Göran Greider och Göran Persson på mammas gata

  • 1 jul 2022
  • 25 min

// Foto: Johan Bergmark

Göran Greider och Göran Persson på mammas gata
Karin Thunberg

// Foto: Johan Bergmark

Lyssna på artikeln

Två av socialdemokratins tyngsta namn är uppväxta i samma lilla bruksort i Sörmland. Vi sammanförde Göran Persson och Göran Greider i ett Vingåker som under några decennier var sinnebilden för folkhemmet.

Det är klart att det kunde ha uppstått politiskt gnissel när Perssons pojk och Greiders grabb äntligen möttes, som vuxna. Den förre var ju statsminister i tio år, på slutet nära nog landsfader. Den senare har som debattör och chefredaktör aldrig knipit käft, allra minst när det gäller politik.

Men nu reser sig inga tuppkammar och inga röster höjs. För vi är i Vingåker, sörmlandsorten där båda växte upp. Att återvända till barndomens gator gör något med oss. Göran Greider erkänner att han alltid blir lite skakig i benen när han kommer hit. Som om hela hans rotsystem aktiverades.

Göran Persson verkar inte genomgå samma känslostorm. Kanske för att han är här oftare, har kvar fyra syskon som aldrig flyttat ut.

Inför vårt möte har de fått välja besöksplatser. Greider föreslog barndomshusen och beklädnadsfabriken som numera är outlet – Persson lade till kyrkan och Folkets park.

Men vi börjar på kaféet under järnvägsbron. Att en av dem på ovanvåningen erhöll sitt livs enda idrottsutmärkelse, blev trea i Vingåkers juniormästerskap i schack, gör inte huset mindre minnesvärt.

Persson är redan på plats och har plånboken framme. När jag lovar att stå för notan växlar han upp sin beställning med en bakelse, förutom ostfrallan. Greider dristar sig till en leverpastejsmörgås och en liten pistagekaka.

Första problemet blir att skilja dem åt, eftersom de delar det namn som inte en enda pojke döptes till 2021. När dessa gossar föddes – 1949 respektive 1959 – var Göran vanligt. Deras egna tips är att jag kallar Persson för Hans Göran och Greider för Per Göran, vilket de faktiskt är döpta till.

Förmodligen skulle det bara göra allt krångligare.

Nu tar det ändå ett tag att komma in i samtalet. Än mindre få plats för frågor. Först måste de avhandla windsorkakan, varför deras barndoms populära bakverk inte överlevt kaféets ägarbyten. Sedan är det allt med Kjell, Greiders storebror som var en av Perssons bästa vänner under tonåren. Det var tillsammans med Kjell som han, Persson, slipade både sitt ekonomiska sinne och sin retoriska talang. För det var de två som delade distrikt som tidningsbud och som så småningom såg till att Vingåkers handbollslag fick fler tider i sporthallen, efter förhandlingar med kommunledningen.

– Du ska veta att Kjell, fortfarande, talar väldigt väl om dig. Redan som 15-åring var han övertygad om att du en dag skulle bestämma över landet, säger Göran Greider.

Persson låter den tidiga spådomen glida förbi prinsessbakelsen. Hellre vill han tala om Greiders mamma, vad hon hette som barn, och hur det var med hans farbror som hade en så söt dotter, Eva-Karin hette hon väl, och om Larssons med de tolv barnen. Göran Greider fyller i luckorna.

Plötsligt ser jag vad jag ser: hur två åldrade arbetarungar varligt fogar ihop sina minnesskärvor till själva ursprungsbilden av folkhemmet. Med pappor som slet och mammor som höll ihop livet innanför tegelväggar och eternitplattor. Fattigt, absolut. Men inget som besvärade dem så länge det fanns mat på bordet – och de flesta grannar delade villkoren. Göran Persson talar om lyckan att födas efter kriget, om de ljusa framtidsvisioner som faktiskt slog in. Allt blev ju bättre, år för år. In i egnahemshusen kom kylskåp och telefoner, tvättmaskiner och televisionsapparater. Greider nickar, jo han minns.

Familjernas tv-inköp utgör förstås en skiljelinje. Hemma hos Perssons fick apparaten trona i stora rummet som annars bara användes när släktingar kom på besök. Greiders behöll sitt finrum intakt. Hos dem placerades tv:n i ett litet extrarum som direkt döptes till ”tv-rummet”.

Vi småler åt arvet från bondesamhället, att hålla fast vid ett särskilt rum för kalas, oavsett grad av trångboddhet. Men Göran Greider, som kan sina arbetarförfattare, påminner att Ivar Lo-Johansson någonstans skrivit om finrummets funktion som frihetssymbol.

