Sverige stoltaste stund? Okände hjälten räddade tiotusentals liv

Raoul Wallenbergs insatser för att rädda judar undan Förintelsen är kända. Men varför har nästan alla missat Gösta Engzell – som slog larm och bidrog till att Sveriges kallats den enda ljuspunkten i ett Europa som underkastade sig Hitler?

År 1942 – mitt under brinnande världskrig – var Göran Engzell 14 år. Hans far Gösta var en respektingivande gestalt; diplomat, jurist och chef för UD:s rättsavdelning. En byråkrat som vanligen inte lät känslorna ta överhanden. Men en dag detta krigsår var fadern mycket upprörd och ville tala med sin son.

– Jag måste berätta någonting förskräckligt.

Gösta Engzell hade begripit Förintelsen.

Utrotningen av Europas judar hade börjat sommaren 1941 när Adolf Hitler inledde ”korståget mot judebolsjevismen”, det gigantiska anfallet mot Sovjetunionen. År 1942 trädde de stora gaskamrarna i drift och människoslakten industrialiserades. På våren levde fortfarande 80 procent av judarna som skulle mördas i Förintelsen – ett år senare var 80 procent döda.

Det var omöjligt att hålla ett så enormt folkmord hemligt och snart visste omvärlden vad som hände.

Men det är skillnad på att veta och begripa.

I nästan alla världens länder vägrade makthavarna förstå Förintelsens världshistoriska, moraliska och mänskliga betydelse. Inte ens staterna som krigade mot Tyskland var intresserade av att kasta grus i mordmaskineriet. Faktum är att brittiska UD fruktade att tyskarna skulle sluta mörda judar och övergå ”från utrotning till utvisning” samt därmed ”genera andra länder” med judiska flyktingar. Den nazityska propagandaministern Joseph Goebbels skrev i sin dagbok att ”både engelsmännen och amerikanerna är lyckliga över att vi utrotar det judiska slöddret”.

Det är detta som gjorde Gösta Engzells moraliska uppvaknande 1942 så märkvärdigt.

– Man måste försöka göra någonting, sa han till sonen.

Via sitt inflytande initierade Engzell en humanitär process. UD lämnade gradvis 1930-talets antisemitiska likgiltighet och övergick till att bekämpa Förintelsen – så gott det gick. Tiotusentals judar fann fristad i det neutrala Sverige. ”Svenskarna försöker systematiskt sabotera tyska judiska åtgärder”, klagade SS-officeren Adolf Eichmann, en av Förintelsens ledande organisatörer.

Detta föreföll obegripligt för Nazityskland.

Varför ville Sverige rädda livet på utländska judar när inget annat land gjorde det? Tyska UD frågade en svensk diplomat som svarade att ”uppträdandet berodde på direktiv från regeringen, som önskade hjälpa de stackars judarna, som, när allt kommer omkring, är människor de också”.

I varje annat land på jorden hade denna historia varit föremål för nationell stolthet och mängder av historiska skildringar. Så icke i Sverige. Dagens svenska självbild angående andra världskriget handlar om skam och skuld. Om nazityska soldater som åkte tåg, handeln med Tyskland och svensk undfallenhet. Allt detta är sant – men den ljusa sidan av det svenska krigsmyntet har knappt fått existera i offentligheten. Tills nu.

I år kommer Sveriges agerande under Förintelsen att uppmärksammas internationellt. Netflix lanserar filmen Den svenska länken (regi Thérèse Ahlbeck och Marcus Ahlbeck Olsson) som berättar ”historien om en av krigets okända hjältar som räddade tusentals liv”, enligt pressmaterialet. I huvudrollen som Gösta Engzell syns skådespelaren Henrik Dorsin, annars mest känd som komiker.

Så vem var Gösta Engzell? Han föddes i Halmstad 1897 som son till postmästaren Carl Nilson och Amy Nilson (född Engzell). Juridikstudier i Stockholm ledde till jur.kand. 1919 och en snabb karriär. Efter tingstjänstgöring blev Engzell assessor vid Göta Hovrätt, hovrättsråd och expeditionschef i handelsdepartementet. Därefter blev Engzell utrikesråd på UD där han var chef för rättsavdelningen under andra världskriget och fram till 1949.

