”Först kommer tårarna, sedan kommer vreden”

Anita D’Orazio brukade belönas för sitt arbete med flyktingar. Snart 90 år gammal fortsätter hennes kamp, men vinden har vänt. ”Numera skäms jag för att vara svensk. Barnkonventionen används som toalettpapper”, säger hon.

På en madrass i ett vardagsrum i Finspång ligger Edion Bajraktari. När han kom hit med sin familj 2012 var han sju år. En äldre syster och bror har deporterats till Albanien. Pappan dog i cancer förra året. Bara hans mamma är kvar i Sverige.

Läkare har slagit fast att han kognitivt är på en ettårings nivå och att den albanska sjukvården inte har tillgång till de behandlingsformer och läkemedel han behöver.

Trots det har även Edion deporterats två gånger. Tack vare svenska hjälpare har han kunnat återvända med sin mamma Evrianthi. Det senaste utvisningsbeslutet fattades våren 2023, men FN:s människorättskommitté har valt att pröva hans ärende och processen är därför stoppad.

Sådant händer inte av en slump. Det krävs kunskaper, kontakter och förmåga att få fram pengar till juridiskt stöd.

Anita D’Orazio, som är på besök från Stockholm, har stått för den hjälpen. Hon sitter vid Edions madrass och har intensiv ögonkontakt med honom, nästan panna mot panna.

I december 2016 såg hans mamma och syster henne på TV4:s Svenska hjältar-gala där hon tilldelades utmärkelsen Årets livsgärning. Motiveringen lästes upp av programledaren Mark Levengood:

”För att hon i fyrtio år kämpat för flyktingars rättigheter i Sverige och alltid funnits där för de mest utsatta.”

Edions syster tog kontakt och berättade om sin yngre brors situation. Sedan dess är Anita inblandad i stödet till familjen. Förutom kontakten med jurister skickar hon varje månad pengar som samlats in till hyran för lägenheten i Finspång.

Evrianthi bjuder på burek, filodeg varvad med spenat och feta. Hon är glad över att välkomna Anita i sitt hem, men bakom värme och generositet märks hennes sorg och oro. Om avgörandet i FN:s kommitté blir positivt kommer Edion till slut att beviljas uppehållstillstånd. Men om inte? Ska Evrianthi försöka leva gömd med sin son? Ska de återvända till Albanien?

– Jag är sextioett år, jag kanske död, säger hon.

Hennes svenska är bruten men det är ändå inte svårt att begripa att hon är orolig över vad som ska hända med Edion den dag hon är borta.

Anita avbryter tvärt.

– Här ska ingen dö, säger hon bestämt.

Hon håller fram några fullmakter som behöver underskrifter, nödvändigt för den fortsatta hjälpen till Edion.

Men även hon är gripen av stunden och plockar fram en näsduk för att torka ögonen.

– Först kommer tårarna, säger hon en stund senare när hon tagit avsked och är på väg ut till bilen för att åka de tjugo milen tillbaka hem.

– Sedan kommer vreden.

Anita D’Orazios hyreslägenhet ligger på Lidingö, nära bron över Lilla Värtan till Stockholm. Varje yta bär spår av hennes arbete för flyktingar: pärmar, mappar, böcker. Då har hon ändå donerat det mesta hon samlat på sig till Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

På väggen i hallen hänger två diplom. Det ena har hon fått av Teskedsorden som en gång grundades av tidningen Vi men numer är avvecklad, för sin ”outtröttliga kamp för ett mer medmänskligt och tolerant samhälle”. Det andra tog hon emot när nyhetsmagasinet Fokus utnämnde henne till Årets svensk för att hon på 90-talet var med och startade en läkarmottagning för papperslösa och att hon ”satt fokus på den svenska flyktingpolitiken och den fortsatta kampen för människors lika värde i Sverige”.

– Men jag vill inte att det ska verka som att jag gör det här för att få priser, säger hon lite förläget.

Båda diplomen är från senhösten 2008. En annan tid med ett annat språk. Idag är det få som uttrycker sig så där, och ännu färre skulle dela ut pris till den som hjälper människor att vara kvar i landet utan uppehållstillstånd.

Sverige har förvandlats.

Hon var med och startade en läkarmottagning, men är inte själv läkare. Inte heller jurist, vilket annars är lätt att tro eftersom hjälp till asylsökande i hög grad handlar om att gå i clinch med myndigheter och domstolar. Istället är hon utbildad på Konstfack och jobbade länge som tecknare på en annonsbyrå. I början av 70-talet, som nyskild, engagerad mot kriget i Vietnam och med en amerikansk desertör gömd i sitt hem, bytte hon spår både professionellt och privat. Hon omskolade sig till lärare i svenska för invandrare, SFI, och arbetade med det parallellt med det växande engagemanget för flyktingar.

Att lyfta fram sig själv är inte hennes stil – hon skulle egentligen föredra att en artikel om henne helt handlade om de människor hon hjälper – men säger ändå att vägvalet kanske delvis kan förklaras av att hon tillbringade sina första tre år på barnhem.

– Jag tänker att det har betytt väldigt mycket att jag själv har upplevt övergivenhet och utsatthet.

I debatten i dag framstår det ibland som att dörrarna till Sverige förr stod på vid gavel. Det är en myt. Under decennier har människor hela tiden fått avslag på sina asylansökningar. Men ett datum markerar ändå en vändpunkt i det svenska sättet att förhålla sig till människor på flykt:

Den 22 juni 2016.

Det var då Stefan Löfvens S/MP-regering radikalt höjde trösklarna till Sverige, med stöd av SD och M.

