Företagande i förorten allt vanligare

  • 6 maj 2022
  • 18 min

// Foto: Jonas Gratzer

Företagande i förorten allt vanligare
Terri Herrera

// Foto: Jonas Gratzer

Lyssna på artikeln

Somaliska festkläder med skandinaviska influenser. Dockor i alla hudfärger för att utmana normer. Baklavasemlor som får politiker att köa. Företagandet i Sverige ökar mest bland personer med utländsk härkomst. Vi har träffat några av entreprenörerna som drivs av att göra världen bättre.

Leyda Wear

När Leymuun Farah skulle gifta sig för två år sedan bokade hon, i likhet med andra svensksomaliska blivande brudar, en resa till London. Där finns nämligen den närmaste välsorterade butiken med somaliska festkläder. Men pandemin satte stopp för resan. I stället fick hon panikringa sin kompis Ladan Hassan.

– Hon är min go to-kvinna i Stockholm med koll på hela somaliska diasporan, säger Leymuun.

Med hjälp av Ladan började hon plocka ihop en outfit från olika småbutiker i Rinkeby. Det blev ­något. Men inte alls bra.

– Jag stod på gatan utanför en av butikerna och behövde bestämma mig. Egentligen var jag varken nöjd med priset eller kläderna – och fortfarande fattades bälte, väska och smycken. Jag minns hur jag frustrerat utbrast: ’Det kan inte behöva vara så här svårt! Jag önskar att det fanns en stor modesajt för somaliska kläder.’

Idén föddes i samma stund. Leymuun och Ladan skulle starta en lättillgänglig webbshop med matchande moderna somaliska festkläder. De är vana vid att få saker gjorda, båda har startat och drivit egna föreningar – och lärde känna varandra via nätverksträffar. Nu började de prata om hur den somaliska kundgruppen glömts bort på svenska marknaden.

– Vi tillhör andra generationens invandrare som både har språket och kompetensen att förändra. Men hur? Vårt första stora problem var finansiering, säger Leymuun Farah. Det var svårt att få banken att tro på två unga tjejer som skulle sälja somaliska kläder. I stället räddades vi av mammas kvinnogrupp.

Inom den somaliska kulturen är det vanligt att spara pengar tillsammans, en slags crowdfunding som funnits långt innan begreppet myntades. Man skapar en grupp och alla bidrar med en fast summa varje månad. En person som ansvarar för kassan fördelar pengarna till de som behöver det mest.

– Min mamma är ansvarig för en sådan kassa i Linköping så jag frågade om vi kunde gå med. Vi fick vänta ett år – men sedan fick vi de 100 000 kronor vi behövde till startkapital.

Sommaren 2021 kunde Leyda Wear lanseras. Det blev succé direkt. Den första kollektionen sålde slut på en vecka och snart hade företagets Instagramkonto närmare 12 000 följare.

Men vi backar bandet. För att förstå affärsidén måste man känna den somaliska bröllopskulturen. Det är storslagna tilldragelser med hundratals gäster och inkluderar alltifrån mottagning där man är iförd traditionella dräkter till avslutande fest med dans, då de yngre ofta har västerländska partykläder.

Ett traditionellt festplagg består av en skir underkjol under en dirac – en broderad kaftan – och sjal. Slutligen, som kronan på verket: stora guldsmycken och en guldväska som knappt rymmer mer än ett läppstift – ”den ska bara se snygg ut”. Oftast köper man själva tyget och låter sy upp. Den som gifter sig har kläder enligt samma upplägg, men av mer påkostade material.

– Det spelar ingen roll hur integrerad man är, 99 procent av alla svensksomalier har alltid de här kläderna på fest. Tidigare har det också varit ett stort no-no att använda samma outfit på flera fester. Numera tummar vi yngre lite på den regeln, framför allt lånar vi av varandra, säger Leymuun.

