Jag äter för att bli odödlig – nära döden efter en vecka

Nyår betyder nystart. Strävan efter att bli en friskare, bättre och klokare människa börjar ofta i kylskåpet. Ungefär var fjärde person har nyårslöften kopplade till matvanor. Joanna Górecka bestämmer sig för att testa en radikal trend. Hon äter som Silicon Valley-alkemisterna i en vecka.

”Don’t die”, står det på miljardären Bryan Johnsons hoodie. Kort och gott, dö inte. En nätt liten uppmaning. I ett klipp på sociala medier marknadsför riskkapitalisten sitt kostbaserade anti-åldrande projekt som han menar kan skapa en generation som inte dör.

Vi nås ständigt av nya dieter från alkemisterna i Silicon Valley. Techbro-dalen har inte bara annekterat världens samlade uppmärksamhet genom att skurvis skvätta ner oss med appar och ny teknik utan även blivit en slags livsstilsadel som vi blickar mot i fråga om kontorskultur (öppna kontorslandskap!), barnuppfostran (radikalt skärmfri, ironiskt nog) – och inte minst dieter. Det var här som man för dryga decenniet sen började tala om biohacking – att via kylskåpet hacka sin biologi för att bli effektivare, snyggare och friskare. Men nu har högdjuren alltså växlat upp och saluför odödlighet. Med rätt kost ska kroppen bli en slags högpresterande mjukvara som aldrig kraschar, aldrig åldras och alltid levererar produktivitet.

Själv har jag varit det som biohacking-gänget kallar för antihacker – en som låter sina dåliga (dödliga!) vanor segra och som dessutom kritiserat självoptimering i ett gäng krönikor i Göteborgs-Posten.

Jag har alltså ägnat väldigt lite tid åt att inte dö senaste tiden – med en ettåring hemma har jag varit laserfokuserad på att hålla min avknoppning vid liv.

Men en mamma med skörbjugg har ingen glädje av. Under förnyelsens högtid ska jag ta min förfelade existens i kragen. Jag har bestämt mig för att testa trenden och äta som en Silicon Valley-kille i sju dagar.

Hur mår man av den diet som broligarkin, vår tids makthavare, pådyvlar världen? Utöver evigt liv utlovas kognitiv skärpa, ett ungt utseende och optimal produktivitet. En vecka är förstås kort tid men börjar jag skrapa på stolen för en plats vid odödlighetens bord? Jag är nyfiken på hur det smakar, om man kan bli mätt och om det finns några biverkningar (typ självlysande hud eller en lust att börja föreläsa om pomodorotekniken)?

Så här ska jag äta

En brasklapp. Det finns mycket kritik mot biohackingdieter – de är ofta stränga och kan riskera att uppmuntra osunt beteende. Jag undviker de mest extrema varianterna, som fleradagarsfasta, och äter i stället inom ett åttatimmarsfönster utan fokus på viktnedgång.

Kostplanen består av råa och lagade grönsaker, örter och frukt, men inga mejerier, spannmål, tillsatt salt, socker, alkohol eller koffein. Syftet är att minska inflammation och stabilisera blodsockret genom näringstäta råvaror (det som ofta premieras är en fördelning på cirka 19 % protein, 33 % kolhydrater och 48 % fett). Det ingår även kosttillskott och ett helhetsfokus på rörelse och sömn.

Jag hör av mig till dietisen Sara Ask och undrar hur hon tror att jag kommer att må av att äta så här i en vecka.

– Det beror lite på hur man har ätit innan. Är man ovan vid mycket fibrer kan nog magen protestera i början. Maten kan nog också upplevas smaklös utan tillsatt salt. De flesta äter mer salt än rekommenderat, och det gör smaklökarna lite ”bortskämda”. Och att plötsligt sluta med kaffe kan ge huvudvärk i början. Sedan föreställer jag mig att man kan sakna all den mat man brukade äta tidigare, men det varierar nog mellan människor. 

