”För första gången i livet kände jag mig fri, pappa!”

Musiken brukade vara en språngbräda in i vuxenlivet, en revolt mot föräldrarna. Men nu går frigörelsetåget från en helt annan station, skriver Johan Norberg.

Två saker återkommer: Tonåringar tycker att föräldrarna inte fattar någonting, samt: Föräldrar upplever sig som mer moderna än sina egna föräldrar. Den pappa som hänger med dottern på popkonsert säger att något liknande aldrig hade kunnat hända när han själv växte upp, att gå med sin pappa alltså – och att gilla samma musik. Men frågan är om man verkligen upplever samma sak, allt beror ju på vilken slags konsert man går på.

Ibland är inte artisten den största attraktionen, för en tonåring kan det vara försnacket, köandet och sedan att stå längst fram i ståplatsområdet, ”the pit”, och skrika tills man svimmar. Att ha med sin farsa där är naturligtvis uteslutet, för att inte säga riskabelt, och genant. Och plötsligt, från en dag till en annan (som det kan vara i tonåren) har de helt tappat intresset och en pappa sitter ensam och tummar på vinylutgåvan av Taylor Swifts Red för 529 kronor som nyss var dotterns hett efterlängtade födelsedagspresent.

I samband med Swifts konserter i Sverige 2024 började några skribenter ”rasa” i pressen, att de medföljande papporna borde lämna döttrarna i fred. Alex Schulman skrev i DN: ”Det går kalla kårar över min rygg när jag läser om det här (…) Föräldrar som invaderar sina barn, som inte låter dem ha ett eget liv, som inte låter dem älska något som bara tillhör dem”. Alex känner att det mesta var bättre förr; till och med hur vi frigjorde oss från våra föräldrar, och är så upptagen av sina egna tonår som facit att han missar att barnens frigörelsetåg faktiskt går, men från en helt annan station. Vuxenblivandet sker ju inte längre genom musiken.

Idag är det svårt att föreställa sig upphetsningen en gång över långt hår, slitna jeans och de piskande trummorna i Twist and Shout. När tonåringar då lyssnade på Beatles första skivor hade deras 35-åriga föräldrar Mona Lisa med Nat King Cole på skivtallriken, mamma sov med papiljotter och pappa hade bottiner och hatt på väg till jobbet. Det var en avgrund mellan generationerna i kläder och musiksmak.

Idag är tonårsföräldrarna runt 50, klädstilarna flyter ihop och behovet av revolt har minskat. Att vi idag kan dela en musikupplevelse kan bara vara bra – det var just bristen på att bli sedd och hörd av sina föräldrar som en gång skapade frigörelsebehov och dramatiska uppbrott. Men kanske handlar det här framförallt om att flickor ska fredas från sina pappors välmenande försök till närhet. Kyrkohistorikern Joel Halldorf svarar Schulman: ”Det finns någonting i att kvinnlig kultur i vår tid bara ska röra kvinnor. När män går in och uppskattar den så är det en trigger för somliga.”

Idag samlas ungdomar kring andra fenomen än musik.

Jag tänker på när Mikael Wiehe spelade i Umeå för många år sedan och hamnade på litteraturfestival. Han gick runt bland bokborden och stannade till vid några väldigt unga radikala tjejer och deras böcker. Det här är ju toppen, tänkte Mikael så han gick fram och sa hur mycket han uppskattade unga tjejers radikala framåtanda. De svarade: ”Vet du vad, vi skiter i vad du tycker.” Wiehe tog ett varv till bland böckerna och gick sedan tillbaks och sa: ”Det är toppen att ni säger ifrån”, men det hade han ingenting för, de svarade: ”Vet du vad, vi skiter i det också.”

När några tycker att döttrarna ska lämnas ifred med Taylor Swift är det en tidstypisk omtanke. I sin iver att vara en bra förälder låter man bli att lägga sig i, av medvetet pedagogiska skäl, även det ett slags curlande, att ständigt tänka på vad som är bra för barnen i stället för att bara låta det bli som det blir.

Idag samlas ungdomar kring andra fenomen än musik och när jag frågar mina tonårspojkar hemma om hur man använder exempelvis TikTok så strandar samtalet ganska snart efter mina inledande frågor. De konstaterar att: ”Ja ja, men det fungerar inte så pappa”, (eller ”aja” som de stavar det) och avslutar med det vänligt överseende: ”Jag tror inte du förstår riktigt vad det handlar om”, och sedan kommer vi inte längre. Det är inte en avgrund mellan oss men vi betraktar världen från olika platser.

Men visst finns det stunder i barnens liv när man måste släppa taget, och det behöver inte vara smärtsamt, snarare bitterljuvt om man spelar sina kort rätt. När min äldsta dotter åkte till Borlänge Peace & Love som 15-åring sommaren 2008 studerade jag festivalprogrammet men missade hela grejen. Det handlade inte om artisterna, det var tältandet, och all dramatik som utspelar sig med sådant som hör tonåren och festivalandet till. Tre dagar senare väntade jag på Stockholms Central och när tåget från Borlänge hade rullat in och stannat på perrongen ramlade det ut klasar av tonåringar som inte sovit en blund på tre nätter. En av dem min dotter, som kom i min famn glädjestrålande och sa: ”Åh pappa det var underbart, för första gången i livet kände jag mig fri!”. Tack ska du ha, tänkte jag och insåg, med visst vemod, att allt var precis som det skulle vara.

Läs mer av Johan Norberg:

Jag sålde alla mina LP-skivor. Priset? 800 kronor och mitt tålamod

Alla skrattade åt mig – det tog år innan jag förstod varför