Hon var Sveriges första deckardrottning

Mer än 100 år efter sin födsel får Sveriges första deckardrottning upprättelse. Kritikerna avfärdade henne som ”underlivsmystiker”. Men med tiden stod det klart att Maria Lang på sätt och vis var en föregångare.

Ursprungligen publicerad i Vi Läser 2014 nummer 4.

”Ja, jag ser vad ni tänker, men nu gör det mig äntligen detsamma. I åratal har jag förställt mig inför vänner och föräldrar, men nu orkar jag inte längre.”

Så inleder Maria Lang det sista kapitlet i sin debut Mördaren ljuger inte ensam från 1949.

Maria Lang – som egentligen hette Dagmar Lange, men som blev sin pseudonym trogen under hela sitt sex decennier och 42 deckare långa författarskap – låter sin kvinnliga mördare hålla ett långt försvarstal. Men i stället för att fokusera på att erkänna sina brott ägnar kvinnan största delen åt att förklara och försvara sin homo­sexualitet. Ett djärvt beslut med tanke på att det bara var fem år tidigare som homosexualitet hade avkriminaliserats i Sverige. 

Barbro ”Bang” Alving i Dagens Nyheter höjde ett glas cyankalium och skålade för att en ny giftig kriminal­författare var född. Andra kritiker kom att föraktfullt likna Langs erotiska intriger vid ”underlivsmystik”.

Enligt författarna Lisbet Wikner och Lena Lundgren, som lagom till 100-årsdagen av Dagmar Langes födelse, den 31 mars 1914, gav ut biografin Maria Lang: Vår första deckardrottning var försvarstalet ännu längre och starkare i original, men bokförlaget Norstedts valde att tona ned det något och till slut publicera en kompromiss.

Dagmar Lange hade därmed inte bara lyckats slå igenom som Sveriges första deckardrottning med en snillrik intrig, hon hade samtidigt också mäktat med konststycket att både försvara homosexualitet och samtidigt blidka konservativa läsare genom att låta just mördaren, som till råga på allt begår självmord, iklädda sig rollen som den homosexuella. Inte illa för en författare som sade sig aldrig ha haft ett budskap i sina böcker.

Och eftersom framför allt kvinnlig homosexualitet, enligt Sara Kärrholms bok Konsten att lägga pussel, var i det närmaste osynlig i det svenska samhället på 1940- och 1950-talet, väckte Dagmar Lange inte heller särskilt mycket ont blod hos allmänheten annat än hos en del manliga recensenter som ansåg att hon ”rör om i en pöl av grumlig och fattig erotik”.

För att verkligen förstå Dagmar Lange och hennes engagemang måste vi kanske backa tillbaka till hennes avhandling i litteratur­historia om Pontus Wikner. 

Hennes omfattande efterforskningar kom att visa att filosofen och skalden, som upphöjts till skyarna av svenska kyrkan, haft homosexuella relationer – Gud förbjude. När Lange presenterade uppgifterna för sin handledare, professor Martin Lamm, meddelade han att hon inte kunde publicera dessa kontroversiella resultat så längre Pontus Wikners son var i livet.

Tanken på att inte ta med dessa uppgifter föresvävade inte ens Dagmar, som valde att bida sin tid tills Lamm lämnat sin tjänst. Först 1946 kunde hon försvara sin avhandling, Pontus Wikner som vitter författare, och kvittera ut sin doktorshatt.

Dagmar Lange kom att fylla sina böcker och karaktärer med åtrå, lustar och förbjuden kärlek. Kanske var det så som Lisbet Wikner och Lena Lundgren tror, att hon fick utlopp för sina innersta känslor i sina böcker snarare än i verkliga livet. Hon nämnde i förbigående i sina memoarer från 1985 att hon på 1950-talet hade ett kärleksförhållande som varade i tre år, men vem hen var är en gåta som deckar­författaren aldrig avslöjade.

Dagmar Lange talade inte gärna om det allra mest privata. Däremot var hon en föregångare till dagens deckardrottningar när det kommer till att slå mynt av sitt varumärke. Som ensam kvinna på täppan fick Lange stort utrymme i medierna, där hon själv valde vad hon skulle lyfta fram, om och om igen:

Att hon skrev på nätterna och sov på dagarna, vilket bland annat gjorde att hon mer eller mindre slängde på luren när en förläggare från Norstedts ringde redan klockan nio en morgon för att erbjuda bokkontrakt.

Att hon var mörkrädd, men trots det vandrade runt på gatorna i sin hemstad Nora om nätterna.

Att hon och samtida deckarförfattaren Stieg Trenter varje år tävlade om vem som sålt flest böcker, och att den som vann fick bjuda på middag på Operakällaren.

Att hon en gång skrämt upp en brevbärare med ett vykort med texten: ”Var fan är liket? Skaffa omedelbart fram det igen!”, adresserat till vännen Thorberg ”Tott” Schéle i Nöbbele, som hon försökte skriva en deckare tillsammans med under tidigt 1940-tal.

Att hon vid ett tillfälle lyckades med det perfekta brottet, en gift­drink omöjlig för rättsläkare att spåra, men att hon strök det ur boken för att hon inte ville tipsa sina läsare om den ultimata mordmetoden.

Hon vägrade att överge pusseldeckargenren, trots att läsarna sakta men säkert blev allt färre.

På 1960- och 1970-talen började läsarna alltmer överge den mysiga pusseldeckaren för den mer hårdkokta polisromanen à la Ed McBain. Det kunde Dagmar Lange aldrig förlika sig med – enligt henne skulle en deckare bara vara en stunds förströelse, inte alls realistisk och definitivt inte våldsam.

Om hon var långt före sin tid när det gäller sexualitet, och då främst homosexualitet, och erotik i sina deckare, så fick hon i det här avseendet med tiden se sig frånsprungen av namn som Maj Sjöwall och Per Wahlöö, som hon hade många långa och heta diskussioner med. Det gick så långt att Dagmar Lange 1973 lämnade Svenska Deckar­akademin i vredesmod, då hon ansåg att Min vän Walter av Richard Neely, som Akademin utsett till bästa utländska deckare, inte var en riktig deckare, utan mer en orgie i våld.

Hon vägrade att överge pusseldeckargenren, trots att läsarna sakta men säkert blev allt färre, från cirka 50 000 under hennes glansdagar till runt 15 000 de sista åren, och trots att recensionerna, om hon nu ens fick några, blev allt mer kritiska. Hennes sista deckare, Se Skoga och sedan … kom ut 1990. Året därpå avled Dagmar Lange, 77 år gammal.

Efter att i mångt och mycket ha varit bortglömt har Dagmar Lange de senaste åren fått både ett uppsving och en sorts upprättelse. Norstedts har gjort en ambitiös satsning på nyutgåvor och Ola Rapace och Tuva Novotny har gett hennes mordgåtor liv – och död – på film.

Läs mer:

Lotta Olsson: Sommarens bästa deckare är här

Här är 84 litterära smultronställen du inte får missa i sommar