 Och dietisten Sara Ask ger en annan bild av hur man bör äta för ett långt liv:

– Mycket grönsaker, frukt, baljväxter, nötter, fröer, samt fisk, skaldjur, fullkornsprodukter, fermenterade mejeriprodukter, raps- och olivolja. Mat som tillsammans bidrar med all den näring och skyddande växtämnen som man behöver. Jag vågar inte lova att det ger hundra extra år – det tror jag inte Silicon Valleys dieter gör heller. Men i gengäld mer matglädje under tiden man lever!

Dag 1

Frukost: Smoothie.
Lunch: Kokt broccoli och blomkål med shiitakesvamp. Glömt köpa linser? Äter med kikärtor istället.
Middag: Sötpotatiscurry med quinoa.

09.30 Vad är en fiskpinne? En trojansk häst. Ett bedrägeri. Friterat bröd förklätt till fisk. Jag borde veta. Jag har ätit uppskattningsvis 548 fiskpinnar senaste året. Ungefär 250 av dem upplockade från golvet, halvtuggade av min son. Jag hoppas att man inte blir som man äter. För då är jag någon slags förverkad näringsmässig rysk roulette. Efter den här veckan hoppas jag att jag mer börjar ta formen av nyskördad blomkål.  

Måste säga att jag är ganska kaxig på morgonen. Armarna går i en slags hurtig slängpolska när jag drillar fram morgonens smoothie med en opraktisk stavmixer. Tar mina kosttillskott, gör grönt te. Vem behöver koffein? Flyger på snorkighetens vingar.

10.30 Första kraschen. Ska skriva en rad texter, ringa samtal, göra lite bokföringsgrejer. Men jag kan inte förmå att koncentrera mig. Det gör ont att sitta upp. Allt jag kan tänka på är kaffe.

10.35 Gud vad jag hatar grönt te.

10.45 Av rädsla för att falla i frestelsens garn börjar jag panikartat laga lunch, 45 minuter efter frukost. Det där hopkoket av broccoli, blomkål och shiitakesvamp med svarta linser. Okej, det blev kikärtor. Jag stirrar på blomkålen. Den är enorm och hotfull och jag känner att den vet att jag är i underläge. Så jag hackar den med en brödkniv och kokar den som straff. Bryan Johnson äter den här rätten (”veggie bowl”) varje dag och jag har sett på internet att många mixar ihop de kokta grönsakerna till en röra och äter med sked. Följer deras exempel. Det blir en tjock och lerig gröt. Till färg och konsistens lik snöslask från barnstövlar.

Lunchen är inte äcklig men vattnig och mjuk. Lite nötig. Saknar tuggmotstånd. Stillar hungern men jag känner mig inte ”färdig” trots att jag äter en enorm portion. Fuskar med ett ägg. Förlåt.

13.00 Får man sova nu?

14.00 Jag orkar ingenting. Jag orkar inte skriva det här. Krypjobbar mot mina deadlines i sängen, skriver texter på mobilen. Försöker trollbinda mig själv till disciplin genom visualiseringsövningar om hur bra hy jag kommer få av den här masochistiska övningen.

17.54 Det blir sötpotatiscurry till middag. Den känns också vattnig. Hade varit god om man bara fick salta? I min tunnelseende strävan att till varje pris undvika tillsatt salt råkar jag tanklöst ha den kroatiska kryddblandningen vegeta i maten (brukar ha den till ALLT) innan jag, ve och fasa, inser att den förstås innehåller allt förbjudet. Salt, socker, MSG (natriumglutamat)! Tyvärr inte tillräckligt med MSG för att stilla abstinensbesvär efter alla tveksamma E-nummer som jag brukar frossa i.

20.30 Somnar som ett barn. Eller en kille? Jag lägger mig ner på kudden och det blir svart.

Dag 2

Frukost: Smoothie.
Lunch: Rester av sötpotatiscurry.
Middag: En kikärtsgryta, som ärligt talat är precis som sötpotatiscurryn men med kikärtor.

