Ina Lundström: ”Jag har lagt mycket tid på att försöka vara cool”

  • 15 mar 2024
  • 30 min

// Foto: Nicke Messo

Ina Lundström: ”Jag har lagt mycket tid på att försöka vara cool”
Lydia Sandgren

// Foto: Nicke Messo

Lyssna på artikeln

Det kunde ha gått hur illa som helst. Ina Lundström skolkade, stökade och krökade, kände sig helt misslyckad. I dag verkar ingenting kunna stoppa henne. Vad hände egentligen?

Askfatet utanför Red Lion är en minst sagt besynnerlig tingest: en trattformad skapelse i metall, utsmyckad med vad som förefaller vara lite skrot. 

– En av ägarna köpte den från en tjackis på Gröna Brunnen, berättar Ina Lundström, och lägger till: 

– För sextusen spänn.

Jag bommar en cigg. Solkiga snöhögar kantar gatorna. Folk pulsar fram längs trottoaren. Fotografen går runt och muttrar över svikande dagsljus. Inom loppet av fem minuter hinner Ina träffa och småsnacka med ett par polare, personalen på Red Lion, samt en vinglig herre på jakt efter ett glas.

Det är bortkastat att vara känd i Göteborg. Det enda som händer är att folk slutar använda ens efternamn och börjar prata med en på gatan. Annars tuffar tillvaron på i ordinarie spår. Man umgås med samma människor, går till sina vanliga gamla ställen. Inte för att man är ödmjuk, utan för att det helt enkelt inte finns några VIP-ställen. Kanske är det därför vi aldrig har träffats förr, jag och Ina: jag bor helt enkelt för långt bort från Red Lion. Puben är hennes lokala förankringspunkt. Hon är där flera gånger i veckan. Dagen efter hennes På spåret-debut utbrast en annan stamgäst, damen i korvkiosken mittemot: ”Jag såg dig på tv i går – jag visste inte att du hade jobb!”

Det har hon. Ina Lundström är komiker och poddare, i grunden journalist. Många känner kanske främst igen hennes röst – hes, full av skratt, omisskännligt göteborgsk – från podden Flashback forever, sommarpratet ifjol eller tiden som programledare i Ring P1 och Karlavagnen. Numera är också hennes ansikte riksbekant genom På spåret (där hon och Hanna Hellquist tog en hedervärd andraplats) och diverse standup-scener. 

Och om det är en sak man vet om Ina Lundström, förutom att hon är från Göteborg och hänger på Red Lion, så är det att hon älskar musik. Sommarpratet spritter av glädjen att få dela med sig av sina favoritlåtar. När hon födde barn hade hon med sig bandare till förlossningen. SVT har gjort ett program om hennes kärlek till Bruce Springsteen. 

Har du själv spelat i band?

– Nej gud nej! Gud nej.

Varför inte?

– Det är först i 30-35-årsåldern som jag har vågat offra något framför andra människor. Kunna riskera att bli dissad, typ. Jag var inte ett sånt barn som gick upp på en scen och bara körde.

Nu är hon 40. 

Jag hade kunnat sätta en krognota på att Ina släpat runt på förstärkare, brottats med telekablar, häckat i syrefattiga replokaler. Men detta visar sig alltså vara helt felaktigt. Förvånande, eftersom allt utifrån sett tyder på att Ina bara går upp på scen och kör. Hon är självklar. Det finns ingen hinna av självmedvetenhet. I Carina Bergfeldts soffa verkar de övriga gästerna vara AI-genererade jämte Inas rakt-upp-och-neriga person. Redan första gången hon var med i en podd var det så. Andra gången hon stod på en standup-scen var det så. (Förmodligen första gången också, men det finns inte att lyssna på.) 

Så varför först nu?