– Man behövde någon punkt i tillvaron som inte var berörd av det alldagliga.

Göran Greider och Göran Persson

Och själva orten Vingåker, hur har den präglat dem?

Enligt Göran Persson är det nog tiden mer än platsen som formar oss. Själv hade han, som sagt, turen att födas just 1949.

– Att vara barn och ung på 1950- och 60-talet var fantastiskt. Sedan kom 70-talet och motgångarna, inte minst här i Vingåker. Att Widengrens, vår berömda beklädnadsfabrik, tvingades lägga ner blev en rejäl smäll för hela orten. Men då hade jag redan hunnit flytta härifrån.

Göran Greider minns ett 60-tal när allt var ”splitternytt”: badhuset, biblioteket och skolorna.

– Krisen på 70-talet bekom mig inte. Den som är tretton år bryr sig inte om nedläggningar, däremot minns jag Medina, ungdomsgården, säger han.

– Club Medina, hette den, rättar Persson, och påminner om att där var Göran Greider ledargestalten, ”den stora stjärnan”:

– De gånger det var något i media från Vingåker så nog fan var Greider med.

Göran Greider kan gå med på att han ofta var på Club Medina. Spelade gitarr och lyssnade på banden som kom. Till och med berömdheter som Peps Persson. Problemet var väl att stället pekades ut som centrum för haschrökning. Det gjordes till och med ett tv-program om detta ”näste för liderlighet och dekadens” mitt i Vingåker.

– Men det var före min tid. Och ryktet var falskt. Förutom det där med haschet, säger ungdomsstjärnan Greider.

Låt vara att han tog plats på orten. Men det gjorde väl elevrådsordförande Persson också?

– Greider var engagerad i något som var nytt och lite utmanande, säger han, som förutom att basa över elevrådet också var lagledare i handbollslaget och den som bildade Vingåkers SSU-klubb:

– Jag var inte farlig på samma sätt, jag fanns så att säga i strukturen.

Du menar att Greider var tuffare än du?

– Absolut, absolut. Men betänk tidpunkten också, att han är tio år yngre.

Ryktet att Göran Persson redan som ung gick runt och sa att han skulle bli statsminister viftar han bort.

– Naturligtvis är det inte sant. Av det enkla skälet att den som säger så aldrig blir det. Det måste man väl begripa. Skulle någon vara så dum så den säger att den ska bli statsminister, då blir den det inte.

Nu när jag legat sjuk har jag ofta cyklat genom Vingåker.

Vid närmare eftertanke är väl motsatsen socialdemokratisk tradition. Att man först säger nej – innan man säger ja. Men även detta vill Göran Persson dementera, åtminstone för egen del. När han 1996 tackade nej till att bli partiledare så menade han nej.

– Jag hade världens bästa jobb, tyckte jag då. Jag var finansminister. Det var något som passade mig utmärkt. Jag hade gärna fortsatt som det. Dessutom tyckte jag att det fanns andra som var bättre ­lämpade att ta över partiet. Jag var också bara tredje- eller fjärdehandsalternativet. Men när sedan alla var tvättade och granskade fanns bara jag kvar. Då var man tvungen att ställa upp. Så var det faktiskt. Efter ett tag lärde man sig att leva med det. Så småningom blev det också ganska intressant.

Saknar du politiken i dag?

– Absolut. Oerhört mycket. Det finns ingenting som är så avancerat som politik – när den är som bäst. Den rymmer allt: intellektuell aktivitet, känsla för kommunikation och förståelse av samtiden. Trots att det är en position som kostar – man är jagad, ansatt och ensam – skulle jag ge högerarmen för att göra om det igen. Men jag vill inte ha den tiden tillbaka, inte i dag.

Göran Greider skjuter in hur mycket som hänt sedan Göran Persson meddelade sin avgång valnatten 2006. Trycket har hårdnat, allt går i rasande fart, sociala medier spelar en allt större roll.

Deras barndom känns oändligt avlägsen i jämförelse. För om det var något som präglade Vingåker så var det händelselösheten, den tristess som Göran Greider i sin bok Barndomsbrunnen beskriver som ”den tomma tidens paradis”.

– Dagens föräldrar, åtminstone i storstäderna, har planerat in varje sekund i sina barns liv. Vi gick ut och såg om något hände. Då kunde dagarna verka långrandiga, i efterhand har de fått ett skimmer. Nu när jag legat sjuk har jag ofta varit ute och cyklat genom Vingåker.

Göran Persson fick sin första cykel först när han blev tidningsbud. Då var utgiften nödvändig.