Morgonen är helt okej. Vaknar pigg, gör ganska glatt smoothie, om än något vingklippt av gårdagens krasch. Tänker på hur många som gör en smoothie just precis nu. En amerikansk undersökning visar att en fjärdedel har mat- eller näringsrelaterade nyårslöften. Min son gillar smoothien (han säger ”bil”, uppskattande). Gör en intervju till Stil i P1 på förmiddagen, ingen tanke på kaffe. Tänker ”det här går ju BRA.”

12.00 Lunch.

12.50 Okej, nu kommer kraschen. Lite senare än igår men hårdare. Jag vill inte överdriva men det är exakt som att mosas in i det där isberget i Titanic på repeat. Svettas som Renton i Trainspotting när han ser den döda bebisen krypa runt i taket. Det är inte hunger. Det är abstinensbesvär. Koffein, absolut, men också något mer. Salt. Tillsatser? Det enda som gör att jag inte fuskar omedelbart är att jag har förbundit mig till någon slags redovisningsplikt i den här artikeln. Utan hot om skam och straff hade jag slevat torrt snabbkaffe rakt i munnen just nu.

14.11 Dricker örtte för att lugna mig. Smakar som en jävla doja.

17.00 Börjar formulera ett avhopparmejl till redaktör Markus.

”Hej Markus, tyvärr har jag blivit uppslukad av ett svart hål…” – nej.
”Hej Markus, min son har… tyvärr blivit uppslukad av ett svart hål – kan inte tänka i det här tillståndet?

”Hej Markus, jag är döende…” – kanske? Sparar i utkast.

Tänker mer och mer på saltbristen. Inser att dietisten Sara Ask har varnat för det här.

– Man riskerar att få i sig för lite natrium, som behövs för en rad olika viktiga funktioner i kroppen. Uppskattningsvis 1,5 gram salt om dagen täcker kroppens behov av natrium. Natrium finns visserligen även i mat, men främst i kött, fisk, mejeriprodukter och spannmål. Om man tidigare ätit joderat salt försvinner även en stabil källa till jod. Jod behövs för ämnesomsättningen, alltså den process som gör att vi kan omvandla maten vi äter till energi.

Jag fattar. Energin från all blomkål jag äter är alltså gisslan någonstans i kroppen, och nyckeln för att frigöra den, saltet, är jag FÖRBJUDEN från att använda. Vilka Faust-skojare de är, Silicon Valley-killarna.

17.45 Middag. Allt bra. Allt är alltid bra MEDAN man äter. Det är mellanrummen som är besvärlig. När jag säger besvärlig menar jag varken mer eller mindre än medeltida tortyr. Som att klampa runt i spanska stövlar tills benmärgen rinner ut.

18.30 Min son tar en mugg vatten och häller ut den. Gömmer mig på toa för att jag är så trött. Lägger mig 20.00. Måtte det här vara den svåraste dagen. Men, bör sägas, tycker verkligen att maten är RÄTT god? Det blir killsvart igen.

Dag 3

Frukost: Smoothie.
Lunch: Rester av sötpotatiscurry, lite fryst mango.
Middag: Kokt sötpotatis, kål och blomkål med svarta bönor.

Jag flyger upp ur sängen som en lärka vid snösmältningen. Sju yrväder och så vidare.

Extremt mycket energi. Euforisk. Den där vanliga käftsmällen av trötthet vid 13-14 uteblir. Istället färdas jag i en tunnel av robust energi. Bättre därtill. SISU. En tunnel av sisu. Känns som om jag har en extra arm. Jag arbetar effektivt efter pomodorometoden, veckohandlar, gör matlådor innan jag hämtar på dagis och leker länge med min son som jag i två dagar gömt mig från (min man har praktiskt taget haft ensam vårdnad under mina första abstinensdagar).

Även en ny känsla har infunnit sig. En slags angelägenhet? Jag är genuint taggad på blomkål. Ser fram emot att laga mat.

17.30 Min man frågar om vi kan äta något ”riktigt” till middag. Jag svarar med den lena, nästan fanatiska rösten av en radikaliserad kvinna:

”Det här ÄR riktig mat.”

