Fascinerande och originell läsning om rädsla för främlingen

Likt succéromanen Troll, som kom på svenska i fjol, skildrar danska Rasmus Daugbjergs debut den komplicerade relationen mellan människa och natur. I Ryktet kommer en okänd främling till staden. Vem är han?

Ryktet
Författare: Rasmus Daugbjerg
Översättning: Andrea Lundgren
Förlag: Flo förlag

Som litteraturkritiker blir man efter några år i yrket ganska luttrad. Det är alltmer sällan man får anledning att utbrista: ”Det här liknar ingenting jag läst förut!”. Men så var faktiskt fallet när jag läste danske Rasmus Daugbjergs Troll härom året. Den är en vidunderlig och mörk saga i klimatkrisens tid, poetisk och grym med ett människoätande troll som rövar bort och dödar traktens barn. Men det är med sorg trollet gör det; för hans handlingar är ett direkt svar på det utplånande människan utsätter naturen för. Såväl trollet som människorna är både offer och förövare, och det är den dubbelheten som romanen speglar.

Troll är Rasmus Daugbjergs andra roman, och nu kommer äntligen också hans debutroman Ryktet på svenska. Även den i känslig översättning av Andrea Lundgren, för övrigt ett kongenialt översättarval eftersom hennes eget författarskap bär ett tydligt släktskap med Daugbjergs. Liksom Troll utspelar sig Ryktet på en avgränsad plats, en liten stad som aldrig nämns vid namn, omgiven av en skog. Det är stadens invånare som för talan, och de gör det i vi-form, fast under läsningens gång blir det där ”vi” allt skevare eftersom det visar sig att det också finns stora motsättningar mellan invånarna i staden. Men den som egentligen styr över staden är Ryktet.

Till staden kommer nämligen en främling, som genomgående tilltalas i du-form. Ingen vet riktigt hur länge han har funnits där, men ryktena som sprids om honom är omfattande och vidlyftiga. ”Ryktet” blir en egen röst i berättelsen. Om främlingens historia säger Ryktet att hans fru fött ett barn, som främlingen dödat genom att kasta i brunnen. Nu hör stadsinnevånarna främlingen yla efter sitt döda barn i skogen om nätterna. Men Ryktet säger också att barnet dog under förlossningen, och i en tredje version att främlingens fru rymt med barnet.

Invånarna i staden, ett säreget persongalleri som går under namn som Tvillingen, Troggel, Flughuvudet, Svalte eller Unnr, är mycket negativt inställda till främlingen. Alla utom en kvinna, Jana, som under en period har något slags förhållande med honom innan hon också vänder sig från honom. Vad främlingen tycker får vi inte veta, eftersom han inte har någon egen röst. Främlingen har en egenhet med liljekonvaljer: han sprider dem i kolossala mängder i staden, och invånarna håller till sist på att kvävas av den sötaktiga doften. Invånarna är dessutom mer och mer övertygade om att främlingen planerar att döda dem, genom att kasta dem i det mytiska bottenlösa Urhålet som finns i skogen.

Ja, som ni märker är det ganska omöjligt att beskriva eventuell handling eller intrig i den här romanen. Den upphäver alla lagar om sådan, och som läsare slås man av hur fort det går att dras in i Daugbjergs sagovärld och acceptera det som händer där. Mycket har med det rytmiska och besvärjande språket att göra, men Daugbjerg har också ett stundtals oerhört effektfullt bildspråk.

Liksom Troll är Ryktet skriven på kortprosa uppbyggd kring fristående tablåer, vissa bara på några få rader. Korthuggna meningar läggs till varandra, ibland med omkvädesliknande upprepningar. Så här kan det låta: ”Ryktet säger att de kastade ut dig från din hemstad. De tog dina kläder och sålde till hus. Ryktet säger att du inte visste vart du skulle ta vägen, och de pekade in i skogen.”

Ryktet har inte samma enhetliga konsekvens och tydlighet som Troll, den är vagare och mer av en upptakt till det som komma skall. Men det hindrar den inte från att vara fascinerande och originell läsning. Här finns många av de tankar som utvecklas i den kommande romanen: den djupt komplicerade relationen mellan människa och natur, människans dubbla roll som både offer och förövare inför en förestående apokalyps. Men i Ryktet handlar det också i högre grad om ”vi” gentemot ”du”. Om kollektivets rädsla för den okända främlingen, om vilken vi egentligen aldrig får veta mycket mer än att han förlorat ett barn och gillar liljekonvaljer. Resten är resultat av Ryktets berättarmakt.

Ur Tidningen Vi #10 2024.

Läs mer:

Recension: ”Låter det pretentiöst? Det kan jag lova att det inte är”

Olga Ravn: ”Rädslan att leva på fel sätt finns kvar”