”Jag dödförklarade våra minnen”

När Christian Daun skiljde sig svor han aldrig att återvända till Gotland, ön där han friade, gifte sig, fick barn. Fem år senare bryter han sitt löfte för att en gång för alla göra upp med sitt förflutna.

Två män och en kvinna, någonstans mellan 50 och 60, kånkar ut sopsäckar ur den vitrappade länga utanför Visby där jag gifte mig för 14 år sedan. Föräldrar till de lyckliga tu antagligen. Tappra medlemmar ur den äldre generationen, som bergis höll sig i skinnet under småtimmarna, för att kunna hugga i nu, i dag. Ladan röjs ur, töms på festföremål.

Nu, tillbaka på platsen, framträder detaljerna från vårt bröllop med obönhörlig skärpa. Ankomsten med veteranbil; jag som diskret kollade mobilen för att se hur det gick för Arsenal, medan vi rullade in på gårdsplan. Cava i trädgården, och middagen; de många långa talen, skålarna och dansgolvseuforin. Ett utdraget varmt kärleksblurr som slutade med att vi virvlade ut i natten, bruden och jag. Till rotundan jag nu stirrar på. Den cylindriska byggnad av vit sten där vi tillbringade vår bröllopsnatt ligger nu stum, svept i eftermiddagssol. Uppenbart opåverkad av allt som skett sedan den där natten. En skock lamm skvimpar omkring utanför.

”Hur mår du”, frågar min vän Vera.

Hon har följt med som stöd, så att jag ska slippa göra upp med mitt förflutna ensam.

Jag har tillbringat en vecka på Gotland, platsen där mitt äktenskap både började och slutade, ön jag svor att aldrig återvända till. Ja, hur mår jag?

Varför återvänder jag? I efterhand går utfästelsen om att aldrig återvända efter min och Saras skilsmässa att förstå på olika vis. Som ett försök att återerövra agens, till exempel. Den som blir lämnad är berövad sådan. Vi som lämnas kan inte göra annat än att lyda, passivt gå med på det vi inte vill gå med på. Genom att utropa Gotland till no-go-zon återtog jag bryskt kommandot.

”Aldrig mer Gotland!”

Handen på hjärtat så handlade det främst om självbevarelsedrift. Jag skulle gå sönder av att komma tillbaka.

Jag hade aldrig varit på Gotland innan jag träffade Sara, hade ingen relation till ön. Men oj vad fort jag kärade ner mig! Rökta räkor i bedagade fiskelägen, dopp i blå lagunen och crepes på Kuten så fort vi kommit iland med Fårö-färjan.

Om sommarön gjorde mig betuttad var det offseason-Visby som fullständigt knockade mig. Öns initieringsriter sker under lågsäsong, då alla jönsiga fastlandssvikare sedan länge åkt hem. Att få vandra alena på alvaret mellan Kneippbyn och stan, i blåst på gränsen till kastvind. Att få stryka omkring i de uråldriga gränderna likt en Harry Haller, protagonisten i Hesses Stäppvargen. Ha allt för sig själv! Det kändes som att ha abonnerat ett världsarv.

Jag fastnade i ett limbo, i ett labyrintiskt skilsmässoefteråt.

Jag älskade Gotland som ett litet barn älskar en förälder. Ön kändes omistlig i bemärkelsen oförlorbar. Den skulle vara min, så länge jag fanns. Men hösten 2019, när allt var sorg och besvikelse, beslutade jag att Gotland inte längre var värt något. Ön gick inte att lita på. Ja, skiten kunde lika gärna sänkas i havet om jag fick bestämma. Tumla till botten som ett Atlantis.

Jag skrev en bok om vår skilsmässa, om hur allt trasades sönder, om chocksorgen efteråt. Skrivandet var renande på många sätt, men utgjorde inte det avslut jag hade hoppats på. Jag fastnade i ett limbo, i ett labyrintiskt skilsmässoefteråt. Med tiden började jag motvilligt ana var utgången fanns. Jag behövde återvända, men hur? Jag behövde en förevändning, en täckmantel. 