157%

Antalet företagare med eget ökar kraftigt bland utlandsfödda och dem med utlandsfödda föräldrar, enligt en granskning som gjorts av utvecklingen mellan 2003 och 2016. Utlandsfödda företagare i eget aktiebolag ökade med 157 procent under perioden. Källa: SCB

Oavsett är behovet av nya traditionella ­festkläder enormt. Basen i Leyda Wears kundunderlag är svensksomaliska kvinnor i åldrarna 18 till 40, totalt uppgår de till nära 9 000 personer. Trenderna växlar snabbt och konkurrensen är obefintlig. Det finns ett par småbutiker i storstädernas förorter, men ingen som är specialiserad på kläder eller som säljer matchande set. Därtill dyker det upp tillfälliga källarbutiker eller hemmaförsäljning i ­Tupperwareparty-anda när någon har åkt till Dubai och köpt på sig tyger. Kontentan är att det är enormt tidskrävande, och kräver kontakter, för att få de ­kläder man behöver ha på somaliska fester. Tills nu.

På mindre än ett år har Leyda Wears webbförsäljning utvecklats snabbt och i dag säljer de kläder till hela världen, framför allt Sverige och USA. Samtidigt är utmaningarna samma som vid starten: finansiering, tid och utrymme.

Leymuun är statsvetare på svenska FN-förbundet och Ladan är farmaceut på ett medtechbolag, så företaget drivs på kvällar och helger.

– Just nu är vi i ett skede då vi skulle behöva växla upp, men hur? Det finns inte mer tid att ta av. Tack och lov är våra män också engagerade, alla ­parmiddagar är som mindre styrelsemöten, säger Ladan.

Även vänner och släktingar har engagerat sig.

– Förutom att mamma fixade startkapital så har våra kompisar varit modeller, andra har ­fotograferat, Ladans moster – som har butik – har hjälpt till med rådgivning. Leyda Wear är ett kollektivt projekt, säger Leymuun.

Ladan påpekar att det inte är så konstigt.

– I vårt hemland i Somalia är det business överallt, vi har alla entreprenörskapet i blodet.

I deras somaliska nätverk finns en stor stolthet över det nya klädmärket, trots att den äldre generationen ibland ställer sig frågande till företagets design.

– Du kanske inte ser det, men det här är somaliska diracs i skandinavisk stil. Det är inga färgkrockar utan allt går ton i ton, dessutom visar de mer axlar och former, säger Ladan Hassan.


Watoto Arts

Hemma hos Fatma Guettou i Solna finns inte längre något matbord. Eller, bordet finns kvar men det är belamrat av en symaskin, en broderingsmaskin samt en tillskärare som för tankarna till en gammaldags tryckpress.

Familjen, som utöver höggravida Fatma består av maken Hamid och sönerna Navid, 4, och Sami, 2,5 år, intar därför sina middagar i vardagsrummet i väntan på en bättre lösning. Det har gått fort på sistone. Watoto Arts har förvandlats från ett sidoprojekt till ett växande företag.

– Jag trodde aldrig att jag skulle jobba med dockor, utbrister Hamid Noroozian, som är tjänstledig från sitt jobb som stadsplanerare för att satsa helhjärtat på Watoto Arts. Han letar lokaler och ­återförsäljare, bygger upp logistiken och försöker hitta sätt att effektivisera produktionen utan att tappa bort grund­­idén: att skapa svenskproducerade dockor i alla hudfärger för att utmana normer. Drömmen är att också skapa arbetstillfällen för invandrarkvinnor i utanförskap. Kort sagt: det är mer än bara dockor. Watoto Arts grundare vill förändra världen genom lek.

– Jag brukar uppmana mina följare: ’Kolla er docklåda hemma. Hur ser den ut? Representerar den samhället?’ Leken är barnens första verktyg att lära sig. Har de en docka som representerar hur världen ser ut så bakas det normkritiska per automatik in i leken, säger Fatma Guettou.

En vanlig kundreaktion är att föräldrar till mörkhyade barn vittnar om att det är första gången barnen känner igen sig i en docka.

– Eller så kan det vara tvärtom; att vita barn får en svart docka och för första gången knyter an till någon med en annan hudfärg.

Det hela började 2019 när Fatma var föräldra­ledig och skulle handla presenter till sina barn. Plötsligt slogs hon av bristen på representation i leksaksbutikernas hyllor. Det var bara vita plastdockor, inte sällan producerade i Kina. Inget hade hänt sedan Fatma var liten och bara hade tillgång till blonda dockor.