– Sedan var det cykeln som gällde tills vi fick vår första bil, en Opel Rekord, 1961.

Göran Greider och Göran Persson

Året efter, sommaren 1962, kom familjen Persson i väg på sin första semester. Eftersom man enligt ryktet kunde hamna i fel fil i Södertälje – en fil man kom ur först i Uppsala – valde de att åka till Halmstad. Greiders var djärvare, for bland annat till marknaden i Skänninge och Kivik. Också för att pappan, bland alla sina småföretagaruppgifter, sålde varor på marknader efter flera år som sjöman. Från de stora haven tog han med sig en frihetslängtan, men också minnen som drabbade sönerna. Som krognotan från Shanghai som var uppsatt på väggen mitt emot lille Görans säng och som han stirrade på alla nätter då han inte kunde somna.

– Min far har absolut präglat mig. Han var en slags essäist, med folkskola i botten, som kunde hålla långa utläggningar från Castro till Kubakrisen. Innan han plötsligt mindes att han blev nedslagen i hamnen i Barcelona 1953. Det närmaste året ska jag försöka skriva en roman om honom. Vad säger du, ska vi åka vidare nu …

Korsningen Jägaregatan/Valhallavägen

Vi har parkerat bilen – Persson har ont i en höft, Greider är postcoronatrött, långpromenader är otänkbart – vid deras gamla fotbollsplan. Den som numera kallas Persson-planen. Mitt emot ligger huset där Persson växte upp och han pekar var de olika rummen låg. Nej, han vill absolut inte knacka på och jag sväljer det ovedersägliga faktum att hans klassresa gjort ett hisnande språng från detta hus till gården Torp, där han i dag bor med sin hustru Anitra.

Vi är kvar i dåtiden.

Göran Greider hann bo i fyra hus i området. Persson har klara minnen av hans föräldrar, av en pappa som var ”sträv” och en mamma som var ”en mamma”, mild och närvarande.

Sin egen mamma minns han också som närvarande. Men inte mild, mer krävande.

– Framför allt var hon verbal, ständigt debatterande och argumenterande. Och aldrig den som förlorade en debatt. Var hon på väg att göra det bytte hon samtalsämne.

Var det en lärdom du tog med in i politiken?

– Naturligtvis!

I sin bok Barndomsbrunnen skriver Göran Greider om den skrämmande känslan att växa förbi sina föräldrar, känna skam för dem. Som den gången på gymnasiet när han sa att hans mamma, sömmerskan, jobbade på kontor.

– Jag fattar inte hur jag kunde vara så korkad!

Göran Persson kan inte minnas att han någonsin såg ner på sina föräldrar. Men så flyttade han också hemifrån redan som 16-åring. Sedan fanns de ”inte med” i hans liv.

– Mina föräldrar var aldrig riktigt engagerade i det jag gjorde. Och pappa var inte alls för att jag skulle ägna mig åt politik. Han tyckte jag skulle klara skolan först. Vilket jag ju också gjorde.

Unge Göran blev den förste i familjen Persson som tog studenten och kunde läsa vidare på högskolan. Den förste som fick möjligheten.

– Annars hade jag förmodligen stannat kvar. Blivit byggnadsarbetare, så småningom. Troligtvis fackligt aktiv inom Byggnads. Med hus och fru och barn här i Vingåker. Som mina fyra syskon. Det hade varit ett gott liv, det också.

Ingen av Göran Greiders fyra bröder bor kvar och själv flyttade han in till Katrineholm sista året på gymnasiet. Fick hjälp med hyran av sina föräldrar, även om de inte brydde sig särskilt mycket om hans utbildning. De fanns inte ens på skolgården när han tog studenten. Han blev inte ledsen, det kändes bara ”tomt och konstigt”.

Sorgen kom efteråt.

Nu talar han om det stråk av saknad som går genom livet hos dem som skilts från sin bakgrund.

– Alla känslor finns ju kvar från axlarna och neråt. Oavsett vad som sedan händer.

Göran Greider och Göran Persson

En ung kvinna cyklar förbi. Hon sneglar inte ens åt männen i korsningen. Kanske känner hon inte igen dem. Själva står de stadigt i ett närmast ”gåtfullt självförtroende” – uttrycket är Greiders – som måste ha grundlagts just här på Jägaregatan/Valhallavägen.

Hur kom det sig?

Göran Perssons enda svar är att han aldrig upplevt något annat än att han varit trygg i sig själv. Göran Greider åberopar sitt farsarv:

– Min farsa bad aldrig om ursäkt och stod alltid för sina åsikter.

