Mello: En tsunami av skitmusik

Melodifestivalen kunde varit kul om det inte var så dåligt. En freakshow framförd utan humor, och utan värme, skriver Vi:s musikkrönikör Johan Norberg.

Hur jag än försöker täta alla sprickor så sipprar det in Mello överallt. Dagens Nyheter analyserar ingående låt för låt. Tv och radio rapporterar om artisternas uppladdningar och sedan kommer en avslutande ”fel låt vann”-debatt. Sociala medier svämmar över av pseudonyheter som aldrig blir emotsagda och hälften tror på vad som skrivs medan den andra hälften inte orkar engagera sig.

När Donald Trumps tidigare chefsideolog Steve Bannon inledde sitt krig mot media hette strategin ”Flood the zone with shit”. Jag tänker… ja du förstår säkert redan vad jag tänker. Det är som att en tsunami av skitmusik svämmar över och lämnar etern full av skräp, och precis som Bannon tänkte; till slut orkar ingen protestera.

Föreställ dig ett VM i friidrott utan världens främsta idrottare. Ett startfält som börjar någonstans vid de trettionde bästa inom alla grenar. Där har du Melodifestivalen. En uppställning unga oprövade namn och till det en klunga B-artister i en sista förhoppning om att få fart på karriären. För att garantera lite underhållning bjuder SVT in ett kuriosakabinett som liknar forna tiders cirkus med skäggiga damen och clowner. I Mello i form av Björn Ranelids Mirakel, (2012) och Livet på en pinne med Edward Blom (2021). Sean Banan ställde upp med Copacabanana 2013, och i den smala Copacabana-genren presenterades i år Copacabana boy med den falsksjungande Junior, Lars Lerins make i kanariegul dräkt – en kvot för knäppa shownummer med artister vars enda ambition är att synas och det kunde varit kul om det inte var så dåligt. En freakshow framförd utan humor, och utan värme.

Där har du topp 20. Ingen av dem har deltagit och skulle aldrig sätta sin fot i Mello.

Tyck vad ni vill om Mello, men det kan inte kallas Sveriges största musiktävling om inte en enda av Sveriges främsta artister och låtskrivare medverkar. Sådana som Håkan Hellström, Laleh, Lasse Winnerbäck, Veronica Maggio, Melissa Horn, Stina Nordenstam, Petter, First Aid Kit, Max Martin, Cardigans, Kent, Titiyo, The Hives, Teddybears, Dina ögon, Lykke Li, Plura, Tomas Andersson Wij, Tove Lo och Robyn. Jag kan fortsätta, men du hajar.

Där har du topp 20. Enormt populära och flera av dem internationellt framgångsrika. Ingen av dem har deltagit och skulle aldrig sätta sin fot i Mello. Kalla det hellre Schlagerfestival som förr, en tävling för schlagers, så kan vi andra få ha ordet musik reserverat för något annat, gärna utan Edward Blom, Sean Banan och Björn Ranelid. Påfallande många av artisterna i Mello har som enda merit att de har varit med i Mello, och dyker aldrig upp utanför den världen. Det är en cynisk del av branschen där inte ens de som vinner kan räkna med någon ingång till ett liv som artist. Det går inte att gena in i en musikkarriär på det viset.

När ABBA vann i Brighton var de redan rutinerade kompositörer och kunde samma kväll langa fram tjugo låtar av samma kaliber som Waterloo, men det var Björn och Benny. Artisterna Anna Bergendahl, Robin Stjernberg, Frans, Robin Bengtsson och Tusse stod där efter vinsten i finalen och tänkte, nu då? Känslan att vinna är lika hisnande som insikten att allt är över i samma sekund som man trodde att det skulle börja. Någon följebil finns inte. De skulle behöva debriefing, inte blommor.

Läs fler artiklar av Johan Norberg:

Johan Norberg: Topplistad AI-låt får Tomas Ledin att framstå som ett mirakel

De bortglömda bilderna på Thåström