Dag 4

Frukost: Smoothie.
Lunch: Rester från igår.
Middag: ”Blomkålskalkon” med sötpotatismos. Kalkonkryddningen är typ lite spiskummin.

Mjukvaran har trådlöst uppdaterats. Känslan är… nysulad? Studsar runt med ny prestanda. Som en buggfixad och glansig combi. Nya funktioner: Hypermobilitet. Kognitivt gräll. Noterar även att nya tankebanor plogats fram. Går förbi fetaost i matbutiken, tänker gift. Oj, det tog exakt fyra dagar för att börja pösa av det som inom psykologin kallas moral superiority bias, alltså uppfattningen om den egna moraliska överlägsenheten. Jag hade anpassat mig till en sekt så himla snabbt.

Dessutom: Är så full av fibrer att jag kunde ha använts som byggmaterial. Jag studsar fram. Är det odödligheten? 

Dag 5

Frukost: Smoothie.
Lunch: Rester från igår.
Middag: Mer rester från igår.

Nu tänker jag inte ens på hur jag äter. Saknar inte kaffe längre. Lagar frukost, lunch och middag som om det alltid bestod av kaninföda. Inte särskilt mycket att rapportera.

Dag 6

Frukost: Smoothie.
Lunch: Fortfarande rester, det blev mycket blomkålskalkon och min man vill inte ha.
Middag: Kikärtscurry igen.

Jag börjar ärligt känna mig lite svajig. Regn på nyoljad trall-känsla. Men är troligen fortfarande koffeinabstinens?

Energiruset har glidit över mot en känsla av att vara en hiss som fastnat mellan två våningar.

Är också lite trött på att vara socialt besvärlig. Det slår mig också hur extremt tidskrävande allt blivit. Att äta som en odödlighetssträvande biohacker kräver ju att man ständigt lagar mat. Blomkål i någon form ska tvättas, hackas, ångas eller kokas. Det är som att ha ett spädbarn till som jag inte får barnbidrag för.

Jag börjar också bli trött på att vara så isolerad. Det är en svår restaurangbeställning, att kräva att maten helt antiinflammatorisk är inget för den som vill vara easy going. Och jag vill JÄTTEGÄRNA vara easy going.

Dag 7

Okej, jo, jag är sjuk. Vad är det här för något? Är det pesten? Lederna har blivit rispapper.

Vid lunch kapitulerar jag. Efter halva dagen måste jag avbryta experimentet, sätta mig ner och äta deg. Jag försöker äta blomkål men kroppen reagerar som på ett gammalt ex: ett djupt och kväljande ick.

Jag inser att det inte längre går. Det är inte i viljestyrka det brister – det är själva maskineriet. Biologin vägrar.

När sirapsbrödet utdelar sin blodsockerkänga känns det som om pesten duckar lite. Jag undrar vad Bryan Johnson äter när han är sjuk.

Kryper ner i sängen med en halv limpa bröd och börjar summera. Efter sju dagar med biohackerkost konstaterar jag stadigare blodsocker och en kort period av eufori. Men jag blev också socialt opraktisk, sektig och sjuk. Jag blev dock nästan förälskat fixerad vid grönsaker på ett sätt som säkert är bra för framtida fiberintag.

Men när kroppen till slut gav upp var det svårt att bortse från den enkla slutsatsen: Att äta ”rent” kan ge energi, skärpa och struktur – men bara så länge kroppen pallar. Så fort jag blev sjuk föll hela systemet ihop. En diet som bara fungerar när allt i livet är perfekt – tid, ork, kylskåp, utbud på Seveneleven – fungerar inte.

Jag gick in i veckan för att hacka min biologi. Det slutade med att biologin hackade mig.

Och en odödlighet som inte tillåter kroatisk kryddblandning vet jag inte om jag är intresserad av.

Läs mer av Joanna Górecka:

Hejdå doftfria Sverige! Parfymboomen är här

Energismart eller hälsorisk? LED-lampan får oss att se rött