Den nya lagstiftningen som klubbades i riksdagen innebar bland annat att humanitära hänsyn till sjukdom och funktionsnedsättning i stort sett slopades. Samtidigt ändrade Migrationsverket sin praxis gällande minderåriga ensamkommande, som egentligen skulle vara undantagna från den nya lagen. För att kunna utvisa dem ändå började beslut med ”uppskjuten verkställighet” fattas. Det betydde till exempel att en sextonåring, som med stor sannolikhet skulle ha fått stanna tidigare, fick avslag på sin asylansökan, men att myndigheterna väntade till artonårsdagen med själva utvisningen.

Anita uttrycker inga höga tankar om sådan myndighetsutövning. Hon upprepar ofta att det finns lagstiftning och att det finns praxis, tillämpning.

– Och tillämpningen är alltid politisk.

Lagändringen påstods vara tidsbegränsad för att ge tillfälligt ”andrum”, under tiden skulle kapaciteten för flyktingmottagande stärkas. Istället blev den tillfälliga lagen permanent, och efter regeringsskiftet 2022 har begränsningarna stegvis blivit än mer långtgående. Sverige är idag ett av de länder i Europa med den stramaste migrationslagstiftningen.

– Numera skäms jag för att vara svensk, säger Anita.

Och det har inte tagit slut än, regeringen och Sverigedemokraterna har fler idéer. Som att förvandla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga och begränsa rätten till juridiskt biträde under asylprocessen. Att Tidöpartierna saknar stark opposition mot sin flyktingpolitik – hittills under mandatperioden har Socialdemokraterna inte haft något att invända – betyder att även detta förmodligen blir verklighet.

Anitas övertygelse är att det så kallade skuggsamhället i så fall kommer att växa.

– Det växer redan oroväckande snabbt. Det består av människor som inte har något alternativ, de som jag har kontakt med kan inte återvända. Följden blir att man tar bort människors rätt till liv överhuvudtaget.

Så många människor i behov av hjälp – Anita beklagar att hennes ork inte är vad den en gång var. Hon fyller nittio i höst och lider fortfarande sviterna av en svår covidinfektion under pandemin. Numera är hon bara direkt engagerad i fem personer, Edion är en av dem. Alla har kognitiva och fysiska funktionsnedsättningar och är minderåriga, eller var det när hon första gången kom i kontakt med dem. En pojke är bara femton, född i Sverige av en kvinna som är offer för trafficking. Han och mamman har nyligen fått avslag från Migrationsverket och ska utvisas.

Tre andra är syskon och om myndigheternas planer hade fullföljts skulle de ha deporterats i slutet av oktober. Men en jurist Anita kontaktat har skrivit en så kallad vut, verkställighetshinder, så att utvisningen lagts på is. Det är en tillfällig respit. Men för att få syskonens utvisning slutgiltigt hävd återstår ett stort arbete för Anita med att argumentera för syskonens sak.

– De tre är på olika sätt funktionshindrade. Deras mamma dog i cancer 2020, jag var med henne på sjukhuset hela den sommaren. Att de tre ska skickas, det gör mig så …

Ett halvt sekels engagemang för människor på flykt hade förmodligen kunnat ge en sval distans till tragik. Men tanken på den fortfarande hotande deportationen får Anitas röst att stocka sig.

– När barnkonventionen kom in i svensk lag första januari 2020 tänkte jag i min enfald att den verkligen skulle gälla. Men det gör den ju inte! Man kan använda den som toalettpapper!

En tryckt upplaga av konventionen ligger intill bordet i hennes kök. Hon kallar den ”sin bibel”. Den slår bland annat fast att varje land ska erkänna barns rättigheter oavsett etniskt ursprung, och att dessa rättigheter är universella och odelbara.

Jag frågar vad som har berört henne mest under alla år.

– De apatiska barnen, svarar hon utan att tveka.

Fenomenet låg högt på nyhetsagendan i början av 00-talet. Det handlade om ett hundratal fall där barn i utvisningshotade familjer helt upphört att fungera. De låg katatoniskt i sina sängar och blev sondmatade.

Det fanns misstankar om att dessa uppgivenhetssyndrom var simulerade, något journalisten Gellert Tamas tillbakavisade i tv-reportage och en bok under andra halvan av 00-talet.

En vändning kom 2019 när tidningen Filter berättade om två numer vuxna personer som när de var barn tvingats spela apatiska av sina föräldrar. Reportaget väckte stor uppmärksamhet och hos många etablerades förmodligen uppfattningen att de apatiska barnen faktiskt varit en bluff. Men Anita anser inte att två vittnesmål ändrar något i grunden. Det betyder inte att alla andra barns tillstånd var simulerade, resonerar hon.

– Det handlar om flera hundra fall och det kan förstås finnas enstaka undantag där föräldrarna har pressat sina barn att göra så. Men barn som har varit så djupt apatiska att de har behövt sondmatas, det kan inte ha skett genom att föräldrarna har tvingat dem till det.

Tycker du verkligen att Sverige ska stå vidöppet för varje människa som får för sig att komma hit?

Det händer att hon får den frågan, ofta i hånfull ton. Men hon bryr sig inte, säger hon. Dels för att den brukar ställas som om hon kämpar för vem som helst, när hon i själva verket är noga med att lägga sin tid och energi på människor med verkliga asylskäl, i synnerhet barn. Och dels för att den får det att låta som att miljontals människor söker sig till Europa.

– Europa tar ju nästan inte emot några längre. Men jag tycker att människor ska kunna söka asyl och skydd. Vi har ju för fan skrivit under FN:s flyktingkonvention!

Läs mer:

Hon visar Irans andra ansikte

Arvet efter adoptionsskandalerna: Min mamma, levande och död