Glöm Mello – här är festivalen med extra allt

En säl i glitterdräkt, ett fejkat självmordsförsök och Zlatan. Välkommen till den märkliga Sanremofestivalen.

”Pippo, jag hoppar!” Året är 1995 och de desperata ropen från balkongen sätter hela salongen i gungning. Publiken på plats drar förfärat efter andan, ihop med 17 miljoner tv-tittare. Högst uppe vid mixerbordet fångar kamerorna hur en jeansklädd medelålders man klättrat över räcket. Ett steg ut i luften vore ett steg närmare döden. Polis tillskyndar, men övertalningsförsöken misslyckas. Det är då den distingerade programledaren Pippo Baudi, iförd oklanderlig blå kavaj och ännu blåare slips, med livet som insats tar tag i mannen och hivar in honom till den säkra sidan. Jublet vet inga gränser. Men i själva verket är incidenten arrangerad.

Lördag 28 februari är det äntligen dags för årets tv-höjdpunkt, den mest maxade direktsändningen i världen. Det handlar varken om Eurovision Song Contest eller Super Bowl, utan om finalen i italienska Sanremofestivalen. Ingen annanstans är artisterna lika begåvade, tjusiga och vansinnigt paketerade. Inramningen är mer glamourös än nyårskonserten från Wien, och den sju timmar långa kampen ömsom hejdlöst löjlig, ömsom på blodigt allvar. Maffian ryktas styra omröstningen, konferenciererna tafsar på gästerna, tragedier iscensätts och ett, tu, tre dyker Zlatan eller Depeche Mode upp. Denna helg bänkar vi oss för nya evergreens och – skandaler.

Självmordsförsöket 1995 är nämligen bara en av alla egendomligheter som inträffat under Sanremo. Det visade sig snart att den ”förtvivlade” mannen hade fått betalt av någon i produktionen för att skapa kittlande dramatik, på kuppen blev han kändis och Pippo Baudi fick hjältegloria. Win-win. Absurditeter utgör emellertid festivalens hjärta. Varje sekund är oförutsägbar. Plötsligt sjunger en artist ett annat bidrag än planerat, för att duettpartnern inte dyker upp. Någon annan delar rampljuset med en säl i glitterdräkt. Eller en apa. Ibland känns tillställningen som en enda lång hallucination.

För mig består halva nöjet av att jag inte kan ett ord italienska. Kontexten flyger ständigt över mitt huvud – och jag älskar det. Showen är ändå alltid fantastisk, med hypermodernt stylade artister, många tatuerade från topp till tå, andra klassiskt fashionabla à la Sophia Loren eller Marcello Mastroianni. Alla bidrar lika entusiastiskt till den högkvalitativa underhållningen som ohämmat mixar musikaliska genrer. Hårdrock, jazz, hip hop och techno varvas med gladpop och schlagers, sirapslena ballader följs av ylande gitarrer. Musiken låter aldrig lika mallad som hemma i Sverige och att melodierna inte tar de förutsägbara stigar mina öron vant sig vid är en ren lisa för själen. Som pricken över i ackompanjeras framträdandena av en livs levande symfoniorkester, som är högst delaktig i bidragen, syns, hörs, sjunger med och interagerar med de tävlande. Anders Berglund, vår trogna husdirigent, suckar förmodligen grön av avund hemma i tv-soffan.

Flera av mina moderna favoriter är ständigt aktuella nere på kontinenten, men de märks aldrig i svenska medier

Min kärlekshistoria med Sanremo inleddes redan under 1980-talet, då Kjell Alinge titt som tätt spelade hits från tävlingen i radions Eldorado. Där blev jag bekant med namn som få jämnåriga brydde sig om. Alice. Matia Bazar. Raf. Al Bano och Romina Power. Jag lärde mig att evenemanget var Italiens motsvarighet till Melodifestivalen och att vinnarna i Sanremo ofta skickades till Eurovision, som exempelvis Volare (Nel Blu Dipinto Di Blu). Den har också fostrat internationella idoler som Eros Ramazzotti, Laura Pausini, Andrea Bocelli och Måneskin. Flera av mina moderna favoriter är ständigt aktuella nere på kontinenten, och heter sådant som Annalisa, Francesco Gabbani, Diodato, Mahmood och Francesca Michielin, men de märks aldrig i svenska medier.

