”Jag kollar leg om någon ser ut att vara under 60 år”

Ahmet Özdemir har infört åldersgräns på sin restaurang. Ingen under 55 släpps in. Konceptet har blivit en succé och skapat en vi-känsla bland gästerna.

”Det började när jag såg många äldre och pensionärer sitta här ensamma på eftermiddagarna med ett glas vin, och jag tänkte att de skulle behöva ett eget ställe. Jag funderade ett tag och föreslog att vi skulle prova med hög åldersgräns. Att det blev just 55 år kom sig av att jag hade sett annonser om lägenheter för 55+ hos bostadsförmedlingen. När vi hade infört det i januari 2025 tog det bara några dagar innan ryktet spred sig och folk började komma. Sedan dess har det varit i stort sett fullsatt alla dagar i veckan. Vi hade inte gått ut med någon reklam men hela stan började prata om oss och det var helt hysteriskt ett tag. 

När jag var ung läste jag ekonomi i Turkiet och kom till Sverige för 25 år sedan för att jobba hos min bror som drev restaurang i Stockholm. Just den här lokalen på Hornsgatan 84 har vi haft i 17 år nu. Först provade vi att ha en lite mer exklusiv deli och vinbar men det bar sig inte, så då tänkte jag att vi kanske skulle göra tvärtom istället: Ett enkelt ölkafé för äldre människor, med förmånliga priser och inte så stort utbud av maträtter. Den enkla idén blev en fullträff. Så nu reser folk från alla delar av Storstockholm, och till och med ännu längre bort ifrån i Sverige, för att besöka oss. 

Jag har inte hört talas om någon annan restaurang som provat samma koncept med 55-årsgräns, det var helt min egen idé och det har fungerat otroligt bra. Vi har valt att inte sätta upp tv-apparater på väggarna, det är viktigt att det finns plats för umgänge och samtal utan att man ska vara tvungen att skrika sig hes. Många ställen har hög musik, men vi har skruvat ner till en mycket lägre nivå. Om musiken är hög måste man själv höja rösten när man pratar, och man blir tröttare även dagen efter. Naturligtvis har vi valt 60- och 70-talsmusik för att den ska passa smaken och åldern hos gästerna. 

Vi är alltid stenhårda på åldersgränsen, och kollar legitimationen om någon ser ut att vara under 60 år. Även om någon i ett sällskap bara har en vecka kvar till 55-årsdagen så säger jag nej, det måste man göra om det ska vara någon poäng med åldersgräns. Det står ju 55+ på dörren, men det händer förstås att en del kvinnor blir förolämpade om vi inte frågar om leg.

Många sällskap som kommer hit sitter en hel kväll och äter en trerättersmiddag men ibland tar de bara en öl och några enklare rätter. Ett glas vin kostar 45 kronor, ett smörrebröd 39 och varmrätter finns för 139 kronor, så pass billigt måste det vara tycker jag, för de pensionärer som inte har så gott om pengar. 

Många ringer för att boka bord men vi tar inga bokningar, och det brukar lösa sig till slut även när det blir långa köer – det finns några ståbord där folk kan vänta tills de fått plats. Vi tänker inte utöka med större lokal, för då är risken att det blir sämre service. Vi vill ha det litet och mysigt och om det blir större är risken att man tappar kontrollen och att det inte blir lika trivsamt. 

Den andra delen av restauranglokalen som ligger precis bredvid heter Kloster och där är det 18-årsgräns och öppet till 03.00 men här stänger vi 21.00. Våra äldre gäster vill gärna lägga sig lite tidigare. Eftersom det här är en del av en större verksamhet tillsammans med den andra lokalen så har vi lite friare händer att kunna bestämma vilka priser vi vill sätta, och har kunnat pressa ner marginalerna så mycket som möjligt. Just den här delen är inte en så jättestor inkomstkälla – jag behöver ju gå med vinst naturligtvis men det räcker att vi klarar våra kostnader. Volymen gör att den lilla marginalen ändå blir bra och sedan blir det förstås bra reklam för hela restaurangen. 

Vi har fått fantastisk respons från gästerna, som tidigare – innan vi började med åldersgränsen – tyckte att ungdomarna kunde bli lite högljudda senare på kvällen. Jag kan se att många av dem har hittat nya vänner här hos oss, det blir lite av en ungdomsgård, fast för äldre. Man kan komma hit på egen hand men snart hitta någon att prata med. Det är fint att se när de som tidigare har suttit ensamma nu sitter tillsammans. Jag blir känslosam eftersom så många tackar mig, och det här är ett sätt för mig att tacka alla stamgäster jag har haft under åren.” 

Berättat för Johan Norberg

Ur Tidningen Vi #9 2025.

Läs mer:

När 50 plus är ett minus

Merete Mazzarella: ”Hög tid att njuta av livet”