I våras kom ett mejl från Östersjöns författarcentrum. Jag hade blivit tilldelad ett vistelsestipendium. Två veckor av ostört skrivande. 

I Visby. 

Har du spelat Super Mario någon gång? Om inte kommer kortversionen här (och, ja, det har med resten av historien att göra): Super Mario är ett Nintendospel där spelaren styr Mario som har till uppgift att rädda Princess Peach från den onda Bowser. Mario färdas genom olika världar och besegrar fiender – bossar – längs vägen. Striden mot Bowser är den slutgiltiga uppgörelsen. Kanske inte världens mest originella allegori, men tillåt mig klamra mig fast vid den. På Gotland behöver jag besegra boss för boss för att återerövra, ja, kanske inte någon prinsessa då, men en del av mig själv? Sorg är så mycket enklare att hantera när man hackar upp den i handgripliga sysslor. 

Boss 1: Trumpetaren i tornet

Redan i hamn rubbas mina cirklar.

Jag tar rulltrappan ner till ankomsthallen där välkomstkommittéerna väntar. Sommarklädda gamlingar som kramar om sina efterlängtade barnbarn lite för hårt. Det är inte det, att ingen väntar på mig, nej, det konstiga är att gå av färjan. Jag är så van vid att rulla nerför den branta rampen från bildäck, för att sedan köra raka vägen till svärmor i Vibble. Nu tar jag min stora rullväska och vandrar in mot centrum. Deklasserad. En andra klassens medborgare, om jag ens kan kalla mig medborgare längre.

Jag känner mig som en idiot under promenaden mellan färjeterminalen och författarhuset. Högsommarvärmen får mig att svettas ymnigt. Min stora väska klapprar mot kullerstenen. Jag låter som en tvåtaktsmotor.

Jag är en fastlänning, en badjävel. Själva anledningen till öbornas rättmätiga turistförakt. Jag är gäst, och det har jag svårt att finna mig i. Men det är bara att bita ihop. Exponeringsterapi, jag måste tro på det. Rening genom att utsätta sig för det som bränns. Bli klar en gång för alla.

Författarhuset ligger på klinten, precis bakom den överdådiga domkyrkan. Just det. Där, på det mellersta tornets balkong, brukade min ex-frus bonuspappa Crister spela trumpet om somrarna. Gotländsk sommarnatt. Omgivningarna är minerade på det viset. Överallt lurpassar minnena. Det kommer att kännas, det här. Men jag tänker vandra rakt ut i minfälten. Smäller det så smäller det. 

Boss 2: Vålnaden på Coop

Efter att ha stigit upp 06.45 och skrivit till 08.30 kränger jag på mig badshorts och går ner mot havet. Det ska bli en sådan dag då amerikaner från ett av de stora kryssfartygen invaderar Visby. Ringlande processioner av turister med öronsnäckor.

Stenpiren utanför Kallis varnar för svallvågorna som de gigantiska kryssarna rör upp. Jag lägger mig på rygg i det salta. Spolas än utåt, än inåt. Vattnet är tillräckligt friskt för att väcka mig, men tillräckligt ljummet för att jag ska kunna simma omkring en stund. 

En triumfatorisk uppstigning, kraftfull. Jag bultar, det dryper om mig. Under alla mina år på Gotland har jag faktiskt aldrig badat just här, inser jag. Det känns som återerövring, som att kila ner en flagg. Efteråt lunkar jag in till centrum för att handla förnödenheter. 

Jag går in på Coop. Plockar på mig filmjölk, några nektariner, ett paket kaffe.

Men det var ju här!

Här, precis här, i kön, stod jag och vällde upp varor på rullbandet. Energy Bars. Kiviks färdigdryck med sugrör. Jag handlade för ett helt kompani. Provianten fick inte ta slut när Sara skulle föda barn. Det kändes närmast som en skymf att massera hennes knän, så som jag lärt mig på kursen, men jag kunde åtminstone handla tillräckligt med energy bars.

Inget syns på min utsida när jag betalar, men inuti … Det är som att något osynligt passerar rakt igenom mig, en vålnad eller något, som i filmen Ghost. 

