”George Orwell hade fel om det spanska inbördeskriget”

Det är snart 90 år sedan det spanska inbördeskriget bröt ut och krigsärren är fortfarande synliga. Med författaren Kjell Eriksson flanerar vi från La Rambla till Diamanttorget. Under sommaren återpublicerar vi klassiker ur Vi Läsers artikelserie På drift, där turistorterna möter litteraturen.

Ursprungligen publicerad i Vi Läser #4 2016.

I stället för kameraväskor hade folk gevär hängande över axeln.

Alan Warren, guide till George Orwells och inbördeskrigets Barcelona, leder oss längs turistfällan La Rambla, förbi mobilskal, selfiepinnar och kylskåpsmagneter med den katalanska gul- och röd­­randiga flaggan. En skoputsare tittar missmodigt mot alla sneakers och sandaler. För 80 år sedan var stadsbilden en annan. Alan Warren, som ser ut som Indiana Jones med George Orwell-mustasch, läser en passage ur Hyllning till Katalonien:

”Arbetarna hade ockuperat så gott som alla byggnader och skrudat dem i röda fanor eller anarkisternas rödsvarta, på varje vägg stod hammaren och skäran och de revolutionära partiernas initialer målade, så gott som alla kyrkor hade plundrats och gudabilderna hade bränts.”

Den 17 juli var det 80 år sedan Francos fascister revolterade mot Spaniens folkvalda republikanska regering och startade ett blodigt inbördeskrig. Katalonien, och framför allt Barcelona, var huvudsätet för det republikanska motståndet. Med stöd av Hitler och Mussolini segrade dock fascisterna och höll Spanien i sitt våld fram till Francos död 1975.

George Orwell var en av tiotusentals frivilliga som kom från hela världen för att rädda demokratin. En actionfylld del av hans bok utspelas kring La Rambla i maj 1937, när det utbröt inbördes strider mellan olika vänster- och anarkistgrupper. Orwell ser folk ta skydd nere i tunnelbanestationen Liceu och själv kryssar han gatan fram förbi barrikader byggda av kullerstenar. Uppe vid Plaça de Catalunya låg Hotel Continental där han bodde med sin fru Eileen Blair. I dag är det en Desigual-butik.

Stadens enda referens till författaren är Plaça George Orwell, i folkmun kallad Plaça del Tripi på grund av sitt rykte som drogmarknad. En övervakningskamera blickar över torget, en smula ironiskt med tanke på att det är döpt efter mannen som skildrade ett framtida övervakningssamhälle i romanen 1984. Orwell slogs för den antistalinistiska vänstergruppen Poum och var mycket kritisk till den sovjetstödda republikanska regeringen. Mitt resesällskap, författaren Kjell Eriksson, skakar på huvudet.

– Orwell skrev att det inte gör någon skillnad vilken sida som vinner, Spanien kommer ändå att bli en diktatur. Det var fruktansvärt provocerande för arbetarna som kämpade med sina liv som insats. Han var en stor författare, men när det gällde spanska inbördeskriget hade han fel.

Kjell Eriksson kom till Katalonien första gången 1982 och har återvänt gång på gång. Under 90-talet träffade han de sista levande svenskarna som stred i Internationella brigaderna, och för två år sedan publicerades hans roman Att skjuta hästar. Den handlar om uppländske lantarbetaren Alfons som rest till Spanien för att kämpa mot Franco.

– Att 40 000 personer kommer från hela klotet, det är storartat och helt unikt. Och visst deltog poeter och författare som Orwell, men de flesta var vanliga arbetare. Det var deras historia jag ville berätta.

Under arbetet med boken bodde Kjell Eriksson i stadsdelen El Born. Han känner staden väl och blir lite förvånad över att ha missat Plaça de Sant Felipe Neri, ett torg omslutet av höga gotiska hus i de gamla judiska kvarteren. I januari 1938 bombades Barcelona av Mussolinis fascister, och utanför kyrkan Sant Felipe Neri, som då fungerade som ett barnhem, dödades 30 barn. De av hål och gropar perforerade väggarna tillhör stadens få synliga krigsärr.

Torget får också symbolisera glömskan och historieförvanskningen som utmärker Spaniens efterkrigshistoria. Bara förlorarna fick stå till svars för sina förbrytelser och de första åren efter kriget försvann, fängslades och avrättades tusentals människor medan anhöriga hotades till tystnad. Efter Francos död tog landet steget mot demokrati, och för att inte riskera den bräckliga friheten kom man överens om en glömskans pakt. Det som hänt var historia, nu blickade man framåt.

– När man pratar om kriget delas människor i två grupper. Synen på vad som hände beror på vilken sida din familj stod på, säger vår guide Alan Warren. 