– Jag började fundera på vilken värld mina barn ska växa upp i – ska de också behöva känna sig utan­för? Trots att jag är disputerad biokemist har det alltid funnits en konstnärlig sida hos mig som inte riktigt har fått plats. Så jag omvandlade min frustration till kreativitet.

Fatma började sy egna dockor i olika hudfärger och med färgglada kläder. Kompisar ville göra beställningar, ryktet spred sig och plötsligt insåg Fatma och Hamid att de hade en affärsidé. Fatma glömmer aldrig sin första beställning utanför bekantskapskretsen.

– Kunden hade två barn och ett änglabarn, som dött strax efter födseln. Hon ville därför ha tre dockbarn, varav en bebis med änglavingar. Senare skickade hon en video som visade när hennes barn öppnade paketet och kände igen sin lillasyster. Oj vad jag grät, det är så fint att göra kreativa saker som spelar roll, säger Fatma Guettou.

I nära samråd med följarna på Instagram ­byggde paret upp sin verksamhet. Det visade sig att många ville beställa olika familjekonstellationer och funktionsvariationer. Numera kan man därför få sin lookalike – eller lookalike-familj – uppsydd. Man fyller i ett formulär med frågor om kännetecken som hud- och hårfärg, födelsemärken, tatueringar, skägg och liknande. Det kommer också mer ovanliga förfrågningar. En docka skulle föreställa ett barn med amputerat ben och en förälder frågade om dockan kunde få en glykosmätare som tillbehör.

Andra generationens invandrare ser behoven.

– Hennes barn hade diabetes och därför en glukosmätare på benet. Jag bad henne skicka en bild och det gick faktiskt att få till. Det är roligt att utmana sig själv.

En viktig milstolpe för företaget skedde i ­december 2021; då tilldelades Watoto Arts två priser för sitt kreativa sätt att arbeta för inkludering. De vann första pris, 125 000 kronor, i tävlingen Förorten som korar ”ortens bästa entreprenörer”. Dessutom utsågs företaget till nästa Change leaders av organisationen Reach for Change, vilket bland annat innebär att ­Watoto Arts ingår i ett femårigt inkubatorprogram.

– Det kändes som om vi var i en ’nu eller aldrig’-situation. Så jag tog tjänstledigt för att vi ska kunna satsa till 100 procent, säger Hamid.

Utmärkelserna har gett dem nätverk där de utbyter erfarenheter.

– I veckan mötte jag en grupp kvinnliga entreprenörer från förorten och vi diskuterade hur vi skulle kunna lyfta varandra. Vi konstaterade halvt på skämt att det är exakt så här överklassen alltid har gjort – man ringer samtal, bygger broar och skickar rekommendationer. Det är hög tid för oss att börja jobba likadant, säger Fatma.

Paret har också fått upp ögonen för allt innovativt entreprenörskap som sker i medieskugga. Det är halalbarnmat, musikstudios för mångfald och smarta parkeringsappar för ytterförorterna. Ofta har företagen ett högre syfte än att bara tjäna pengar.

– Våra invandrande föräldrar hade inte möjligheten att satsa på den här typen av företagande. Fokus låg på att överleva. Andra generationens invandrare ser behoven och dessutom har vi nycklarna till att förändra, säger Fatma.

Hamid tillägger:

– Att riskera och kämpa finns i vår historia. Våra föräldrar riskerade allt för att komma hit, då känns det inte särskilt farligt att riskera lite för att dra i gång en ny affärsidé.


Yalla Rinkeby

Fatmas falafel, Fatens baklavasemla och Nimos chilisås. På Yalla Rinkeby är det ingen slump att flera maträtter bär upphovspersonernas namn. Det är ett effektivt sätt att synliggöra de kvinnor som arbetar i kaféets kök – och få dem att känna stolthet.

– Majoriteten som kommer hit har varit i utanförskap länge. Hur tar man plats i ett sammanhang? Vad betyder krav? Hur går en sjukanmälan till? Allt detta tränar vi på, säger Abby Afriyie, handledare för de arbetstränande på Yalla Rinkeby.

Alla samtal sker på svenska och när den halvåriga träningsperioden är över så har kvinnorna koll på det mesta från kassahantering till sopsortering och vad samspel på en arbetsplats är.

– Det fina är att hela familjen blir stärkt när mamma går i väg till ett annat sammanhang och kommer hem med nya kunskaper, säger verksamhetschefen Anki Söderblad.