Första gången Gösta Engzell dyker upp i historieskrivningen är 1938 – året innan andra världskriget – då han representerade Sverige vid den stora internationella flyktingkonferensen i franska Évian-les-Bans. Tusentals judar sökte fly förtrycket i Nazityskland, men världens stater ville inte ta emot dem. Éviankonferensen var en ”gemensam global ansträngning med huvudsakligt syfte att inte göra någonting överhuvudtaget”, skriver den australisk-amerikanske historikern Paul R. Bartrop. Svenska staten var inget undantag, vilket syntes i Engzells anförande vid konferensen. Sverige uttryckte sympati gentemot flyktingarna ”som är så olyckliga och vars öde ofta är så tragiskt”, men samtidigt ville inte svenskarna förbinda sig att ta emot något ”fastställt antal migranter”. Istället förespråkades följande:

”Den svenska regeringen har som åsikt att om hållbara och tillfredsställande resultat skall uppnås så måste emigrationen arrangeras så att den riktar sig mot länder utanför Europa.”

Gösta Engzells uppgift på konferensen var svår eftersom opinionen i Sverige var hätskt polariserad angående synen på judar. Borgerligheten hyste sedan 1920-talet en skräck för judiska flyktingar – men hånades av socialdemokrater som ansåg paniken löjlig, rasistisk och grundlös. Den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson stångades mellan antirasistiska partikamrater och en antisemitisk höger. För att göra ont värre styrde han sedan 1936 en regeringskoalition med Bondeförbundet, som hade rasbiologi i partiprogrammet. Den politiska situationen var explosiv. Det märkte Gösta Engzell i Évian när ett falskt rykte spreds; han påstods ha signalerat svensk generös judisk flyktingmottagning. Svenska Dagbladet skrämde slag på antisemiterna med rubriken ”Skall Sverige öppnas för flyktingströmmen från Centraleuropa?” Resultatet av polariseringen blev att Sveriges mottagande av judiska flyktingar under 1930-talet hölls på en miniminivå – liksom i övriga Europa.

Till saken hör att Gösta Engzell umgicks privat med Per Albin Hansson. Det berättar sonen Göran när jag träffar honom och yngre brodern Hans Gösta en sensommardag 2024. Göran är idag 97 år ung, humoristisk och knivskarp. På 1930-talet fick han springa med bud från fadern på UD till statsminister Per Albin Hanssons bostad i Ålsten.

– Per Albin var hemma hos oss på middag ibland, minns Göran.

Hur var Gösta Engzell som människa – hur skulle ni bröder beskriva er far?

– Pappa var en mycket social person, säger Hans Gösta. Han var bortbjuden sju kvällar i veckan. Ibland åtta. Det sades att han var på 400 middagar om året, vilket jag inte trodde på från början. Men det är nog sant.

– Pappa var eftertänksam – han tänkte först och handlade sedan, säger Göran. Han uppförde sig strikt och korrekt.

– Han bar alltid fluga utom på semestrarna då han satte på sig en slips. säger Hans Gösta varpå Göran skrattar högt.

År 1939 utbröt andra världskriget och därmed var den judiska flyktingkrisen över. Europa stängde gränserna. Sverige fick samlingsregering och polariseringen angående synen på judar fortsatte. Redan när Förintelsen inleddes 1941 kunde svenskarna läsa om massmorden i Aftonbladet, som under kriget var en pronazistisk högertidning. Reportern Fritz Lönnegren följde med de tyska styrkorna framåt i Baltikum, där ”flera tusen judar dödats”. Artikeln fortsatte:

”Vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat.”

Den 11 februari 1942 drabbade samlingsregeringens partier samman i den första debatten i Förintelsens skugga. Ett par hundra danska judar ville fly till Sverige och de socialdemokratiska ministrarna Ernst Wigforss och Gustav Möller ville säga ja – men besegrades av de borgerliga som drev igenom ett nej. Efteråt genomgick Gösta Engzell sitt moraliska uppvaknande och började agera för en generös svensk flyktingpolitik avseende judar. ”Det avgörande är att Engzell inte försökte förminska eller undvika vad han såg”, skriver historikern Paul Levine. Den lydige tjänstemannen från Évian förvandlades till aktivist.

Under 1942 fick UD fortlöpande information om Förintelsens utveckling. Engzell samtalade med sin chef, utrikesminister Christian Günther, om sin ångest över vad som pågick. Denne informerade Per Albin Hansson, som ju redan kände Engzell. Även den svenska allmänheten fick veta allt mer om folkmordet på judarna, via pressen. ”Slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen”, skrev exempelvis Dagens Nyheter 13 september 1942 – och myntade därmed begreppet Förintelsen.

Den stora omvälvningen skedde 26 november 1942 då Förintelsen nådde Skandinavien. 532 norska judar tvingades ombord på tyska lastfartyget Donau i Oslos hamn och forslades till Auschwitz där barnen och kvinnorna omedelbart gasades ihjäl medan männen sattes i slavarbete.

