Vad hände med den tråkiga partiledaren?

Efter Märta Stenevis avhopp konstaterar Isabella Lövin att politiska företrädare mals ner av nättroll, mordhot och krav på skojigt personligt tilltal. ”Jag är orolig för vår demokrati”, skriver Miljöpartiets tidigare språkrör.

Fredrik Furtenbach, Sveriges Radios erfarne politiske kommentator, kände sig nyligen kallad att kommentera Centerledaren Muharrem Demiroks inte så övertygande festbild på sociala medier. Demirok satt i en soffa med en hund iklädd rosa fjäderhatt till texten ”Sverige, är ni redo? Nu samlas vi kring den lägereld som Melodifestivalen är. Nu köööör vi.”

Lite mer hjärta kunde Centern kosta på sig i sina sociala medier ansåg den politiske kommentatorn. Jag bläddrade vidare i flödena, såg en partiledare som testade semlor, en annan som hälsade president Macron på svengelska och greps plötsligt av en mycket stor trötthet. Det skär i mig, alltsammans. Mellon. Kommentarerna. X. Infantiliseringen av politiken som hållit på så länge nu, en rak linje från utfrågningen i tv av Lars Leijonborg där han tillfrågades om han rakar pungen, till valet av den narcissistiske clownen Trump som lever och andas i medias strålkastarljus utan några som helst hämningar. Vad hände med den tråkiga partiledaren? Den som kunde bjuda på sig själv en enda gång under en partiledarkarriär, kanske i Hylands hörna, och sen kunde förhandla budgetar och samtala med fack och industri i ett par årtionden därefter, bli och vara en respekterad politiker, till och med landsfader, eller -moder?

Jo, jag har också varit där, fösts runt bland mediahusens skojiga tilltag under valrörelserna, missat basketkorgar med fem bollar i rad, gjort hiss eller diss, flyttat partisymboler som spelpjäser på olika spelbord och framför allt fått svara på frågan: Varför går det så dåligt för partiet? Jag har inget oneliner-svar på det, det finns mycket att säga, och denna text ska inte handla om Miljöpartiet utan om demokratin i stort, vad som händer med den i vår tid när politiska företrädare mals ner från alla sidor av allt ifrån nättroll till reella mordhot och ovanpå det krav på skojigt personligt tilltal, och däremellan bör vara uppkopplade dygnet runt för att inte missa att vara ute på nätet och ge kommentarer om allt ifrån misstänkta terrordåd till sportsegrar i realtid. Som kvinna dessutom bjuda på lite modevisningar då och då inför festliga tillfällen. Det är, kan jag säga, en sammantaget svår uppgift.

Jag lyssnar på Ingvar Carlssons sommarprogram från 2016 och minns en annan tid. För honom räckte det att en enda gång rita sitt självporträtt i Barnjournalen i form av en sko för att sedan för evigt accepteras som en trevlig prick av svenska folket. Han beskriver ett mycket tyngande uppdrag med livvakter dygnet runt, och den pliktkänsla som fått honom att axla detta ansvar. Men han beskriver också hur han i god tid bokade in sådant han tyckte om för att få balans i livet: svampplockning, fjällvandringar, fotbollsmatcher och operabesök. I fjällen kunde han få perspektiv på världsliga problem, och finna lösningar. Teknik och uppkoppling bekymrade honom överhuvudtaget inte. Varken han själv, Palme eller Erlander kunde ens få igång en ny bandspelare på statsrådsberedningen, berättar han, ”vi var alla lika opraktiska”. När Palme var statsminister hade han ingen telefon på sommarstället på Fårö. Istället trampade han på damcykel till närmsta telefonkiosk för att få sig en uppdatering av läget. Carlsson minns hur Palme efter semestern var solbränd och full av energi, sugen på att ta itu med arbetet.

När jag tillfrågades om att försöka skriva om situationen för en partiledare idag var det detta som först kom för mig. Det stora glappet mellan det allvarliga som är politikens uppgift; att bygga och upprätthålla en säker, trygg och rättvis värld – och det som syns och betygssätts i media. All energi som går åt till att grilla, vifta med eller äta olika korvar för att bevisa sin folklighet, och den enorma frustrationen i att mycket, mycket sällan få komma ut med den politik man faktiskt genomfört, förutom när något har gått på tok. Frustrationen också i att politik så ofta beskrivs som ett spel, och att visioner och reformer beskrivs som något politiker gör för att vinna röster – inte för att det faktiskt handlar om övertygelse, och – som i klimatfrågan – om nödvändighet.

Det andra jag tänker på är hatet, hoten, det infernaliska bombardemanget av lögner, attacker och obegåvade trollkommentarer som förpestar de sociala allmänningarna idag. När jag kom in i politiken 2008 hade jag inte Facebook, än mindre Twitter. Jag skrev något slags blogg ett tag, minns inte annat än trevliga kommentarer och genuina frågor på den. Det var fint och fantastiskt att kunna kommunicera direkt med så många människor, tyckte jag. Idag mal trollfabrikerna på med sitt hat från morgon till kväll i kommentarsfälten. Syftena är två: dels ta upp tid, plats och energi för politiska motståndare, tid som annars kunde ägnas åt bättre saker. Dels att helt gratis på plattformar som läses av tusentals människor befästa bilden av motståndaren som extremt illa omtyckt. Att Miljöpartiet har de flesta avhopparna i kommunpolitiken, särskilt i Norrland där vi nu saknar företrädare i väldigt många kommuner, beror inte på brist på pliktkänsla och engagemang hos våra medlemmar, utan på att många har blivit skrämda, orkar inte alltid bemöta troll-lögnerna: det personliga priset har helt enkelt blivit för högt.