Men utseendet då? Nog måste de väl, som alla andra unga, ha påverkats av hur de såg ut? Och vilka framgångar de hade hos tjejer?

Greider medger att han under några år var ”gnistrande ful” – han har lånat uttrycket av Stagnelius – och extremt överviktig. Därtill alltid full, på fest. Först bortåt 20-årsåldern började han se ”riktigt trivsam ut”, enligt egen utsago. ”Och det gick bra med tjejer och alltihop”.

Göran Persson säger att han aldrig reflekterat över saken.

Över ditt utseende, menar du?

– Ja. Jag har alltid liksom satsat på det jag hållit på med, gått in för det. Och inte grubblat så mycket på annat. Det har varit ganska enkelt.

Vid folkets park

Grindarna är låsta, vi kommer inte in. Men det var alltså här som unge Göran Persson fick smeknamnet Pavan. Förklaringen var enkel: varje söndagsmorgon var han först på plats för att samla tomglas. För en back, mer rymdes inte bakpå hans cykel, kunde han gå på bio tre gånger.

Ingen i Vingåker var lika framgångsrik som tomflasksamlare.

Men alla lördagsdanser, var de aldrig här och roade sig? Nej, tydligen inte. Göran Persson tar ett steg tillbaka som om frågan förskräcker. Göran Greider säger att det inte riktigt ”var hans grej”. Däremot spelade han här med sitt dansband. Det som bildades när killarna i musikaffären behövde extraförtjänster och drog med Greider som kunde spela gitarr. Detta var under dansbandens guldår.

– Jag minns att vi spelade Gråt inga tårar mer för min skull.

Det är klart jag sett mina skilsmässor som misslyckanden.

Och deras livs kärlekar? Om det är någonstans frågan kan ställas så är det väl just utanför Folkets park, en gång överlägsen alla nutida dejtingsajter som mötesplats. Göran Persson är gift för tredje gången, Göran Greider har hållit samman med sin hustru Berit i över 30 år. Och aldrig, för ett ögonblick, tagit av sig vigselringen.

– När jag var som sjukast och fingrarna svullnade upp och de kom med olika tänger … jag vägrade. Efter cancern råkade jag ut för ytterligare ett jävelskap; fick ett RS-virus och höll på att stryka med. Det är i såna lägen som en relation prövas.

Göran Persson går inte närmare in på sina två skilsmässor. Konstaterar bara att han lever i sitt sista äktenskap.

Blir känslan av misslyckande större när man kommer från en liten ort där makar höll ihop, även om nöden översteg lusten?

– Det är klart jag sett mina skilsmässor som misslyckanden. Men det besvärliga har inte varit min bakgrund utan att jag varit en känd person. Allt blev offentligt – och svårt för mina partners. Jag klarade mig, de blev skadade. Det var inte lätt.

Ingen av dem – varken Göran 1 eller 2 – kommer från familjer där det ”gullades med barn”.

Hur har det präglat er som män?

– Herregud, vilka frågor du ställer, suckar Persson. Det där är nog Göran bäst att svara på.

Greider erkänner att han alltid haft problem med närhet. Dock inte till sin egen dotter, henne har han kramat mycket.

– Men jag har inte många nära vänner, är mer av en ensamvarg.

Göran Greider och Göran Persson

Göran Persson kan få ihop fem, tio personer som han talar med regelbundet. Fördelen är alla timmar som han pendlar mellan Torp och sina uppdrag i Stockholm.

– Då talar jag oavbrutet i telefon. Hälften av samtalen är professionella, resten är till gamla skolkamrater och arbetskamrater. Bara på vägen hit i dag diskade jag av fyra ordentliga pratstunder.

Göran Greider påminner att alla relationer inte måste vara fysiska. Själv har han läst sig till många vänner, sedan barndomens bekantskap med Raskolnikov i Brott och straff.

– Man ska inte underskatta umgänget med författare heller. Gunnar Ekelöf kan bli en nära vän.

Göran Persson verkar läsa ”i perioder”. Mest uppskattar han Sörmlandsförfattare som Ivar Lo-Johansson, Sven Delblanc och Kerstin Ekman. Han har läst Greider också, främst för att det ”ingår i allmänbildningen”. Om någon frågar om han läst Vingåkerförfattaren måste han ju kunna svara ”Ja, självklart!”.

Men du tycker inte han är så bra, eller?

– Det är … ja, det är väl inte den författarstil som jag har varit mest fäst vid.

Det är dags att dra vidare.