Ina växte upp i Göteborg. Först i ett kollektiv vid Vasaparken i centrala stan, sedan i den välmående villaförorten Hovås. Varför de hamnade där vet hon inte riktigt, ingen av föräldrarna trivdes eller passade in. Antagligen tänkte de att det skulle vara bra för Ina och hennes storebror. Inas mamma (socialantropolog från Indonesien) var ofta borta på jobb i långa perioder. Hennes pappa hade inte direkt något jobb (”Arbete är prostitution”), utan ägnade sig i stället åt litteratur, film och musiklyssnande, kombinerat med vad Ina kallat ”stötvis supande”. Samt åt Inas kulturella fostran. Hon är uppvuxen med hög ribba för vad som är bra.

Även om Inas barndomshem var fyllt av vinylskivor och bokryggar var det ingen i släkten som själv praktiserade något konstnärligt yrke. Det ansågs inte ens vara en rimlig sak att hålla på med, säger hon. Bara det att Ina gick i teater var otypiskt, och att teaterintresset kunde utvecklas hade varken hon eller föräldrarna en tanke på. 

– Det var inte som att jag gjorde kopplingen att det fanns ett teatergymnasium man kunde gå på … Det var inte ett alternativ.

Att plugga var desto viktigare, särskilt för Inas mamma. Hon skämtar om att modern är en typisk Asian mom – ett B är ett Asian E. Numera tar hon moderns synpunkter med ro. 

– Hon säger alltid ”Du skriver så bra, du borde skriva.” Men hon tycker alltid man ska göra det som är jobbigt …

Dessutom är hon inte riktigt införstådd med ordinarie svenska kulturreferenser. 

– DN slår svinhögt, men hon har ingen aning om vad På spåret är. Sommarprat har hon också lite dålig koll på.

Egentligen tror Ina att hennes pappas förhållningssätt har påverkat henne mer under uppväxten. 

– Min pappa är otroligt bra på att ta till sig nya böcker, nya filmer, han slösar liksom inte tid på skit när det gäller musik, böcker, film eller någonting sådant. Så jag har varit omgiven av en jävla hög nivå på allting hela tiden. Det är inte som att man lyssnat på något Art Blakey-trumsolo och tänkt ”Fan vad kul, kan inte jag få en trumma och testa lite.” Man har suttit och tittat på de bästa skådespelarprestationerna som har gjorts från att filmen uppfanns till i dag. Att då tänka ”Jag tycker det är kul att stå på scen …” Att vara så marinerad i hög kvalitet har nog varit mer hämmande.

Hur förhåller han sig till ditt yrkesliv nu?

– Jag vet inte riktigt faktiskt. 

Hon skrattar. 

– Jag vet inte riktigt … Han följer det inte jättenoga, det gör han inte. Jag tror att han är väldigt orolig för att jag ska göra dåliga saker. Antar jag. Jag vet inte.

Ina Lundström
Korvkiosken med den berömda skylten har funnits i Majorna i 75 år. I valrörelsen 2018 inspirerade den Socialdemokraterna till en kampanjfilm där Stefan Löfven åt korv framför en kiosk med samma särskrivning, uppbyggd i Stockholm enbart för filmen. // Foto: Nicke Messo.

Ina betonar att hon fått med sig annat som varit värdefullt i livet. En väldig frihet. Inställningen att kulturupplevelser är mer värt än pengar och framgång. Och en grundläggande känsla av att det bara är att ge sig ut och utforska världen. Att det annorlunda inte är konstigt, utan intressant och spännande. 

– Min mamma är ju socialantropolog, så hon är sjukt bra på det där. Man kan prata med en människa som är väldigt dement, någon som är svinpåtänd eller vad som helst, och det är fortfarande en människa – eventuellt ett studieobjekt, men ändå en människa som man kan förhålla sig till.