På det är Sant Felipe Neri ett levande exempel. Än i dag är det många Barcelonabor som tror att anarkister använde torget som avrättningsplats för präster och nunnor (avrättningar skedde visserligen men inte här). En myt spridd av fascisterna, enligt Alan Warren.

Ut från stadens trängsel. Vi styr bilen söder ut mot Ebrodeltat vars kanaler från romartiden ger liv åt ändlösa odlingar av apelsiner och persikor. Kjell Erikssons bok utspelar sig till största delen här i det katalanska landskapet. Slaget vid Teruel är förlorat och huvudpersonen Alfons och fem andra internationella brigadister ger sig av på en farofylld strapats norr ut, alltmedan de utför små räder mot fascisterna.

– Som gammal trädgårdsmästare var det avgörande att ta in landskapet – vandra i bergen, bo i byarna, sitta på murarna och lukta på allt som växer. När mina hjältar kastar sig ner för att undvika kulor, vad finns på marken där de landar? Kanske är det den sista doften de känner i livet.

Han pekar upp mot åsen Serra de Pàndols där det finns ett minnesmärke för den stora bataljen vid Ebro, sommaren 1938.

– Liken ruttnade i hettan tillsammans med rosmarin och timjan. Byborna har berättat att de aldrig kunde äta grillat fläsk igen.

Till byn Bot återkom Kjell Eriksson ofta under sin tid i Barcelona, och bodde på Hotel Can Josep där ägaren är en av källorna till historier från kriget. En vitkalkad mur löper längs med den otrafikerade vägen. Innanför en träport hittar vi Bots kyrkogård där de förgångna äras med färgglada plastblommor. Bakom en skottkärra står en trave gravstenar lutade mot muren. De har tillhört 34 italienska soldater som slogs för fascisterna. Kvar­levorna har flyttats till en kyrkogård i Zaragoza som Franco lät uppföra. Stenarna får stå kvar, en rad söndervittrade minnen.

Mercè Rodoreda skrev boken 1960 under sin exil i Genève, på den förbjudna katalanskan

På landsbygden syns historien på ett annat sätt än i den föränderliga staden. I samhället Corbera, beläget uppe på en platå, stod ett av de största slagen mellan fascister och republikaner med tusen och åter tusen döda. Staden förstördes och byborna tvingades bygga upp ett nytt samhälle nedanför kullen. I dag går en väg mellan den levande och den döda staden. Röda kluster av vallmo växer bland ruinerna.

– När jag var här besökte jag faktiskt inte ruinerna. Jag ville hellre prata med människorna i den levande delen av byn och ta del av deras historier, säger Kjell Eriksson.

Men de som kan berätta blir allt färre. I övriga världen har vi fått vår bild av inbördeskriget från författare som George Orwell, Ernest Hemingway och André Malraux. Men i Spanien var det tyst med vittnesmål från den förlorande sidan. En stark censur rådde fram till 60-talet och intellektuella fängslades eller gick i exil.  Först 40 år efter Francos död, 2007, instiftade den socialistiska Zapato-regeringen ”lagen om det historiska minnet”, där diktaturen och dess brott för första gången fördömdes officiellt. I dag har en ny generation börjat ställa frågor och först nu planeras det första riktiga museet över kriget – i Barcelona. Inte minst har den nya spanska romanen och författare som Javier Cercas och Almudena Grandes hjälpt till att ge röst åt den tystade historien.

Tillbaka i staden och stadsdelen Eixample. Taxichauffören kliar sig i huvudet när vi frågar efter Plaça del Diamant, men till slut hittar vi fram. Gamla män med hatt och käpp betraktar duvorna och damer med små hundar läser tidningen. Ingen tittar på statyn av den halvnakna skrikande kvinnan.

Hon föreställer Natalia, eller ”La Colometa”, från Mercè Rodoredas klassiker Diamanttorget. Som många andra författare tvingades Rodoreda fly Spanien när Franco tog makten. Hon skrev boken 1960 under sin exil i Genève, på den förbjudna katalanskan. Till skillnad från hos Hemingway och Orwell finns här inte en enda krigsscen, inget årtal, ingen stor offentlig händelse. Ändå har den hyllats som en av de viktigaste skildringarna av kriget och efterkrigstiden.

Berättelsen börjar just här på Diamanttorget, där arbetarkvinnan Natalia för första gången möter Quimet, hennes blivande man som senare dödas av fascisterna. Scenen som statyn gestaltar är dock hämtad från slutet av boken där hon efter många år av tystnad skriker ut – kanske sin ångest, kanske sin lättnad. Skriket är ljudlöst. Ändå ekar det över hela Barcelona.

Läs fler artiklar ur serien:

Umberto Eco: ”Milano kan få en att falla ner i djupaste ensamhet”

Äktenskap, missbruk och abort – på besök i Tove Ditlevsens barndomskvarter