Suzanne Kennedy var 38 när hon insjuknade i en dödlig lungsjukdom. Efter flera år kom telefonsamtalet som meddelade att hon skulle få nya lungor. Nu debuterar hon, 55 år gammal, på Dramaten.

Vi stod bredvid varandra på skolgården för många år sedan, två mammor i lite för tunna klänningar när sommaren dröjde. Hennes ögon var lika blanka som mina när vi sjöng Lalehs Goliat tillsammans med våra ettagluttare på scenen. Vi skrattade lite generat när vi strök bort tårar från kinderna. Efter en stund vände hon sig om och gick. Ryggsäcken hon bar innehöll inte en extra kofta, utan syrgastuber. Först då såg jag de tunna plastslangarna som gick in i hennes näsa.

Hon hade en sparkcykel som hon ställde sig på då och då. Kanske för att hon vägrade komma till sonens skolavslutning i rullstol. Jag fick veta av en annan förälder att hon hade en obotlig lungsjukdom.

Något år senare fick hon erbjudande om nya lungor och på nästa skolavslutning var både ryggsäcken och sparkcykeln borta. Vi sågs hemma hos gemensamma bekanta ibland. Jag fick reda på att hon arbetade i familjeföretaget, och vi pratade väldigt lite om lungor och operationer, hon ville prata om annat. Men vid ett tillfälle frågade jag varför hon såg så extra glad ut.

Hon hade börjat på Actors Studio Stockholm, en skådespelarutbildning, 49 år gammal. Hon lyste.

Det gick några år. Jag såg henne i en reklamfilm för IKEA. I höstas gick ett sus genom grannskapet: ”Suzanne Kennedy spelar på Dramaten! Hon står på Elverkets scen i Hamlet, med Gizem Erdogan och Gustav Lindh.”

Det var visserligen i en liten roll. Men på DRAMATEN! Debutant. 55 år gammal.

Hon fyller tolv år nästa vecka, säger hon när vi ses.

– Man får en ny födelsedag när man blir transplanterad.

Hon har fått för sig att hennes nya lungor är norska, vana att springa uppför berg, eftersom de är så starka.

Sjukdomen som drabbade henne när hon var 38 kallas LAM.

– Det är en förkortning av ett jättelångt ord. Jag tror den går under cancer nu. Den hänger ihop med hormonerna i kroppen, östrogenet, och gör att muskulaturen växer in i lungorna. Medellivslängden med sjukdomen är åtta och ett halvt år.

När hon fick diagnosen åkte hon och Liam, hennes man, till Paris för att prata om allt.

– Hur det skulle bli när jag var död, helt enkelt. Det var en absurd situation. Att vi på något sätt skulle ha det mysigt och romantiskt och samtidigt prata om hur Liam skulle kunna överta även min roll. Våra barn var fem, tre och ett år då.

Hon skakar på huvudet.

– När du såg mig på skolgården var det väl 2011. Det hade gått några år sedan diagnosen och jag mådde verkligen inte bra. Men jag funkade ändå psykiskt, det kanske hade med min då odiagnostiserade adhd att göra. Att jag plötsligt hade en supertydlig uppgift, att överleva så länge som möjligt.

Suzanne gick med syrgas hemma. Det stod en stor tank i mitten av huset med en lång grön slang till hennes näsa. Hon fick inte köra bil längre och hennes syster var hos henne varje dag. Ändå var det många som inte visste att hon var sjuk. Hon hade oftast med sig syrgastuberna i ryggsäcken när hon var ute, men ibland fuskade hon. Det var så jobbigt att bli tittad på.

Här finns också en parallell historia. När Suzanne var som sjukast blev hennes mellanson Alex, som då gick i trean i grundskolan, plötsligt medvetslös hemma, efter förkylningsliknande symtom. På sjukhuset konstaterades hjärninflammation och senare sepsis. Hon mötte sin värsta mardröm, att inte finnas till för sina barn om de blev sjuka. När han vaknade efter nio dygn var han som en strokepatient. Han hade tappat talet och kunde inte gå.

– Vi var som ett litet sjukhusteam han och jag. Han gick i skolan på Karolinska och jag var där på olika undersökningar av lungorna.

Jag hade en oro för att jag inte skulle hinna säga hej då till barnen

Strax efter förvärrades hennes sjukdom och hon hamnade på listan för transplantation. Suzanne utreddes i Göteborg i maj och i oktober ringde de.

– Väskan ska vara packad varje dag efter att man kommit upp på akutlistan. Jag hade en oro för att jag inte skulle hinna säga hej då till barnen när jag skulle åka, men när de ringde från Sahlgrenska fick jag några timmar medan de fixade flyg och allt sådant.

När ett privatplan stod klart på Bromma och ambulanstransporten rullade fram utanför dörren gick allt lugnt och fint till. Familjen och en liten avskedskommitté var där, hennes syster, mamma och bästa kompis.

– De stod och vinkade och jag skojade mycket med alla. De andra grät, men inte jag.

Suzanne tänker att Liam har haft det tuffare än henne. Han var tvungen att stå bredvid, och tog hand om allt praktiskt i flera år. Det är bara den som är sjuk som får uppmärksamhet och omtanke. Hon tänker mycket på de personer som ställde upp för henne och familjen nästan på heltid, när de behövde hjälp.

– Jag känner en enorm tacksamhet. Till donatorn, och till alla som gjort mitt liv möjligt. Jag kan aldrig betala tillbaka det. När jag låg där i planet lite senare tittade jag på månen som lyste över molnen mitt i natten. Jag hade varit rädd många andra gånger, i vargtimmen, men inte då. Jag hade tänkt, när jag satt där hemma med syrgasen, att jag skulle skriva ett brev till vart och ett av barnen. Det blev inte så, men samtidigt: jag skulle ju inte dö!