I mellanstadiet började Ina vantrivas i skolan. Familjen hade bott två år i Kuala Lumpur, Ina hade inte direkt gått i skolan och låg ett par år back. Man skulle lära sig multiplikationstabellen och floder på blindkartor. Det gick inte in i skallen, hon kände sig ofta dum. Föräldrarna skilde sig. Ina bodde hos sin mamma, vilket i praktiken innebar långa perioder av föräldrafritt under mammans arbetsresor. Hon skolkade, fick ”sinnessjukt dåliga betyg” i högstadiet. 

Men: hon hittade kompisar. För första gången, och i den livsviktiga åldern 13.

– Jättemånga, jättehärliga och ganska stökiga killar. Där var det inte status att ha mycket pengar eller vara duktig i skolan, utan snarare tvärtom – och det var jätteskönt att bara få dyka ner i det. Folk hade det trassligt hemma och det kunde man sitta och skrocka åt. Jag tror att mitt liv hade blivit så jävla mycket sämre om jag inte hade träffat dem.

Gänget drog runt, höll på, stökade och krökade. Gå i skolan: nja. Svara när mamma ringer: nja. Flytta hemifrån tidigt: absolut. Det var i den här vevan som Ina upptäckte Majorna. Folk från Majorna var ”lika bra på att festa och göra brända grejer som de i Linné”, området runt Järntorget som var deras huvudsakliga tillhåll. Men de hade lite mer böcker hemma.

 Så här i efterhand är det lätt att tänka att Inas plats i skol- och universitetsvärlden vore självklar. När något intresserar henne slukar hon ämnet med hull och hår. Hon har nördat in på allt från svensk country till första världskriget (”rent objektivt de intressantaste åren i mänsklighetens historia”). Hennes nyfikenhet är stor, minnet gott. Allt möjligt intresserar hon sig för och vill berätta om. Och hon har tveklöst språkets gåva. Att lyssna på Ina får mig att tänka på Sven Nordqvists teckningar: överallt roliga små detaljer, oväntade grejer, inte en tom vit yta så långt ögat kan nå. Kallprat med Ina är dömt att misslyckas. Bättre att snacka om bisarra sminktrender bland tonåringar, överklassens förfall sedan franska revolutionen eller artisten Alf Robertson.

En riktig jävla vändpunkt

Men om en framtida budbärare i form av DN:s kroniskt kritiska Johan Croneman hade uppenbarat sig vid 16-17-åriga Inas bord på Sejdeln för att förkunna att det enda rimliga är att hon, Ina Lundström, tar över som programledare i På spåret (en slutsats han drog efter förra säsongen), skulle hon sannolikt ha blivit förvånad.

Efter fyra år på gymnasiet hade Ina inte lyckats ta studenten, eftersom hon aldrig var där. Hennes yrkesambitioner bestod i att bli brevbärare. Möjligen vaktmästare på Majornas kyrkogård. 

Men utan gymnasiebetyg, inget jobb. 

Hon försökte plugga upp betygen på Arbetarrörelsens folkhögskola men gjorde som vanligt och gick inte dit. Hon skrev högskoleprovet och träffade några gamla klasskamrater som blev förvånade över att hon av alla människor var där. 

Ina var böjd att instämma. Vem trodde hon att hon var? 

Ändå gjorde hon ytterligare ett försök med folkhögskolan. Den här gången var det någon som sa att hon kunde få gå samhällsvetenskapligt basår fastän hon inte var behörig. 

Det var, säger Ina, ”en riktig jävla vändpunkt”. 

// Foto: Nicke Messo.

Hade hon inte hamnat där vet hon inte riktigt vad som hade hänt. Det började med att de läste och diskuterade Faust i fyra veckor, sedan Sexualitetens historia av Foucault. De studerade Marx men också Carl Schmitt, filosof och medlem i Tysklands nazistparti. För Ina var det ett intellektuellt uppvaknande. Visserligen spökade självtvivlet – oro för att bli påkommen som bluff, gråt hos kuratorn – men Ina fortsatte gå på lektionerna. För första gången i livet fick hon bra betyg. 

