Familjen där nästan alla är lärare

Familjen Abbas är troligen Sveriges största lärarfamilj. Mamma, pappa, fem av deras barn och en svåger har alla valt yrket. Rim Abbas, en av systrarna, berättar om familjens kall.

”När det äntligen har blivit tyst i klassrummet och jag står framför mina elever som sitter böjda över sina böcker, kommer ett minne från min egen skolgång till mig. Jag går i trean och vi ska skriva vilket yrke vi vill ha när vi blir stora. Jag skriver lärare, utan att tveka. Att mina föräldrar är lärare har förstås med saken att göra, men jag känner också att läraridentiteten har funnits i mig sedan jag var liten. Jag var ofta framme vid katedern och hjälpte mina lärare att dela ut papper – och när jag blev något äldre tränade jag klasser i gymnastik. Jag har alltid trivts i ledarrollen.

Min familj är från Palestina, men mina morföräldrar flydde till Libanon på grund av kriget. Där föddes mina föräldrar och utbildade sig till lärare, innan de kom till Sverige som krigsflyktingar för 35 år sedan. Vi är nio syskon, en bror och åtta systrar. Min äldsta syster är född i Libanon, vi andra i Höganäs. 

Min pappa är mattelärare och modersmålslärare i arabiska och min mamma är modersmålslärare och studiehandledare. Det är en lyx att växa upp med föräldrar som är pedagoger, men det är nog först i efterhand som jag har förstått hur mycket deras engagemang för skolan har präglat vår uppväxt. De tog vår skolgång på stort allvar och pratade om vikten av utbildning. Pappa satt uppe med oss sent för att lösa svåra mattetal, han gick inte och la sig förrän han hade försäkrat sig om att vi förstod. Mamma gjorde pristävlingar för att få oss att läsa böcker. Nu, när jag själv är lärare, brukar jag fundera på hur mina föräldrar orkade vara i en skolmiljö hela dagarna och sedan gå hem till nio barn och fortsätta stötta med läxor och lek. 

Min bror utbildade sig till lärare först av oss syskon. Två av mina yngre systrar utbildar sig pedagoger nu. Jag själv gick lärarutbildningen i Malmö direkt efter gymnasiet och undervisar idag i svenska och SO för sjätteklassare på en skola i Helsingborg. 

Eftersom vi är så många lärare i familjen har någon utomstående kommenterat att vi är ett lärarkollegium, fast med släktband. Och det ligger något i det. När någon av oss ställs inför en utmaning i klassrummet bollas det ofta över fredagsmiddagen hemma hos mina föräldrar. Har någon annan ett knep för att fånga elevernas uppmärksamhet, då delas det med oss andra. Det finns en stolthet och en glädje i att vi kan stötta varandra i ett yrke som stundtals är ganska utmanande. Det är som om läraryrket sitter i väggarna hemma hos oss.

Jag var bara 23 när jag började arbeta som lärare och i början såg eleverna mig mer som en kompis. Som ung kvinna har jag behövt vara tydlig, hålla på rutiner och sätta gränser – och med tiden har jag vunnit deras respekt. Jag vill se varje enskild elev, skapa trygghet och vara en vuxen man vågar prata med. Jag försöker vara den lärare jag själv hade velat ha.

Jag minns hur frågan Var kommer du ifrån? förföljde mig under min egen skolgång. Än idag har jag svårt att svara på var jag kommer ifrån, det är så mycket mer som ryms i det svaret än min hudfärg, och var mina föräldrar är födda. På min skola möter jag elever med liknande erfarenheter och för att fånga upp deras tankar startade jag nyligen en podcast där jag pratar med elever om identitet, tillhörighet och hur det är att leva med två kulturer i Sverige. Det är roligt att se hur engagerade eleverna är och hur gärna de faktiskt vill prata om de här frågorna. 

Ibland känner jag att lärare är som byggarbetare som jobbar i det tysta – vi lägger grunden för elevernas framtid, men får sällan någon uppskattning för det. Vi förväntas vara allt: ämnesexperter, socialarbetare, konfliktlösare, förebilder och detta samtidigt som det ofta är orimlig arbetsbelastning, brist på resurser och för stora klasser. Men när jag ibland tvivlar brukar jag påminna mig om de gånger jag har gått på stan med mina föräldrar och tidigare elever kommer fram, kramar om dem och säger Tack för allt du har gjort för mig. Eller när en inbjudan till en tidigare elevs studentmottagning dimper ner i brevlådan hos mamma. Ibland tar jag fram en lapp jag har fått av någon elev och läser Tack för att du alltid finns där när man behöver prata. Då känns allting värt det.” 

Berättat för Meja Uhlander

Ur tidningen Vi #7 2025.

Läs mer:

Så blev Degerfors bibliotek en Instagramsuccé

De dyker för ett hav fritt från spöknät