Recension: ”Låter det pretentiöst? Det kan jag lova att det inte är”

Lina Wolff fortsätter att överraska. I sin nya novellsamling Promenader i natten följer hon den romerske kejsaren Marcus Aurelius råd att nedteckna sina drömmar. Resultatet är direkt och insisterande, skriver Vi:s recensent.

Promenader i natten
Författare: Lina Wolff
Förlag: Albert Bonniers

På en middag alldeles nyligen uppkom en diskussion om författarens roll i offentligheten. Är vi för osynliga? Tar vi inte vårt ansvar som intellektuella? Räcker det verkligen att utkomma med en diktsamling vart tredje år, borde vi inte ta ställning, stå på barrikaderna? Debattvågorna gick höga, det bildades ett läger för och emot.

Vad Lina Wolff hade tyckt illustrerar hon i sin senaste kortprosasamling, Promenader i natten. I texten Tinnitus blir den stackars författaren jagad av ilskna aktivister som skriker: 

”Klipp av dig håret som stöd för kvinnorna i Iran! Skriv under detta upprop mot SD! Ta upp kampen mot rasismen! …” Och så vidare. Uppmaningarna tar aldrig slut. Och författaren får tinnitus och springer för livet upp i bergen och gömmer sig i en grotta, där hon lever som ett urtidsdjur och skriver sina romaner på en bergsvägg. Tills hon slutligen dör, naken, långhårig och smutsig, men outsägligt lycklig.

Lina Wolff har på senare år blivit en av våra mest framträdande prosaister, med sina sinnliga och starka novellsamlingar och romaner: senast den thrillerartade Djävulsgreppet, om ett passionerat förhållande som spårar ur i destruktivitet. Ett av hennes signum är att hon ständigt överraskar, det går inte att lista ut vad som ska komma ur hennes penna härnäst. Så är också Promenader i natten en väsensskild bok från de tidigare. Det är en kortprosasamling som består av 41 korta drömlika betraktelser. Och nu måste det sägas: det var länge sedan jag läste en sådan här rolig, inspirerande, galen, klok och ryslig bok. Jag skrattar högt för mig själv flera gånger under läsningen. Några texter ger mig mardrömmar. 

Allting börjar med att den romerske kejsaren och filosofen Marcus Aurelius kliver in i författarens sovrum när hon drabbats av insomnia orsakad av skrivkramp. Hon är till den grad desperat att hon beslutat sig för att ge upp allt och ta ett vanligt jobb, vad som helst. Kejsaren Aurelius säger att hon inte alls behöver sluta skriva. Det enda hon behöver är att renas från sin fåfänga, egoism och oförmåga. För att göra detta uppmanar han henne att under fyrtio dygn återknyta kontakten med sina ”inre nattliga landskap”. Hon ska drömma och skriva ned vad hon drömmer.

Låter det pretentiöst? Det kan jag lova att det inte är. Texterna rör sig vigt mellan högt och lågt, mellan yta och djup. En genomgående tematik är skapandets vedermödor, en annan förställningens förbannelse – det faktum att vi ofta utger oss för att vara någon annan än den vi är – en tredje kärlekslängtan och kärlekssorg och den bekanta svårigheten att leva tvåsamt. Men det är hur Wolff gestaltar dessa ämnen som gör den här tunna boken storartad: de absurda infallen, humorn, svärtan och de plötsliga insikterna.

I Den dansande apan blir författaren så besatt av sin publik att hon aldrig vill sluta prata. Och när publiken ändå måste gå reser författaren upp ett tält på scenen, där hon till slut förenas med konferenciern, som gråtande bekänner att han är lika beroende av rampljuset som hon. I Belägringen av Stalingrad drömmer hon att hon ser en historisk dokumentär om händelsen och att hennes pågående romanprojekts olika delar är de stridande styrkorna: ”Min berättelses styrkor frös, svalt, förtvinade och törstade ihjäl i den ryska vintern.” Och i Monster med motiv går hon till botten med hur stor empati en författare egentligen kan ha med sina romanfigurer. Går det att föreställa sig, att känslomässigt leva sig in i en kvinna som yxmördar och därefter styckar sin man? Ja, det går alldeles utmärkt. Vi får hela berättelsen med alla detaljer. Och jag känner med yxmörderskan!

Det som är konstant i Wolffs författarskap, de överraskande formexperimenten till trots, är kanske just empatin. Men det är också stilen och språket. Det är en prosa som både bjuder in läsaren och skapar motstånd: klar, direkt och insisterande. Jag skulle gärna ha läst fler betraktelser. Man kan bara hoppas att hon följer Aurelius råd och fortsätter nedteckna sina drömmar.

Ur Tidningen Vi #9 2024.

Läs mer:

Recension: Skickligt om att bli vuxen – men något saknas

Lina Wolff om Ismael Smiths ovanligt långa finger