Sanningen bakom ”Kristina från Duvemåla”

”Abba-killarna skriver musikal om Utvandrarna, det kan bli precis
hur dåligt som helst”, skrev en tidning. Nu har det gått 30 år sedan
premiären av Kristina från Duvemåla och succémusikalen sätts
upp på nytt. Vi har pratat med de som var med då, och nu. 

Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade provat att skapa musikal en gång tidigare. En symbolisk bild av utmaningarna med Chess blev det stora mekaniska schackbrädet, som utgjorde scengolv. När programmeringen strulade kunde den rutiga plattformen skena i olika riktningar, luta som en rutschkana och skicka skrikande dansare ner i orkesterdiket.

Chess, och samarbetet med Tim Rice, hade bränt ut Björn Ulvaeus och Benny Andersson. Med låtar som One Night in Bangkok, Anthem och Someone Else’s Story var det inget fel på musiken. Problemet var manuset, intrigen var hopplöst invecklad och uppenbarligen ett resultat av bråkande kreatörers tärande viljor. Kritiken var blandad på West End i London, men förödande på Broadway. 

Under sin förtida flykt från New York stötte Benny Andersson ihop med en reporter, och sa då:

– Jag vill gärna ge mig på att göra en ny musikal. Men då ska storyn vara klar först. Och det måste tidigt finnas en regissör att arbeta med.

Det tog flera år innan Björn och Benny efter hemkomsten vågade diskutera nya projekt. Olika litterära klassiker prövades, bland annat Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, men man landade i Vilhelm Mobergs fyrdelade emigrantepos: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Berättelsen hade allt: Liv, död, tro, glädje, sorg, familj och arv. Känslan att materialet också skulle passa som musikteater förstärktes när duon snubblade över ett VHS-band där Vilhelm Moberg lirade munspel på sitt lantställe.

För att få ihop det hela på filmduken hade Jan Troell krävt totalt sex timmar där de fyra böckerna klämdes ihop till två filmer, Utvandrarna och Nybyggarna. Hur skulle eposet kunna få plats på scen? Det behövde smalnas av, och för Björn och Benny var det uppenbart att valet av huvudperson var nyckeln. 

Kristinas tankar och starka hemlängtan skulle vara i centrum. Björn Ulvaeus såg paralleller till nutidens flyktingöden. Tre fullständiga genomläsningar av sviten krävdes innan han ens vågade skissa på musikalens struktur. Att sätta sig så djupt in i en annan människas språkbruk gjorde att Björn Ulvaeus även privat började låta som Vilhelm Moberg när han uttryckte sig. Helen Sjöholm säger:

– Det var svårt för oss som kom in senare att förstå hur djupt Björn och Benny hade levt sig in i det där.

Björn och Benny ville utgå från en berörande och mänsklig story. Det där som Chess aldrig haft. När projektet blev känt skrev Expressen:

”Björn & Benny skriver musikal om Utvandrarna. Det kan bli precis hur dåligt som helst.”

Benny Andersson har sagt att citatet användes som vägledande och motiverande mantra.

En bit in i arbetet knackade det på dörren till Bennys studio på Norrmalmstorg i Stockholm. I dörrkarmen stod en lång, smal man i manchesterkostym och hästsvans. Drygt 30 år senare försöker Lars Rudolfsson dra sig till minnes vad han sa när han tog kontakt med Björn och Benny första gången. 

– Hej, jag heter Lars Rudolfsson. Jag har hört att ni håller på att skriva ett musikteaterverk efter Utvandrarna och jag vill bara säga att jag skulle vara intresserad av att sätta upp det på Malmö musikteater, där jag ska bli chef om ett halvår.

Dittills hade han jobbat inom fria grupper. Främst hade han grundat och i över tio år lett Orionteatern på Södermalm i Stockholm, en uppgift han idag har återupptagit efter flera års paus, och det är på Lars Rudolfssons nygamla kontor på Orion vi ses. 

Hans anklagelse, att vi stulit hans manus, var ett så barockt påstående … det var jobbigt.

När han försöker demonstrera koncept eller idéer sveper han med armarna över bordet, och kontorsstolen förblir sällan osnurrad i mer än en minut. 

Uppdraget innebar mer än att bara regissera. Ett manus till föreställningen hade tidigare beställts av dramatikern Carl-Johan Seth men ansågs av Björn och Benny vara ”så dåligt” att det inte gick att använda. Lars Rudolfsson skrev därför ett nytt manus tillsammans med sin samarbetspartner, dramaturgen Jan Mark. 