Kanske har jag tagit för lätt på det här? Är det här experimentet ens sunt? Rent krasst genomgår jag en behandling ordinerad av en amatör. Mig själv.

Jag ringer Allan Linnér, mer känd som Radiopsykologen. Han har tillsammans med Anders Nyman skrivit boken Kärlekens biografi och har talat om att återbesöka ”förgiftade platser”.

– Om du gör detta som kontrafobisk handling, så kan det slå tillbaka, säger han. Det kanske visar sig att du har varit för kaxig?

Man ska veta varför man gör något sådant här, inskärper han.

– Handlar det om att återta ett territorium som riskerar att gå förlorat?

Frågan visar sig vara retorisk, för Linnér fortsätter. 

– Man kan ladda platser på gott och ont. Vissa ställen blir kontaminerade, bemängt med innebörder. Då kan återerövring som den du verkar ägna dig åt syfta till att sluta vara ett offer. Ett offer för dina känslor.

Allan Linnér nämner begreppet double victimisation. Den som genomgått ett trauma väljer själv hur hen lever vidare. Som offer eller inte.

–  Det kan vara dig själv du återerövrar. Du går vidare, och inte som offer.

”Offer”, tänker jag när vi har lagt på. Det är väl ändå att ta i. Inte har jag väl gått i offerkofta varenda dag sedan skilsmässan, särskilt inte de senaste två åren. Livet är ju okej igen, stundtals riktigt bra. Men Linnér har en poäng. Så länge jag förvägrade mig själv Gotland lät jag mitt liv präglas av det som tagit slut.

Kanske är det därför jag är här, för att sätta slutgiltig punkt för ett Efteråt?

Boss 3: Det fula huset vid havet

Så länge jag är vaksam går det bra. 

På Surfer’s, restaurangen där jag och Sara åt middag dagen efter bröllopet, och säkert tjugo, om inte trettio gånger efter det, är jag liksom förberedd. Smakerna är utsökta, identiska, men de tar mig inte tillbaka på något plågsamt sätt.

När jag kommer ut, däst och värnlös, råkar jag blicka in i en prunkande gränd. Uteserveringen håller på att komma på plats. Där, under spaljén, satt vi med varsin drink för några somrar sedan. Var det sista sommaren som det var bra mellan oss? En kväll varje sommar cyklade vi in till Visby och hade dejt, det var tradition. Sista sommaren, 2019, stannade vi hemma i Vibble och bråkade oss gråtfärdiga istället, framför Saras mamma till och med. Det tjänade ingenting till att försöka dölja det längre.

Det finns fler sådana tillfällen, stunder då jag överrumplas.

Under en promenad ut mot Nordenstrand slinker jag in på en tvärgata för att komma bort från blåsten. Runt hörnet reser sig en ful 90-talskoloss av terrakottafärgat tegel. Den fula exteriören förtar inte den ömhet jag hyser för byggnaden, den som nu överväldigar mig. Där inne, i en sal med fönster mot havet, föddes Stellan, föddes Matilda. Fan. Det är som att någon fattar en skalpell och lägger ett snitt invärtes. Åldrade känslor bubblar upp. Ett hastigt stigande brus, som något frätande på väg mot hjärtat.

Ett kluster av skyltar pekar ut lasarettets olika avdelningar.

Avskedsrum, står det på en av dem. 

Boss 4: Jänkaren och mexikanen

Sommaren 2015 hade Stellan precis fyllt ett. Livet var så himla bra, fast omständigheterna tillät inte lika många utflykter som vanligt. Spontaniteten lades i malpåse, vilket frustrerade mig mer än vad som var klädsamt. Vi hade en liten son, visst. Givetvis behövde vi anpassa oss, men vi behövde väl inte döda äventyrslystnaden helt och hållet? En av de få utflykter jag lyckades tjata mig till den sommaren gick till Godthem. Jag läste i Gotlands Allehanda att en mexikansk cantina hade öppnat där, in the middle of nowhere, och övertalade Sara att fara dit redan på öppningsdagen.