Svenska pressens kritik mot Nazityskland var skoningslös. Tyskarna klagade ilsket hos UD men diplomaterna svarade att tidningarnas skriverier var folkligt förankrade eftersom ”nästan alla svenskar” hyste fientlighet mot Tyskland. Svenska staten började agera för att rädda utländska judar, trots att det innebar påtagliga säkerhetspolitiska risker. Judarna var ju Adolf Hitlers ”mest åtrådda villebråd”, skrev en diplomat på UD. Men via Gösta Engzells handlande tog Sverige risken och agerade ändå, trots att arbetet inte gav några svenska fördelar. Annat än rent humanistiska. Per Albin Hansson skrev telegram till Berlin: Sverige erbjöd sig ta emot samtliga norska judar.

Hitler skickade sitt särskilda sändebud Karl Schnurre till Stockholm 15–17 december 1942 för ett möte med utrikesminister Christian Günther, som dock inte bad om ursäkt:

”Schnurre konstaterade, att stämningen mot Tyskland här betydligt försämrats och Günther ville ej förneka, att häri låge en del sanning. En sådan ändring i opinionen vore liksom förr i förstahand att tillskriva händelserna i Norge; nu senast åtgärderna mot judarna, vilka häftigt upprört sinnena i Sverige.”

Psykologiskt har det hävdats att svenskarnas solidaritet med de norska judarna berodde på att de ansågs skandinaviska – och det verkar stämma, jämfört med synen på så kallade ”östjudar”. Samtidigt var engagemanget för de norska judarna inledningen på en förändringsprocess. Sakta men säkert omfattades allt fler judar av de svenska sympatierna och räddningsåtgärderna. Paul Levine kallar den svenska taktiken att rädda judar för ”byråkratiskt motstånd” och parafraserar filosofen Hannah Arendts berömda begrepp ondskans banalitet via begreppet godhetens banalitet. ”Åtgärder på liv och död behandlades i en alltigenom normal och byråkratisk ton och atmosfär”, skriver Levine och fortsätter:

”Det är slående och ett faktum att bara genom att göra sitt jobb, genom att bestämma sig för att hjälpa oskyldiga judiska civila som hotas med deportering och död, så gjorde svenska diplomater något som få andra ens försökte: De utnyttjade ett hål i den nazistiska ideologin som faktiskt funnits länge. Genom att göra detta räddade de människoliv.”

Den svenska taktiken var sofistikerad, lågmäld och smart. UD begrep att yviga offentliga moralkakor inte skulle ha någon effekt. Svenska UD-diplomater kontaktade tyska kolleger och påstod att namngivna icke-svenska judar hade svensk anknytning, vilket ofta var ren lögn. Ideligen svaldes dessa judar ändå ner i Förintelsens käftar. Men ibland spottades de ut och fann sig förvånade och levande på svensk mark. Varpå UD:s kontorspersonal tålmodigt arbetade vidare. Göran minns hur fadern Gösta Engzell resonerade.

– Pappa funderade mycket på hur de skulle kunna få ut judarna. Någon kläckte idén att ge dem särskilda svenska pass som kallades för skyddspass. UD anställde personal på de utländska legationerna. Dessa ”damer”, som pappa kallade dem, tog fram uppgifter som kunde ligga till grund för passen. Pappa berättade om det här för mig under kriget, fast då förstod jag inte riktigt vad han pratade om…

Hösten 1943 nådde den tyska judepolitiken Danmark men tack vare Sverige blev operationen ett fiasko. Merparten av Danmarks judar – cirka 8 000 människor – flydde till säkerheten i Sverige och tjänstemännen på UD jublade.

”Danmarks judar har vetat, att de skulle bli välvilligt mottagna i Sverige, om de lyckades ta sig över hit. Och lyckats ha de, de ha kommit i tusental och de strömma alltjämt över Sundet i små och stora båtar”, skrev diplomaten Sven Grafström i sin dagbok.

Denna svenska räddningsoperation hösten 1943 utgör möjligen Sveriges finest hour – inte bara under andra världskriget, utan troligen under hela landets historia. Manövern uppmärksammades internationellt när representanten för American Jewish Congress, rabbinen Stephen Wise, hyllade Sveriges agerande som en ”seger för mänsklighet”. Wise skrev till svenskarna:

”Detta markerar vändpunkten för att återställa oförglömliga andliga värden för hela

mänskligheten. Ert lands moraliska storhet kommer för alltid att placera det bland de

heligaste minnena hos evighetens folk.”

Självaste New York Times beskrev Sverige som ”the only bright spot” i ett Europa underkastat Adolf Hitler. Inför denna internationella succé tystnade liberala Folkpartiets antisemitism – enbart högerpartiet fortsatte gnälla. Framför allt vaknade till slut USA angående Förintelsen.