Senare blossade en utdragen konflikt upp om vems namn som skulle stå i programbladen när man spelade Kristina från Duvemåla. Fejden pågick i över ett decennium innan den slutade i Stockholms tingsrätt. Björn och Benny menade att Seths manus inte hade några likheter med det som till slut användes, medan Seth menade att hans manus låg till grund och att det var ett upphovsrättsligt brott att inte kreditera honom. Seth hade genom åren fått fem miljoner kronor i arvode för sitt arbete. Ärendet i tingsrätten gällde alltså konstnärlig kreditering och inte nödvändigtvis den ekonomiska kompensationen. Parterna förlikades till sist i en uppgörelse som förblivit hemlig.

– Det tärde på mig, säger Lars Rudolfsson. Hans anklagelse, att vi stulit hans manus, var ett så barockt påstående … det var jobbigt. Vi började från en helt egen ände, bestämde vad som i böckerna var intressant. Vissa scener gick ju inte att undvika och fanns i båda våra versioner, att bönderna åkte över havet till exempel, men de var med på ett helt annat sätt i hans manus.

När det var dags att besätta rollerna sökte drygt tusen kvinnor rollen som Kristina. I ett hörn på en av provsjungningarna satt Helen Sjöholm i en svart läderjacka. 

För henne hade allting börjat i körtäta Sundsvall, där Helen som liten upptäckt att hon tyckte om att sjunga. Särskilt kul var akustiken i pappas plåtverkstad.

– Jag fångades väldigt tidigt av skillingtryck med långa texter och många verser om hemska händelser. Jag tyckte om att gestalta. Även om jag inte visste vad det var, var det nog det jag gjorde.

Helen Sjöholm hade 1991 gjort en roll i Lilla Dorrit som Enskedespelet satte upp med sånger av Mats Nörklit, svåger till Benny Andersson. En dag ringde Helen Sjöholms telefon.

– Benny hade sett mig i Enskedespelet och fått mina kontaktuppgifter av en gemensam bekant. Först ville han att jag skulle sjunga in lite demos, men han uppmanade mig samtidigt att söka till en musikal som han och Björn skulle sätta upp.

Lars Rudolfsson beskriver Helen Sjöholms styrka:

– Hon är genomkänslig och genommusikalisk. Hon förstår allting. När hon gestaltar något kan man sitta häpen, vad hon får fram, genom texten, musiken, hur hon lägger varje ord, hur hon andas. Den där förmågan att fånga uppmärksamheten genom att bara berätta om ett liv, den har hon alltid haft. Hon är helt underbar att jobba med.

Peter Jöback sökte rollen som den manliga huvudrollen Karl Oskar. Två ronder sång- och skådespelarprov senare ringde Jöbacks telefon. Nu fick han höra att Björn och Benny ville ha honom som Robert. Svaret kom naturligt.

– Vem fan är Robert?

Inte visste Peter Jöback då att struntrollen Robert, Karl Oskars bror som åker till Kalifornien för att söka lyckan i guldruschen, skulle få föreställningens mest uppmärksammade låt. 

Under den korta tid som Lars Rudolfsson varit chef på Malmö musikteater hade han redan hunnit bli god vän med fast anställda Marianne Mörck. Hon kände spänningen i huset när Kristina från Duvemåla förbereddes och hon kom en dag till Lars med en fråga.

– Finns det ingen liten roll för mig i det här?

– Nja, nej … Det är bara smågrejer kvar, jag tror inte …

– Men jag kan spela hängbjörk om det skulle vara så! 

En dag senare kom Lars och knackade på. 

– Du, jag har tänkt på det där. Det finns en karaktär som heter Fina-Kajsa och en bonde som heter Jonas Petter. Man skulle kunna slå ihop de två. Det är inte stort och du kommer in först i slutet på första akten, men det skulle kanske funka om du vill.

Så blev Marianne den eviga vandraren Fina-Kajsa, den öländska änkan som släpar med sig en tung slipsten över oceanen till sin son eftersom hon har hört att slipstenar är ofantligt dyra i Amerika.

Under en av Lars Rudolfssons första dagar på Malmö musikteater hade en scentekniker kommit fram och frågat om han ansåg att tekniken var ett ”onödigt ont”, något som en tidigare chef sagt.

– Det chockade mig, det var ju självklart att alla var viktiga med sina speciella kunskaper och erfarenheter! 