De flesta kvinnor som arbetstränar på Yalla Rinkeby har varit i Sverige en längre tid och har en familj som är integrerad. Maken och barnen har sysselsättning och pratar svenska, medan hon har blivit kvar hemma och sällan riktigt lärt sig språket.

– … och så förväntas hon kliva rakt ut i samhället och jobba 40 timmar, säger Abby med ett skratt. Där finns ett glapp som vi vill överbrygga.

Till skillnad från Leyda Wear och Watoto Arts, som började med enskilda personers idéer, så grundades Yalla Rinkeby ur ett kollektivt behov. ­Bostadsbolaget ByggVesta intervjuade boende i Stockholmsförorten Rinkeby för att se vilka behov som fanns i området. Det vinnande bidraget efterlyste ett center för kvinnor där de har möjlighet att utvecklas och lära sig om entreprenörskap. 2017 öppnades ­dörrarna till Yalla Rinkeby, då med en restaurang och syateljé.

240 %

Bland personer födda i Sverige med utlandsfödda föräldrar ökar antalet företagare i eget aktiebolag än mer dramatiskt, med 240 procent. Källa: SCB.

Oavsett ursprung och grad av utanförskap har de flesta någon matlagningskompetens som man kan ta avstamp i. Under tiden som kvinnorna är på Yalla Rinkeby frågar kökschefen om det finns någon rätt de skulle vilja tillaga. Sedan tittar man tillsammans på om rätten är möjlig att tillreda i Yallas kök.

– De flesta är otroligt bra kockar. De blir oerhört nöjda när deras rätt hamnar på menyn, säger Anki.

De första åren gick verksamheten riktigt bra. Kunderna strömmade till, Yalla Rinkeby öppnade en filial i Stockholms innerstad och fick i perioder så mycket cateringförfrågningar att de var tvungna att tacka nej. Därefter kom motgångarna. 2019 brann lokalen i Rinkeby ner till grunden efter att en torktumlare fattat eld. Som tur var hade man redan planer på ett kafé i en helt nybyggd fastighet vid Järvafältet. Lokalen är fin, med marockanskt kakel på golv och väggar, men betydligt mindre.

– Så vi fick göra ett uppehåll med verksamheten i syateljén – och kunde ta emot färre matgäster. Därför styrde vi om mot mer catering. Då kom ­pandemin, säger Abby Afriyie.

Det blev till att stänga lunchrestaurangen i innerstan och skära ner ytterligare på verksamheten.

– En av räddarna var AIK fotbolls unika ­beställning. De drog i gång initiativet Svartgul matlåda, där AIK:are kunde sponsra matlådor som delades ut till den hårt ansträngda vårdpersonalen i Stockholm, och vi fick uppdraget att laga maten, ­säger Anki Söderblad.

Därtill lagade Yalla Rinkeby kostnadsfritt måltider i samarbete med Kvinnojouren.

I dag har Yalla Rinkeby fem anställda och elva kvinnor som arbetstränar inom verksamheten.

Och trots motgångarna har drygt hundra ­kvinnor hunnit arbetsträna här sedan starten. Flera av dessa har senare börjat arbeta i storkök eller utbildat sig. Några, som kvinnan bakom Nimos chilisås, har startat egna företag. Andra har blivit fastanställda på Yalla Rinkeby, däribland Faten Ali från Irak, som började arbetsträna här för tre år sedan.

– Jag fick jobb direkt på ett annat ställe men sedan frågade de på Yalla om jag ville bli arbetsinstruktör. Det är så roligt, jag trivs verkligen här, säger hon.

Hon är hjärnan bakom den frasiga baklavasemlan, bakverket som kombinerar det bästa från ­Sverige och Mellanöstern. Troligen har en och annan ­politiker satt tänderna i den. För ett så här lyckat integrationsprojekt blir snabbt uppmärksammat och bland annat har Ardalan Shekarabi, Annie Lööf och representanter från Feministiskt initiativ varit på besök.

– Det märks att det är valår. Samtidigt är alla kvinnor här oerhört stolta över besöken. Från att ha levt i utanförskap till att få servera en minister sin egen rätt – det är stort, säger Anki Söderblad.

Fler utvalda artiklar