Fulaste dialekten, men kalla oss inte lantisar

Elina Haimi har lämnat uppväxtens Linköping, men när hon blir arg eller lycklig förvandlas hon till öschötte igen. I vår sommarserie tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

// Foto: Göran Billeson/TT

Fulaste dialekten, men kalla oss inte lantisar
Elina Haimi

Lyssna på artikeln

Elina Haimi har lämnat uppväxtens Linköping, men när hon blir arg eller lycklig förvandlas hon till öschötte igen. I vår sommarserie tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

Jag frågar min syster hur det går på praktiken. Hon har längtat till Stockholm och nu har jag hjälpt henne att få in en fot på ett stort internationellt företag som har kontor här.

Syrran verkar nöjd, men beskriver hur hon den första dagen blir genskjuten vid kaffeautomaten av en några år äldre tjej som synar henne uppifrån och ner.

– Var kommer du ifrån?

Min syster svarar Linköping, varpå tjejen utbrister med illa dolt förakt ”Det hörs”. Hon känner till staden, säger hon. Hennes egen syster har råkat ”bli kvar” där efter universitetet och ”stadgat sig” med någon ”därifrån” och nu – det värsta tänkbara – ”låter hennes barn som bönder”.

Jag kan inte sluta skratta när min syster härmar tjejens förfärade min och jag beklagar att hon blivit utsatt för den värsta sortens stockholmare. En ignorant Anna Kinberg Batra-typ som tror att hon är smartare än andra bara för att hon är född innanför tullarna.

Anekdoten stannar ändå kvar hos mig och jag funderar över det här med att vara öschötte. Hur provocerad jag blir när min kille skoj-retar mig för att vara från landet. Det är fan inte landet, svarar jag. Det är Sveriges femte största stad och vi har universitet, SAAB och Espresso House.

Jag kan inte påstå att jag hyser några jättevarma känslor för ”Linkan” egentligen. Den gjorde sitt jobb som uppväxtort. Det gick att cykla överallt, det fanns uteliv när man fyllt 18 och tillräckligt med folk av det motsatta könet för att alla i ens gäng inte skulle kära ner sig i samma person. I övrigt var det nog ungefär samma som man upplever var man än växer upp. Man kan känna sig ful, tjock och misslyckad i både Säffle och Stockholm.

När jag hälsar på släkten agerar jag ändå lokalpatriotisk guide åt min ur-stockholmare till pojkvän. Här är Bosses glassbar med den något ekivoka sloganen ”ett slick sen är du fast”, här sjunger Lasse Winnerbäck om brudarna från Berga (varför nu de skulle vara snyggare än andra?), här ligger den enda takbaren ÖK (öppnad långt efter att jag flyttat och långt efter att Stockholm öppnat sin fyrtioelfte).

Trots en ny takbar verkar alla överens om att Linköping inte är en sommarstad. Studenterna försvinner och Stångån erbjuder inte mycket av bris när hettan ligger tung över de tomma uteserveringarna på torgen.

Tur att Östergötland är så mycket mer än en tätort på en slätt. Åk västerut till Vättern för ett iskallt dopp eller utforska den natursköna kustremsan i öster. Vandra på mytomspunna Omberg, besök Ellen Keys hem och avsluta med att titta på Rökstenen, en av Sveriges mest berömda runstenar och en betydligt mer givande upplevelse nu än som dittvingad måttligt intresserad tredjeklassare.

Även om det tar emot att säga det så är Norrköping också värt ett stopp. Lillebrorsan har alltid varit lite coolare än sitt torra akademiker-syskon. Här har man i alla fall fram till nyligen värnat kulturlivet och symfoniorkestern är stadens stolthet vid sidan om Plura och Krunegård.

Det känns ändå lite paradoxalt att jag tipsar om mina hemtrakter som semestermål. Jag är visserligen därifrån, men när vi i vanlig ordning stressplanerar sommarledigheten i familjen är det inte Östergötland utan Bohuslän, Skåne och Gotland som står på listan över tänkbara resmål. Trist ändå. Det är så lätt att missa allt det vackra som finns i ens närhet.

Förutom hur vi låter då. Det är inte vackert och brukar med rätta hamna på listor över de fulaste dialekterna i landet. Tjejen på min syrras jobb hade ju rätt. Samtidigt är jag stolt över att inte ha slipat bort allt efter tio år i Stockholm. När jag känner något riktigt starkt – vrede, eufori – då kommer den fram. Då hoppar jag över r:en och staplar vokalerna på varandra. Öschötte gusschelov!


Läs fler artiklar i serien här.

Fler utvalda artiklar