Efter det sökte hon juristprogrammet, i revanschanda snarare än av lust. Särskilt roligt var det inte, och inte lätt. 

– Jag fick lägga 60 timmar i veckan på att vara helt okej. 

När hon blev gravid insåg hon att det inte skulle funka. Ina var 24, ville inte vara föräldraledig i någon större utsträckning, och begrundade sina alternativ: vilken typ av studier skulle gå att kombinera med ett litet barn? Hon misstänkte att hon hade en fallenhet för formuleringskonst, men att söka Journalisthögskolan var ingen självklarhet. 

– Jag tänkte att det är människor med talang som gör sånt. Jag har nog tänkt att jag antingen är en total fuck up eller måste jobba stenhårt för att vara hyfsat normal.

Det gick vägen, trots småbarnsåren. Ina anträdde frilansjournalistens skakiga bana, blev senare redaktör på de hemlösas tidning Faktum, jobbade på Filter och Offside, var chefredaktör på (numera nedlagda) mattidskriften Hunger. 

Redaktörsränderna sitter i. Ina går genast igång när jag nämner att jag funderat på att skriva en essä om rökning, med arbetsnamnet Den sista cigaretten, snott från en Klas Östergren-roman. 

– Ja! Det är klart du ska göra det. Det är synd att du redan röker, annars hade du kunnat göra en grej om att du börjar röka – ’Den första cigaretten’ … Du borde prata med Hanna Hellquist, hon har gjort rökning till en konst. Det blir en snygg övergång: du pratar med mig, sedan över till Hanna. 

Den där lilla idén har varit en diffus dimma i flera år. Nu får den konturer och stadga. På vägen hem från Majorna slår det mig att det är tjugoårsjubileum för rökförbudet nästa år – perfekt – om jag börjar samla material nu, så … 

Det fanns dock ett problem med journalistiken: för Ina var själva skrivandet motigt och mödosamt. Långt från barndomens dagboksanteckningar och ”diverse uppsatser om Anne Frank som inte direkt hade efterfrågats av någon”. Nu fanns det ett syfte med hennes texter: de skulle vara bra. Och hur vet man egentligen att en text är bra? I standup är det antalet skratt som räknas. I dart finns ett tydligt poängsystem. Kriterierna för en bra text är mer oklara. Ina var påverkad av Hemingway, populär i det lundströmska hemmet, och dessutom läste hon Jon Franklins Writing for Story ”lite för noga” under studietiden. Boken lär ut new american journalism-tekniken – formsäker, avskalad, varje detalj är betydelsebärande. 

– Jag visste ju inte så mycket om att skriva, så jag tänkte: ”Det är det här som är facit, det är det här som är rätt.”

Men att skriva med isbergsteknikens mästare på ena axeln och Franklin på den andra innebär att rikta en strålkastare mot vartenda ord och fråga sig: kan detta strykas? 

Till sist finns bara ett vitt ark och frågan om man har något att säga över huvud taget.

Ett annat aber är att Ina kan känna igen kvalitet. Hon vet när en text håller och när den inte gör det. När man själv försöker producera något är det en ”jävligt oförmånlig situation att vara i”, konstaterar hon. Gång på gång visar sig ens egna alster vara långtifrån bra.

Puben Red Lion vid Mariaplan i Majorna är Ina Lundströms andra hem. Här tillsammans med Lydia Sandgren, författare och Vi-medarbetare i det här numret. // Foto: Nicke Messo.

Själv blev jag djupt skakad när jag såg Miloš Formans film Amadeus första gången. Filmens berättare är den uppburne kompositören Salieri. Han är nöjd med sig själv och sina alster tills han får höra Mozarts musik. Salieri är tillräckligt begåvad för att inse att Mozart är ett geni, men inte för att själv komponera något som kan mäta sig med det. 

– Exakt så. Och det är ju deppigt på ett sätt, men samtidigt hoppfullt, för man är glad att man känner igen det som är bra. Man är ju glad att man kan bli drabbad, att man kan läsa saker och känna ”Jävlar vad bra!”