I januari 1944 grundades den amerikanska myndigheten War Refugee Board (WRB) som bland annat skulle assistera de svenska räddningsinsatserna finansiellt. Problemet var att miljoner europeiska judar redan hade mördats. Endast i Ungern fanns fortfarande en större judisk befolkning. Men nu hotades även denna och Sverige agerade via sina sändebud i Budapest; Per Anger och Ivan Danielsson, som gick på knäna under arbetsbelastningen. Med hjälp av amerikanska WRB-pengar ordnade UD förstärkning i form av ännu en diplomat, Raoul Wallenberg. Denne mötte ett fruktansvärt öde då han greps av sovjetisk trupp och fördes till Moskva, där han tros ha avlidit i fångenskap 1947.

I samband med att den amerikanska TV-serien Holocaust (i Sverige Förintelsen) hade premiär 1978 ökade det amerikanska intresset för Förintelsen och Raoul Wallenberg. Uppmärksamheten spreds till Sverige och Wallenberg skildrades som en individuell aktör – lösryckt ur sitt sammanhang, det vill säga svenska UD:s räddningsinsatser.

Vår tids engagemang för Raoul Wallenberg har haft det goda med sig att allt fler svenskar intresserat sig för Förintelsen. Baksidan är att Wallenberg mytologiserats. Historikern Ulf Zander skriver att politiska intressen bidrog ”till att vidmakthålla överdrifter kring Wallenbergs gärning, men den meningsskapande mytologisering som också var en del av intresset för Wallenberg bidrog också verksamt till att förnya intresset för såväl honom som för förintelsen”. Något liknande intresse väcktes aldrig kring Gösta Engzells grå skrivbordskrigare på UD i Stockholm. Oavsett hur många judar som detta kollektiv räddade förblev deras insatser bortglömda i offentligheten.

Sveriges sista stora ansträngning under Förintelsen gällde Finlands judar. Finland hade sedan 1941 slagits som allierad med Nazityskland och deltagit i Förintelsen genom att tillsammans med tyskarna mörda judar på östfronten. År 1944 hotades även Finlands egna judar.

Men Sverige var berett att agera.

Det fanns en färdig räddningsplan; hemliga fartyg i Bottenviken stod redo att blixtsnabbt föra Finlands samtliga judar – dryga 2 000 människor – i säkerhet till Sverige. Dock var det tysk-finska förintelsekriget mot Sovjetunionen dödsdömt 1944 och Finland slogs ur brädet av den sovjetiska sommaroffensiven. De finska judarna överlevde Förintelsen, men i årsrapporten 1944 från Helsingfors judiska kommitté syntes skräcken mellan raderna:

”I den judiska finländska historien framstår 1944 som ett märkligt och ödesdigert år. Aldrig någonsin, under den tid som judar har levt i detta land, har de hotats av en sådan fruktansvärd fara, som vid denna tidpunkt.”

Uppgifterna om denna – i Sverige helt okända – räddningsoperation publicerades 2018 av den finske historikern Simo Muir. Ingen svensk historiker hade uppmärksammat händelserna. Likaså krävdes det en amerikansk historiker, Paul Levine, för att få syn på Gösta Engzell och svenska UD:s insatser.

År 1997 avled Gösta Engzell, som just hunnit fylla 100 år. Enligt sönerna Göran och Hans Gösta visade aldrig fadern bitterhet över att vara bortglömd i historieskrivningen.

– Som yrkesmänniska var pappa måttlig och korrekt, säger de. Han ryckte på axlarna åt de mörka skildringarna av Sveriges historia under andra världskriget. Han ansåg det lätt att vara efterklok. ”Vi gjorde vad vi kunde och det var inget märkvärdigt”, sa pappa när vi frågade hur Sverige och UD hade agerat.

Hur skulle Gösta Engzell ha kommenterat att bli internationell filmfigur år 2026?

– Pappa hade inte varit särskilt road – ”jag gjorde bara min plikt”, hade han sagt.

Så varför reagerade just Gösta Engzell mot Förintelsen 1942 när ingen av omvärldens makthavare ville göra något?

– Han var antinazist under kriget trots att det fanns många i vår släkt som var högerradikala och tyskvänliga. De beundrade allt som Tyskland gjorde. Men pappa sade emot dem på släktmiddagarna hos våra morföräldrar. Pappa var scout under barndomen och det formade honom oerhört. Han slutade aldrig att vara scout och som sådan skulle man vara rättrådig och ha rättspatos. Så var det för pappa. Även under Förintelsen.

Läs mer av Henrik Arnstad:

Robin Hood – borgerlig skattesmitare eller vänstervriden tjuv?

Älskad och avskydd – 100 år med fascismen