Utanför den forna beklädnadsfabriken

Det är Göran Greider som envisats med att detta är ett nödvändigt stopp. Ska vi markera viktiga hållpunkter i deras barndomar måste beklädnadsfabriken komma med, den som gjorde Vingåker till centrum för svensk konfektionsindustri.

Med ”häpnadsväckande” arbetsvillkor, enligt Greider.

– Jag jobbade här själv ett tag och minns hur brandkåren fick komma och spruta vatten på taket för att kyla ner hela byggnaden. Det var helvetes varmt vid maskinerna.

Folk som kom på besök till Vingåker förvånades över hur välklädda alla var.

– Hela orten var prydlig, med ordning och reda, summerar Göran Persson. Nedläggningen blev en chock. Efteråt gick mycket utför.

I dag ligger här alltså en gigantisk outlet-affär, som ingen av dem handlat i.

Vi har talat om mycket, utom politik. Eftersom den lätt riskerar att ta över. Men någonting måste vi väl ändå ha med. Särskilt som Göran Greider i sin Barndomsbrunnen skriver ”Under min livstid blev Sverige ett högerland. Häpenheten över detta definierar mig.”

Hur missnöjd är du?

Han skrattar, säger att en boxare aldrig är missnöjd:

– Men jag tycker att partiet mist ganska mycket av sitt dna. Inte minst när det gäller synen på arbetslöshet och den offentliga sektorn. Det är för mig en fullständig gåta att man sedan 1990-talet struntat i uppbyggnaden av dessa marknadsskolor. Jag minns när jag var på kongress och frågade: ”Ska vi verkligen ha denna smörja med vinster i skolan?”. Alla sa nej. Kvaliteten var viktigast, försäkrade man. Jag förstår inte hur man kunde göra en sån otrolig miss. För detta är inga småsaker, det rör hela samhällets framtid.

Göran Persson håller med, åtminstone på denna punkt:

– Det här nyliberala projektet, där allting ska kunna styrkas med hjälp av marknadslösningar och efterfrågan, har varit både farligt och destruktivt för den offentliga sektorn. Det är det ingen tvekan om, säger han.

Greider:

– Kan du hålla med om att det funnits en undfallenhet i kritiken?

Persson:

– Absolut. Det var ingen kritik alls.

Vi måste vidare till sista stoppet.

Göran Greider och Göran Persson

Vingåkers kyrka

Den vilar vit och vacker en bit utanför centrum. Här är kyrkan där Göran Persson är både döpt och konfirmerad, Göran Greider är varken det ena eller andra.

– Farsan var emot sånt, säger han.

Göran Persson pekar mot bänkraden där han satt genom minst 150 begravningar. Hans far var en av ”bärarna”, de som bar kistor.

– Efter ett tag kunde jag Svenska kyrkans handbok för begravningar utantill. Det tror jag har påverkat mitt språk mer än någonting annat.

Du drömde om att bli präst?

– Ja, ja. Men det vågade jag aldrig säga. Präst var det ”högstaste” man kunde bli under min barndom, en sån dröm behöll man …

Hans sista ord försvinner in i musiken från flygeln längst fram. Greider spelar Dan Andersson och till slut står vi alla omkring honom. Göran Persson reciterar, utantill och med klang i rösten, hela Gässen flytta. Med de vackra slutraderna ”Kom och stå med mig vid hagens grindar, när de vilda gässen flyga över byn.”

Det är en stund jag lovar mig själv att minnas.

Efteråt lyfter Göran Persson blicken mot taket, talar om denna fantastiska byggnad som stått där i flera hundra år. Ingen hade någonsin tänkt att den skulle kunna förstöras, förrän nu.

Kriget i Ukraina har skakat om honom, rejält.

– Jag trodde inte det var möjligt, jag har ju ändå mött Putin flera gånger och jag får det inte att gå ihop, det finns ingen logik. Och då … det blir lite ängsligt … när han börjar tala om kärnvapen. Jag trodde inte det skulle behöva upplevas i vårt Europa … och det trodde nog inte de som byggde den här kyrkan heller.

Fotografen Peter Hoelstad tar några slutbilder i skuggan utanför. Persson stryker håret till rätta, Greider spottar ut snuset – och sedan återstår bara att säga tack och adjö.

Deras handslag är fasta, Perssons månne lite hårdare.

Lika bestämd verkar överenskommelsen de gör precis innan Perssons halvdammiga Volvo rullar iväg, med Greider som liftare i framsätet:

– Vi stannar väl och tar en korv på vägen.

En sak bör måhända tillfogas: vilken Göran det var som blev juniormästare i schack på övervåningen till konditoriet?

Rätt svar är Persson.

Fler utvalda artiklar