En annan sak Ina älskar är brädspel, ju mer invecklade desto bättre, och hon får ofta frågan om hon inte ska designa ett spel själv. 

– Men det finns inget jag älskar så mycket som att dyka in i någon annans genialitet. Vissa spel är konstruerade så att man läser regelboken och bara: hur kom någon på den här mekaniken? Och att bara få vara i det, in awe, glädjas åt att människor kan skapa sådana saker – utan att jag känner att jag ska göra det. Varför skulle jag vilja göra det? Jag kan ju ta del av det.

Första Långgatan en vinterkväll. Isvindar, kornig snö. Nybyggena längs älven är svarta fält mot himlen. På andra sidan vattnet glittrar Karlatornets kalla bygglampor. Inne på Haket testar Ina och Petrina Solange nytt material inför den kommande turnén. Det kan bli hur uselt som helst, varnar de. 

Det är svårt att vara cool med ett barn som skriker i vagnen

Trots det är det fullsatt varje kväll. Jag försöker gå dit, måste vända i dörren. En kompis påpekar att jag borde kunna snacka mig in, jag skriver ju en artikel om Ina. Tanken har inte slagit mig. 

Däremot borde jag fattat att det gäller att vara i tid. Haket ligger bara en nedförsbacke från Majorna, ölen är billig, och framför allt är Solange och Lundström otroligt roliga.

Men att stå på scen var länge otänkbart för Ina. 

– Jag har lagt otroligt mycket tid på att försöka vara cool i olika sammanhang. Eller i alla fall oantastlig. Att inte kunna bli kritiserad på något sätt. Vilket gör att man nästan inte kan göra någonting.

Att vara cool är ungdomens särskilda predikament, men det här verkar vara en lokalspecifik variant. ”Du fattar inte”, suckar min man, som till skillnad från mig är uppvuxen i västra Göteborg. ”Ina kommer från tuff-Majorna.” Enligt honom: snaggade hiphoppare, ofta arbetarklass, vänster, begåvade, med kräsen musiksmak kombinerad med en slags janteinställning – man ska inte förhäva sig, inte tro sig förmer. 

Är det en korrekt beskrivning?

– Verkligen. Av typ alla mina kompisar. Som jag är jättetacksam att jag har. I det jag jobbar med nu är det så jävla värt att kompisar inte är imponerade. Det betyder ju inte att man inte får stöttning, det får jag ju, men ingen kommer att behandla mig annorlunda. Att man dissar varandra är huvudsakligen hur man umgås.

Vännerna är viktiga, de dyker upp hela tiden när Ina pratar. Men när det kom till att skapa eller göra något under de där formerande tjugo-till-trettio-åren var ribban för bra fortsatt hög. 

Det är svårt att förstå att man vågar sig på humor i det läget. 

Ina gillade inte ens standup. Men det fanns – inkarnerat av inflyttade Emma Knyckare – och coolheten hade redan fått några allvarliga törnar. Först när hon fick barn.

– Det är svårt att vara cool med ett barn som skriker i vagnen. Och det är svårt att vara cool och gravid. Det var första gången jag var tvungen att vara inte-cool framför människor.

Ina Lundström
// Foto: Nicke Messo.

Nästa slag kom när hon började springa några år senare. Löpningen var egentligen ett större steg än att börja med standup, säger hon. 

– Då var värdigheten redan borta – jag hade tappat den genom att springa på Mariaplan förbi någon jag känner som vinkar … 

Eftersom Sverige är fullt av maratonlöpare som skuttar fram likt gaseller i funktionskläder vill jag understryka att det verkligen inte är någon baggis att börja löpträna. Inte när man har obefintlig kondition och stor krogvana. Man måste börja från noll, och man är så illa tvungen att uppträda offentligt i rollen som svettig, sprattlande stackare. Själv passade jag på när jag bodde utomlands.