Erik och Vanessa, som drev stället, hade också förälskat sig i Gotland, berättade de. Nu hade det äkta paret slagit sig ner här för att skämma bort öborna med det mexikansk-amerikanska krubb Vanessa vuxit upp med i Mexicali.

Så berättar jag. Kortversionen, förstås, det är trots allt fler som vill beställa.

Jag, som är svag för både mat och hjärtevärmande stories, var helsåld. När paret öppnade Bad Wolf BBQ innanför ringmuren året därpå blev det enklare att stilla mina lustar. Det blev min och Stellans grej att äta lunch där. Vi, stammisarna som dykt upp redan första dagen, särbehandlades å det grövsta. Gratis jordnötter före maten, sådana där avlånga med skal på som Janne Långben älskar. Stellans glada aptit och brist på kräsenhet gladde Erik som alltid tog sig extra tid för oss. 

När jag nu återvänder är uteserveringen större än jag minns den. Jag blir innerligt glad när jag ser Erik genom fönstret. Truckerkeps, bylsig t-shirt, pösiga shorts med stora fickor. Ögonen vattniga och vänliga. 

– Men tjena, säger jag när det blir min tur att beställa.

Jag hoppas så att han ska känna igen mig.

– Men hallå, svarar han. Kanske för att vinna tid. 

–  Det var längesen, säger han.

Och, vet ni, det är inte längre trevande. Polletten har trillat ner.

–  Fem år, säger jag.

Så berättar jag. Kortversionen, förstås, det är trots allt fler som vill beställa. Skilsmässa. Ingen lust att återvända. ”Ja, jag till och med svor att aldrig komma hit igen,” säger jag och skrattar. Biverkning: Ett fem år långt uppehåll från min favoritkrog.

Erik vänder sig in mot köket.

– Hey, honey, guess who’s here? This guy hasn’t been in for five years, lägger han till när Vanessa kommer ut från köket, en plåtbricka i varje näve.

–  Lucky for him we’re still around, säger hon och ler mot mig.

Ja, lucky me. Erik är i fin form bakom baren. Öborna har hittat hit igen efter den pissiga pandemin, berättar han. Vi konstaterar båda att livet varit tufft – pandemi, skilsmässa – men att det blivit förbannat mycket bättre.

Vi gör bro-fisten innan vi skiljs åt. Glitter i våra ögon. En ömsesidig känsla av Wow, din jävel, du finns alltså i världen fortfarande.

Boss 5: Den ledsna rotundan

Den sista dagen på ön trampar jag och Vera, en författarkollega och vän, ut genom ringmuren via Söderport. Min kompis är också på ön för att skriva, men avsätter sina lediga stunder åt att agera moraliskt stöd. Hon är precis vad jag behöver. Jag vill inte bli klappad på kinden, jag vill bara gå runt och visa. Förklara laddningar. Desarmera, i den mån det går.

En blåsig söndag, motvind, molnigt mellanväder. Jag tar täten, signalerar körinstruktioner genom att peka med hela armen. Efter en halvtimme svänger vi in på Nygårds och parkerar våra cyklar utanför längan där bröllopsfesten hölls.

Vera inspekterar platsen med förstagångsögon, förtjusas av det pittoreska, klämmer på fårfällarna i gårdsbutiken. Jag går iväg på egen hand. Ekarnas skuggor, flämtande och spräckliga, spelar över den torra grusvägen som leder fram till gården bakvägen. Där kom vi alltså åkande. I veteranbil, med gruset rykande.

Jag har redan tömt mina vemodsdepåer på den här platsen.

Åren som följde på bröllopet kom jag ofta den vägen på mina löprundor. Hjärtat bultande, blodsmak i munnen. Jag brukade stanna till vid rotundan för att hämta andan. Vi var alltjämt gifta, ändå ingjöt platsen vemod redan då. Jag blev sällan långvarig, sprang fort därifrån. Nu inser jag att jag sprang från den smärta jag hade framför mig.

Det är betydligt lättare i dag. Jag har redan tömt mina vemodsdepåer på den här platsen. Det är snarare en form av andakt som fyller mig, ett vänligt lugn. Allt omkring mig vibrerar högtidligt. Varje strå, varje gren är satt i rörelse. Den sötaktiga doften av gödsel. En mild sockrighet också från nässlorna.