Sanremofestivalen hade premiär i radio 1951 och nådde tv-tittarna fyra år senare. Eftersom satsningen rullar på än i dag är den världens äldsta årliga nationella musiktävling. Programmen producerades redan initialt av public servicebolaget RAI och blev en viktig inspiration för efterföljaren Eurovision. Finalen i Sanremo är kulmen på en hel veckas uttagningar, samtliga kvällar pågår tills alla inblandade känner sig färdiga. Det finns alltså inte någon sluttid. Ofta kliver sista artisten av scenen någon gång efter klockan ett på natten. Regelverket är snårigt och jag förstår sällan upplägget, men på fredagarna sjunger man i alla fall covers. Lite som i Idol, fast de som framträder tillhör Italiens musikelit.

Lördagens stora avgörande i Ariston-biografen brukar pågå till tidig morgon. Under aftonen avverkas ett trettiotal akter och idel unga stjärnskott visar storögt sin vördnad för ärade, ärrade smörsångare. Flera av de tävlande vinner olika priser som de blir förvånat glada för. Så bryter någon stelbent byråkrat av festligheterna med ett tio minuter långt anförande, vilket försätter publiken i tårar. Kanske är det Sanremos borgmästare som förkunnar sin kärlek till musiken, kanske är det någon helt annan. Vi bjuds också på ett par utdragna hyllningsmedleyn till mer än lovligt ansiktslyfta, inhemska ikoner som jag aldrig hört talas om.

Mellan låtarna nojsar galavärdarna med samtliga närvarande. Ni som minns TV3:s Tutti Frutti med barbröstade cancan-damer anar nivån. Presentatörer i smoking lägger händerna på elegant dressade bakdelar, oh la la! Men tro nu inte att sexismen bara drabbar tjejer, för kramarna kommer även killarna till del, från diverse förtjusta kvinnliga konferencierer. (Ja, det är många som pö om pö leder tävlingen.) Emellanåt svassar också tv-herrarna ner mot publiken och sätter sig i knäet på någon rynkig signor och juckar lite, varpå alla viker sig av skratt. Därefter får halva bänkraden var sin kyss på mun och rungande applåder utbryter.

Dags för pausunderhållning, också i en klass för sig. Genom åren har Whitney Houston, Madonna, Cher och Depeche Mode uppträtt. Zlatan Ibrahimovic har gästat flera gånger och även axlat rollen som värd, med ett voluminöst IBRA i silverbroderi på kavajslaget. Men under den glättiga ytan av överdådig lyx omgärdas såväl låtval som vinnare ända sedan 50-talet av protester och aktivistiska demonstrationer. Det talas om inblandning från maffian, som påstås vilja styra de utvalda domarna. Och om en halvkass artist får alla publikröster kan man väl få undra?

Tja, det finns faktiskt mycket att undra över. Förra året introducerades varje reklamavbrott med en apart jingel. Intensiv dragspelsdisco dånade ut ur tv:n och efter cirka 37 vändor med frasen ”Tutta L’Italia” var vi alla på gränsen till nervsammanbrott. Som kvällens clou dök då DJ:n Gabry Ponte upp med en liveversion av låten – utom tävlan. Ett oräkneligt antal folkmusiker och dansare intog scenen ihop med en sångare iförd fågelmask. Under framträdandet sjöng hela publiken allsång och symfonikerna stod upp i orkesterdiket med höjda stråkar. Några veckor senare vann Gabry Ponte uttagningen i grannlandet San Marino med … Tutta L’Italia, som också gick vidare till Eurovision. Eftersom denna pyttenation är inklämd mitt i Italien hade så klart även folket där tittat på Sanremo och hjärntvättats av vinjetten. Hur skulle något annat bidrag haft en chans? När låten väl tävlade i Eurovision hade jag den själv på topp 10. Som kronan på verket var den också officiellt anthem för det italienska hockeyteamet under vinter-OS. 

2025 byttes två rutinerade programledare för Sanremo ut. Rykten gör gällande att en av dem haft för mycket makt över musiken samt att de grånade herrarnas val av gäster och normöverskridande flörtande med både karlar och damer upprört konservativa makthavare. Möjligen var spiken i kistan när duon gjorde gemensam sorti från direktsändningen i en rosenbeströdd askungevagn, där de förenades i en puss, som om de vore nygifta. Kanske var det inbillning, men nog kändes galan förra året aningen nedtonad. Denna vecka lär vi hur som helst märka om Sanremo tänker behålla sitt genuina kaos. Själv längtar jag efter lirare som tar sig friheter med jämställt handlag, medan coola basisttjejer i stilettklackar och extravaganta gentlemän i peruk skrålar i kapp med stråksektionen och uppväger eventuella longörer från borgmästaren. Allt annat vore vansinne.

Via Spotify kan du lyssna till Anna Charlottas utvalda italienska favoriter här.

Läs mer:

Mello: En tsunami av skitmusik

Miriam Bryant: ”Mat och musik var bättre förr”