

– Jag känner att folk i min ålder och min generation är uppväxta i det där. Det är någon millennial-grej där drömmen är att breaka och man ska sitta med sin MacBook på ett café och komma på briljanta idéer. Man ska liksom få in en fot och bara slå sig fram.

Oavsett hur det står till med självförtroendet när han ska pitcha finns ett driv att göra film. Han har i över ett decennium pluggat och utvecklar nu en andra långfilm.

– Jag har i 15 år trott på att jag kan bli filmregissör. Den tron på att det går att jobba med det här tror jag 100 procent att jag har med hemifrån.

”Hemifrån”, det är mamma Marianne Lindberg De Geer och pappa Carl Johan De Geer, båda konstnärer, författare, filmare och fotografer. I sin dagbok, Tvära kast, skriver Marianne Lindberg De Geer om sina tankar efter att ha läst manuset, och filmens mindre smickrande modersporträtt. Men några kopplingar till det verkliga livet avskriver Ernst De Geer direkt.

– Sådana frågor känns ganska lätta just med mina föräldrar, för de har ju inte varit rädda att skriva om sina egna familjer. Så det går liksom inte att ha dåligt samvete egentligen. De har den synen att konsten är fri och man måste få uttrycka sig. Man ska inte blanda ihop det med verkligheten. 


Läs mer:

Filip Hammar: ”Jag vill inte bli lika deppig som pappa”

Fredrik Gertten: ”Våra värsta fiender är cynism”

Fler utvalda artiklar