Nu. Nu tror jag att jag är redo för det sista.

Storbossen: Fridhem 

Singeln krasar under skorna när jag går avvaktande längs den gula schweizervillans långsida. Byggnaden lika bedagat pampig som jag minns den. På balkongräcket sitter en uggla av trä och spejar. Vid ett tillfälle stirrar de gula ögonen rakt på mig. En twinpeaksig känsla.

Jag slår mig ner i en trädgårdsstol på villans framsida och blickar ut över havet. Det vita svallet som bryts i höjd med Högklint, branten där så många begått självmord genom åren. Där, vid den ödesmättade klinten, går en gräns i vattnet. Östersjöns mörkblå övergår i turkost. All kalk på havsbotten, antar jag. Fast jag vet att platsens säregenhet inte låter sig förklaras rationellt.

Fridhem är sista bossen. Om jag ska rädda prinsessan, eller om det är mig själv, måste den här platsen besegras. Åtminstone beträdas. 

Jag och Vera vandrar ner till den gula kaféstugan, i vars kök jag och Sara hukade finklädda medan bröllopsgästerna intog sina platser utanför. Efter att ha delat en saffranspannkaka med grädde och salmbärssylt visar jag min vän var ceremonin hölls. Där, på den fläcken i gräsmattan, stod sjökaptenen Kjell. Där: Jag och Sara.

Till höger om den stig som meandrar ner mot stenstranden är marken härjad och bränd. Spår efter den årliga förstamajbrasan. Där stod vi för sju år sedan. Jag, Sara och Stellan. Matilda skulle komma vilken dag som helst.

Nu. Nu känns det. Jag försöker hämta styrka i något Allan Linnér sa när vi pratade. ”Om din separation inte hade med svartsjuka eller svek att göra så var du med om en ren jävla förlust. Sådana smärtar, de ska smärta, men det behöver inte bli solkigt.”

Att förneka Gotland var en form av nödvärn. Offer? Fuck det, jag ville vara beslutsfattaren. Så jag dödförklarade våra minnen. Valde Sara bort oss så valde jag bort Gotland. Nu, på plats, inser jag att nödvärn också är en form av våld.

”Ska du bada? Är du tokig?”

De två pensionärerna verkar tycka jag är helknäpp som svirar om till badbyxor. Jag försöker att inte se alltför plågad ut när jag går ner mot vattnet. Jag rör mig som man gör på en brännhet sandstrand. Ao, ao, ao … Ryckigt haltande, men snabbt, för man vill att det onda ska gå över så snabbt som möjligt.

Vattnet räcker mig till shortsens nederkant när jag borrar huvudet under ytan. Jag vänder mig om på rygg, gubbsprallar med benen, piskar upp ett skummigt svall. Det är så vackert. Strandkanten som välver sig bågformad från klint till klint. Människorna små siluetter på stranden. 

Det var det här jag såg för 15 år sedan, när jag friade ute i böljorna. Jag konstaterar det. Inte uppriven, med gråten i halsen, helt sakligt bara.

Det här är inte ett skilsmässoefteråt, det här är ett nu.

I Super Mario, när man besegrat sista bossen, kan man spela om spelet, fast banorna är modifierade. Spelupplevelsen blir därmed ny. Det är ingen dålig belöning, tänker jag. Att få vistas i världen på nya villkor.

Efter att ha soltorkat letar jag stenar i vattenbrynet. Mina barn är fortfarande tillräckligt små för att trollbindas av glimrande strandfynd. Vågorna som sköljer in får stenarna att rassla till. När vattnet retirerar blottläggs hela den skimrande mosaiken. Å, det är så svårt att välja. Varje liten sten glimmar som ett Fabergé-ägg där de ligger blankspolade, tätt intill varandra.

Läs mer av Christian Daun:

Kärlek utan Tinder? Christian försöker träffa någon analogt

Christian Daun: Ett dygn på en andlig Finlandsfärja