När lungorna plockades ut visade det sig att hon bara hade 18 procents lungkapacitet kvar. Läkaren beskrev det som att de var i trasor.

– Jag har ett otroligt starkt minne från uppvaket, hur jag liksom tog ett stort andetag och luften bara strömmade in. Så i lungorna kände jag mig frisk på en gång. Men i resten av kroppen kände jag mig överkörd, jag hade förtvinade muskler och var skakig av medicinen.

En transplantationskoordinator sa till henne att det tar ett tag innan kroppen och själen gifter sig igen. Hon hade trott så länge att hon skulle dö, och då behöver man väva ihop allt igen.

– Men jag var ändå snabb att börja leva som vanligt. Jag fick mina nya lungor i oktober. På sommaren åkte vi på bilsemester i Europa. Liam kan tycka att jag slarvar med mig själv ibland, men jag har känslan att ”nu har jag överlevt och då måste jag ju leva”. Jag äter massor med mediciner. Och mediciner mot medicinerna. Antibiotika, kortison, alla vaccin…

// Foto: Rickard L Eriksson

Det var inte bara semesterplaner och synen på vardagslivet som diskuterades.

– Jag har velat bli skådespelare sedan jag var tonåring, men jag har inte sagt det högt till någon. I min uppväxtfamilj, av akademiker, blir man inte det.

En kväll när hela familjen satt runt bordet, Suzanne mådde bra och Alex var helt återställd, slängde hon plötsligt ur sig: ”Jag skulle egentligen vilja bli skådespelare”. Hennes son Casper som då var 15 år svarade: ”Men bli det då!”

– Plötsligt blev det så tydligt att jag inte kan gå omkring och leva ett helt liv utan att ha provat. Det var en person som sa till mig när jag fick min dödliga diagnos, att ”då är ju du egentligen lyckligare än vi andra”. Då tyckte jag det var klumpigt uttryckt, men nu har jag fattat vad han försökte säga. Att prioriteringarna blir klarare. Att man inte längre går runt och låtsas för någon annans skull.

–  När jag dessutom fick min adhd-diagnos när jag var 48 förstod jag att jag inte har samma verktyg som många andra. Det gjorde mig modig, och lite snällare mot mig själv.

Det var precis så härligt, läskigt, svårt och lätt som jag hade tänkt mig

Suzanne har tagit massor av universitetspoäng och arbetat med alla möjliga kreativa uttryck: designat saker i betong, målat, gått helgkurser och varit statist. Men det var när hon lät sig uppfyllas av skådespeleri som allt föll på plats.

– Jag har skådespelat dagligen inombords. Men nu fick det komma ut. Och Liam stöttade mig helhjärtat. ”Vi har haft nöden, nu är det dags för lusten”, sa han.

– Det blev en sådan lycka i mitt bröst. Att gå in genom dörren på Actors Studio Stockholm och veta att jag skulle vara där i två och ett halvt år och bara göra det här. Det var precis så härligt, läskigt, svårt och lätt som jag hade tänkt mig. Jag var inte det minsta konstig i det sammanhanget. Jag fick en ro inne i huvudet, som var läkande. Det var ålderslöst. Jag var på rätt ställe.

Under andra året flyttade utbildningen ihop med Stockholms filmskola och de träffade elever som var på samma nivå inom ljud, ljus, och manus.

– Jag har gjort mängder med kortfilmer tack vare det. Man får ju inte betalt men å andra sidan kan man ställa alla de där frågorna man aldrig skulle göra på ett betalt jobb och jag fick massor av erfarenhet.

Suzanne skrev in sig i Dramatens statistregister och en dag kom ett mail med en fråga om audition. Hon skulle röra sig på scenen för regissören och Dramatenchefen Mattias Andersson, och utföra några av scenerna som ingår i pjäsen.

– Helgen efteråt när jag väntade på besked var det inte bara jag som var nervös. Hela familjen var stissig. Det må vara ett statistjobb, men det var DRAMATEN.

// Foto: Rickard L Eriksson

Nu har hon tillbringat hösten i uppsättningen av Hamlet och hon beskriver det som en ynnest att befinna sig i en miljö med professionella skådespelare, en hemlig värld som inte vem som helst får tillgång till. Även om hon är lika glad åt sin amatörteatererfarenhet, där man kan spela huvudrollen, producera – och fixa rekvisita.

Hon ser hela upplevelsen på Dramaten som en avancerad praktikperiod.

– Vi är fyra personer i statistgänget, som är aktiva mer eller mindre hela tiden på scenen. Jag har till och med ett par repliker!

Att kunna kalla sig skådespelare har varit en process.

– Jag liksom skruvade på mig när jag sa det. Men nu är jag på Dramaten. Jag är faktiskt det! 54 föreställningar blir det allt som allt för mig, och jag står på lönelistan. Så nu säger jag det. Jag är skådespelare.

I föreställningen på Dramaten återkommer monologen om livets varande flera gånger. Gång på gång deklameras de kända raderna, av Gustav Lindhs Hamlet, Anna Björks Gertrud, Shanti Roneys Claudius och Sten-Johan Hedmans dödgrävare:

Att vara eller icke vara.

För Suzanne Kennedy är orden naturligtvis laddade, men hon låter dem inte borra sig in alltför djupt. Hon har nog med att göra det bästa av sitt nya yrke, för att sedan åka hem till man och barn, kaffe på trappen, dammråttor och vardagstjafs.

– Det är som en otäck film med lyckligt slut.

Läs mer:

Gustav Lindh: ”Jag har svårt med machogrejen”

Sanningen bakom ”Kristina från Duvemåla”