Ina gjorde en podd av det.

För medan hon led skrivandets kval pågick en omvälvning i mediavärlden: podcasten slog igenom. Runt åren 2012-2013 startade bland annat Alex & Sigge, Värvet, En varg söker sin podd och Lilla drevet. 2014 bjöd Kalle Lind in Ina för att prata om Göteborg i andra avsnittet av hans nya podd Snedtänkt. Ina hade aldrig gjort podd innan, förberedde sig inte särskilt, satte sig bara ner och snackade. 

Responsen blev omedelbar. När hon publicerade en text fick hon på sin höjd några mejl, nu hörde en massa människor av sig.

– Det var något som klickade i huvudet. ”Kan det vara så enkelt?”

Vissa har fallenhet för fotboll, andra kan sjunga. Ina är bra på att snacka. Och även om hon var nybörjarpoddare har hon alltid pratat mycket. (”Fast mest på krogen … ”) Hon har tänkt att livet borde vara som en Woody Allen-film där det hela tiden pågår ett smart och roligt samtal. 

– Och jag har haft ett umgänge där man inte kan ta ordet om man inte har något att säga. Det går inte.

Jag älskar att berätta historier

Ina dokumenterade sitt löparprojekt i podden Piskan och moroten tillsammans med träningsexperten Magnus Carlsson. Hon spelade in i egen studio och klippte själv, och hon var förundrad över hur lätt det var. Effektiv dramaturgi, smidigt och enkelt jämfört med att skriva. När de lade ner Piskan och moroten började hon fundera på vilka mer utmaningar hon kunde testa. 

– Då tänkte jag: standup är ju också hög risk …

Höjden av självutlämnande, höjden av att ta plats, har hon kallat det. Tillsammans med humorrutinerade Emma Knyckare gjorde hon podden Resan till Klubb Hybris om sina första steg som komiker. Också nu var det något som klickade: Det var lätt, roligt, hon ville bara fortsätta göra det.

På Red Lion är ölen slut. Vi bryter upp. Jag kliver på spårvagnen åt fel håll och irrar runt en stund på Marklandsgatan. 

När jag transkriberar intervjuerna visar det sig att en sak hela tiden återkommer: att tala respektive skriva. Tala är lätt, skriva svårt. Glappet mellan de egna texterna och bra finns alltid där. 

– Jag älskar att berätta historier, säger Ina. Så berättarlusten finns ju. Men i skrivandet känner jag hela tiden att saker ska bort.

Det är riskabelt att göra något man verkligen vill. Inte bara står anseende och självrespekt på spel, i värsta fall kan den där drömmen man hade gå förlorad. Vid ett tillfälle konstaterar Ina att hon ofta sett hur folk omkring henne ”aldrig vågar göra någonting, för man pallar inte få kvitto på att man inte kan”. Så länge man låter bli att göra är ens potential intakt. Man slipper konfronteras med sin egen bristfällighet. Samtidigt är det där görandet förlösande. När man väl öppnat en dörr – fixat skolan, klivit upp på scen, startat podd – blir det lättare att öppna andra. 

Och kanske går det inte att veta på förhand vad som leder vart. När Ina skrev sitt sommarprat var det första gången hon skrev med glädje. Det märks, inte bara i upprymdheten över att hon får spela världens tio bästa låtar för ett mycket stort antal människor, utan i själva berättandet. Historien liksom kastar sig framåt, Ina knör in maximalt antal ord, bänder in bisatser och parenteser, har så mycket att säga. Medan hon pratar vecklar hennes värld ut sig, full av små hörn och detaljer, och man är välkommen in. 


Ur Tidningen Vi #3 2024.

Läs mer:

Cecilia Düringer: ”Bildning är inget vaccin mot dumhet”

Johan Norberg: ”Georg Riedel borde ha stämt dem för sabotage”

Fler utvalda artiklar