1995 hade Malmö musikteater 275 anställda. Vanligtvis var de uppdelade på många produktioner, och de olika avdelningarna höll sig till sitt, men Lars Rudolfsson hade anlitats för att rucka på husets skick som toppstyrd elitinstitution. För Kristina från Duvemåla, valde Rudolfsson därför att samla alla anställda, och en ny gemenskap föddes.

– Med ett så här stort hus var det en otrolig upplevelse att känna att man hade hela byggnaden med sig. Det får man inte vara med om särskilt många gånger under ett liv. Det höjde känslan i alla avdelningar. Folk slutade titta på klockan för att se när dagen var slut, berättar Lars Rudolfsson. 

Det har sagts att alla som jobbade på produktionen hade egna exemplar av Mobergs böcker under kudden. Nackdelen med den öppna strukturen var att repetitionerna kunde bli långa. Väldigt långa.

– Vi höll på i flera dagar med samma scener, säger Helen Sjöholm. Det tog tid och det dök hela tiden upp nya idéer. Ibland kände jag att kommer vi inte vidare, kommer jag tappa det. 

För utomstående ögon kunde det verka som att Helen och Kristina blev ett. Lars Rudolfsson har skrivit i boken Bortom en vid ocean:

”Vi repeterar på scenen med orkester, dekor och kostym, ’Ljusa kvällar om våren’. Karl Oskar har tagit med sig Annas skor till det nya landet, Anna, äldsta dottern, som dog efter att ha förätit sig på korngrynsgröten. Han ger skorna till Kristina … Anna visar sig som i en dröm, hon dansar och leker med änglarna. Jag föreslår att Anna ska hämta tillbaka sina skor, det vet inte Helen om, vi har aldrig prövat det förut. Anna gör så. Hon tar skorna ur Kristinas hand och står ett ögonblick kvar, ser på henne. Plötsligt brister Helen ut i gråt, hon grips av flickans närvaro. Okontrollerat och utan förvarning rider känslorna iväg med henne, hennes mikrofonförstärkta tårar ekar ut i salongen, Anders Eljas vid dirigentpulten slår av orkestern. Det går en evighet, ingen rör sig, Helen gråter, ljuset strålar kristallklart ner på scenen, ett undrens ögonblick av sorg, allting avstannar, allt … allt…”

Under repetitionerna skrevs det nytt och skrevs om, upphovsmännen arbetade dygnet runt. Halv tre en natt några veckor innan premiären väcktes Marianne Mörck av ett telefonsamtal från Benny Andersson.

– Tjena Mörck, det är Benny. Har du ett högt ass? 

– Va? Hallå?

– Har du ett högt ass? upprepade han och undrade helt enkelt om Marianne hade röstresurserna för att kunna ta tonen ass i den högre oktaven.

– Ja, men inte just nu, svarade Marianne och lade på luren.

Låten Du måste finnas tillkom bara tre veckor före premiären. Melodin hade Benny skrivit långt tidigare, men den ratades av både Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson, som tyckte att den var för passiv. Sin brådskande, desperata vikt fick låten först när Benny kom på idén att tonarten skulle höjas i varje vers. Natten innan premiären låg Helen Sjöholm och Åsa Bergh på golvet och tränade in ny text till Ljusa kvällar om våren.

När biljetterna till premiären skulle släppas ringlade kön lång på gatorna utanför Malmö musikteater. Fans hade klättrat upp i träd för att försöka kika in
 genom fönstren på teatern. ”Malmö avstannade”, har Marianne Mörck sagt.

Urpremiären ägde till sist rum den 7 oktober 1995.

Benny Andersson var inte så orolig. Har man gjort allt man kan i fem års tid, gått in för det med hull och hår, då kan man i alla fall inte klandra sig själv om det går fel. Så tänkte Benny. Saken hjälptes av att han själv tyckte att det hela blivit väldigt bra. Han hade mycket mer tro på slutprodukten än han någonsin haft med Chess. 

Björn Ulvaeus var mer rädd. Tänk om man går och lurar sig? Man tycker att det man gjort är fantastiskt, men man kanske har blivit blind? Björn Ulvaeus hade känslan att Kristina från Duvemåla skulle kunna bli en ny Chess. Han hade en flyktplan. Tåget till Köpenhamn, och därefter flyg till Rom ”för att slippa pratet”. 

Det är ett brett känsloregister Kristina går igenom, så på den spelfria måndagen var jag alltid helt slut.