I Sverige är nettoförtroendet för alla våra partiledare utom en negativt.

Jag är orolig för vår demokrati. Alla har vi skäl att vara det. Enligt den senaste Ungdomsbarometern tror mer än hälften av alla ungdomar i Sverige (15-24 år) inte att politikerna kan lösa samhällsproblemen. Färre än två av fem säger sig vara intresserade av samhällsfrågor, och var femte ung kille håller inte med om att demokrati är det bästa sättet att lösa samhällsproblem. Samtidigt minskar andelen av befolkningen som är medlemmar i politiska partier, och i Sverige är nettoförtroendet för alla våra partiledare utom en negativt, det vill säga betydligt fler tycker att de gör ett dåligt jobb, än de som tycker de gör ett bra jobb.

Tittar vi globalt så är tendenserna minst lika tydliga. Centre for the Future of Democracy vid universitetet i Cambridge har analyserat data baserat på 4,8 miljoner svarande i 160 länder och har funnit att den yngre generationen, så kallade millennials, överallt i världen känner mycket mindre nöjdhet med demokrati som styrelseskick än vad de tre generationerna före dem gjorde.

Forskarna har flera teorier om varför, som att yngre har halkat efter ekonomiskt och därför riktar sitt missnöje mot dem som styr. En annan orsak kan vara att färre har en personlig erfarenhet av att leva i auktoritära regimer och att själva kämpa för demokrati. Därför har man inte sett diktaturens baksida, bara demokratins svagheter.

Att ”experter” skulle göra jobbet bättre än politiker är det många unga som tycker, och det kan låta vettigt, men efter mina år i politiken vet jag att det inte fungerar så. Beslut ska baseras på fakta, men det är också viktigt att det finns folkvalda som kan utkrävas på ansvar i slutändan. Personer vars uppgift det är att lyssna till olika intressen och sedan vara beredda att utifrån sina övertygelser fälla ett avgörande och ta ansvar. Men om ingen längre vill vara politiker då? Eller om urvalet av de som vill blir så snävt att mindre lämpade personer kommer fram, helt enkelt för att ingen annan är beredd att ta på sig ansvaret – var hamnar vi då? Detta oroar mig alltmer.

”Det är svårt att begära att bli skyddad om man inte själv är beredd att skydda”. Så sa en nybliven hemvärnare i en intervju nyss, apropå att Sveriges omvärld känns alltmer osäker. Folk står idag på kö för att gå med i hemvärnet, allmän värnplikt och civilplikt framstår som nödvändiga, liksom att preppa hemmet inför ett krig. Men den andra grunden för vår säkerhet då? Det som står mellan oss och auktoritärt styre, det som vi ser komma krypande i så många länder idag, även länder i EU? Vem är villig att anmäla sig frivillig till att göra en demokratisk värnplikt? Ta på sig ansvaret ett tag, läsa utredningar och sätta sig in i ämnen? Förstå demokratins tråkiga kvarnar och känna sig trygg med hur vi lyckats balansera makten med ett självständigt rättsväsen, fria medier, opolitiska tjänstemän och självständiga myndigheter? Försvara demokratin vid fikabordet på jobbet och familjemiddagen när det klagas på att alla politiker är lika stora idioter?

Demokratin kan aldrig tas för given, lika lite som freden. Och för att den ska leva behövs aktiva medborgare. Förra sekelskiftets folkrörelser och medborgarskolor såg som sin uppgift att fostra människor till ansvarstagande medborgare. Idag är tanken helt bortglömd; universiteten hindrar till och med politiska studentorganisationer från att verka på campus, som om politik vore något icke önskvärt. Många upplever samma avoga inställning till politiskt fritidsengagemang från arbetsgivare. Detta behöver ändras.

Och nya former för att engagera människor behöver prövas. En idé hittar vi i Frankrike där man med lottens hjälp sammankallade en folkförsamling på 150 personer i alla åldrar som fick förhandla fram en klimathandlingsplan för att nå Parisavtalets mål, som ett svar på protesterna från de så kallade gula västarna. Efter en lång process fick dessa vanliga medborgare insikt i problematiken och ställde sig överraskande nog bakom mycket långtgående åtgärder, som förbud av flyg på kortare sträckor och en förändring av konstitutionen, för att skydda planeten och framtida generationers rättigheter. Gissningsvis kunde deltagarna sedan försvara sina ställningstaganden bland vänner och bekanta, baserat på kunskap och insikt om att någon måste ta vissa obekväma beslut för allas bästa.

Ansvaret för att hålla demokratin vid liv ligger hos hela samhället; såklart även hos politikerna själva. Den respektfulla tonen i det finska presidentvalet har hyllats med rätta. ”Det blir nog bra vem det än blir”, sa både Stubb och Haavisto och när Stubb vunnit tackade han till och med Haavisto med orden: ”Du är en av de finaste människor jag har träffat”.

Politiska kommentatorer har förstås tolkat uttalandet som att det låg en strategi bakom, att han ville framstå på ett visst sätt och ena landet, men jag tror inte det var så. Jag tror faktiskt att Stubb menade det. Att det var genuin uppskattning från en hårt arbetande, engagerad medborgare till en annan, från en som vet hur tufft det kan vara till en annan.

Läs mer:

Annie Lööf & Helle Klein: ”Vi tänker inte tystna”

Om kriget kommer – gå över till grannen