Resten av natten höll sig nyckelpersonerna vakna i väntan på att få läsa recensionerna. Dagen efter hade Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet rubriker om musikalen på sina löpsedlar. På tv toppade Rapport, Aktuellt och TV4 Nyheterna alla med det positiva mottagandet för Kristina från Duvemåla i Malmö. ”Braksuccé” stod det i Expressen, medan GT deklarerade att ”ett stort musikdramatiskt verk har sett dagen”. ”I ett kvinnoporträtt som måste vara det mest omfångsrika inom svensk musikteater låter Helen Sjöholm hela sitt väsen brisera”, skrev Dagens Nyheter. 

– Om det inte är krig händer det ju aldrig att nyhetsprogrammen alla toppar med samma grej, har Benny Andersson sagt. 

När musikalen så småningom flyttade till Göteborgsoperan och biljetterna släpptes kraschade Postens datorsystem. Föreställningarna började spelas och omgärdades av dramatik. Flera gånger i veckan kallades ambulans till Göteborgsoperan för att hämta någon i publiken. Varför? En teori var att de svårfångade biljetterna innebar att människor vägrade att stanna hemma, trots att de var sjuka.

Senare har olika versioner av Kristina från Duvemåla även gjort succé i våra grannländer Norge och Finland. Men en stad där Kristina från Duvemåla inte gick hem var New York, där man gjorde provföreställningar på Carnegie Hall 2009.

Lars Rudolfsson har en teori om varför Kristina floppade i New York.

– I USA gillar man success stories. Jag tror att Duvemåla var för deppig. Karl Oskar och Kristina kommer till Amerika och Kristina bara sjunger om att hon vill hem igen. Skulle man göra en Broadwaymusikal efter Utvandrarna för en amerikansk publik skulle den ha handlat om Ulrika från Västergöhl, den småländska prostituerade som kämpar sig till ett gott liv som prästfru i det nya landet. Där har vi en success story!

Nu har det gått 30 år sedan Kristina från Duvemåla hade urpremiär på Malmö musikteater, numera Malmö opera, och Helen Sjöholm kan se tillbaka på en karriär som Sveriges största musikalstjärna sedan Ulla Sallert regerade på 1950-talet.

– Under Duvemåla-tiden sjöng jag flera timmar varje kväll i fem år och det är ett brett känsloregister Kristina går igenom, så på den spelfria måndagen var jag alltid helt slut. Jag grät, åt godis och ville mest ligga i sängen, säger Helen Sjöholm.

Försöker man destillera det fyra timmars långkok som är Kristina från Duvemåla till en enda liten buljongtärning är det detta allt handlar om:

Arv. 

Över oceaner färdas de småländska emigranterna, allt för att skapa ett gott liv för sina barn. Längs vägen förlorar Kristina flera barn och till slut även sig själv när hon efter sitt sista missfall dör i Karl Oskars famn. Men innan hon tar sitt sista andetag har hon fått smaka på det första äpplet från sin svårodlade astrakan, en första skörd och ett löfte om sötma till framtida generationer.

Till en av repetitionerna inför premiären hade man bjudit in en publik bestående av nästan enbart invandrarkvinnor. Koristen Harriet Stern Cronström minns i boken Opera! Musikal! Konsert!:

”Efteråt kom de fram och sa: ’det här handlar ju om oss’. Och skulle man ha satt upp den idag skulle den kännas lika aktuell, vi har ju samma problematik idag med människor som är på flykt och längtar hem. Precis som Kristina gjorde.”

Över 1,5 miljoner människor har sett Kristina från Duvemåla i någon av uppsättningarna i Sverige. Det är lika många människor som emigrerade till USA från Sverige mellan 1860 och 1930.

Tuva B. Larsen, som i höst ska axla rollen som Kristina i den nya uppsättningen i Sundsvall, konstaterar: 

– Det karaktärerna i Duvemåla och alla i hela världen vill är att skapa en bättre framtid för sina barn. I Vilhelm Mobergs första bok finns en mening som handlar om de emigranter som ligger på havets botten, som inte överlevde färden och varken har gravar i det gamla hemlandet eller det nya. Men de lämnade ett arv i sina barn som kom över och som i sin tur fostrat generationer som lever vidare än idag. Jag får gåshud bara jag tänker på det. 

***

Ut Tidningen Vi #8 2025.

Läs mer av Nils Niemi Boman:

Persbrandt, Lidl och en kändiskyrka – nu reser sig Maximteatern igen

Så blev På spåret populärt bland unga