”Jag visste att pappa skulle ha ihjäl mamma”

Anna Eriksson var bara nio år när pappa dödade mamma. Idag är Anna polis och arbetar för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor.

”Sista gången jag pratade med mamma var den 3 januari 1998. Vi stod innanför dörren hemma i radhuset. Jag var nio år och hade jullov. Mamma skulle till jobbet en snabb vända – hon ägde en liten butik. Jag ville följa med, men mamma var småstressad och vi blev osams.

Efter att mamma gått satte jag mig i köket och åt gröt. Mina två småsystrar var hos mormor så jag var ensam hemma. En stund senare ringde telefonen. Det var pappa som gormade och skrek. Jag sa ingenting. Jag förstod inte varför han ringde, men jag förstod att det var något som inte var bra. Han lät stressad och upprörd. Några veckor tidigare hade pappa flyttat. Mamma köpte nya möbler som vi skruvade ihop. Hon var glad.

När samtalet bröts satte jag mig vid köksbordet igen. Sedan gick jag planlöst runt i huset – från halv tio på förmiddagen till sen natt. Något var jättefel men jag visste inte vad. Mamma kom inte hem, i stället kom mormor vid midnatt. Hon såg tagen ut och berättade att mamma var skadad, men lovade mig att allt skulle bli bra.

Dagarna som följde bad jag flera gånger om att få träffa mamma. Slutligen, efter ungefär en vecka, åkte vi till lasarettet. Jag förstod inte att mamma var död förrän jag såg henne. Hon låg på ett bord med tända ljus, inlindad i ett vitt lakan. Hon hade varit död hela tiden, men ingen hade sagt det till mig. Mormor sa att jag fick hålla mammas hand, men jag var livrädd. Länge satt den bilden fast. Det tog tid innan jag kunde se mamma framför mig på annat vis.

Så långt jag kan minnas förekom det våld i vårt hem. Pappa var ofta arg, och det gick ut över mamma. Ibland även oss barn. Jag visste hela tiden att han en dag skulle ha ihjäl henne – eller mig. Det var något han ofta sa. I efterhand har jag fått veta att mamma, när hon kom till jobbet den där sista morgonen, överraskades av pappa. Det fanns ett besöksförbud utfärdat och mamma hade ett trygghetslarm som hon hann trycka på innan hon mördades.

Efter mammas död flyttade vi systrar till mormor. Pappa dömdes till livstids fängelse men överklagade domen och fick i stället rättspsykiatrisk vård. Fyra och ett halvt år senare släpptes han. Jag minns att jag tänkte: ”Jag kommer aldrig att bli fri, vi blir aldrig fria.” Det var som om vi sattes bakom lås och bom istället. I flera år levde vi i familjen med skyddade identiteter. Samtidigt fanns rädslan hela tiden där.

Många gånger, när pappa fortfarande bodde med oss, trodde jag själv att jag skulle dö. Det hände att jag kom till skolan med blåtira. Jag kissade på mig i skolan. Men ingen reagerade. Ingen ställde en rak fråga till mig. Jag tror att vi måste bli bättre på att ställa raka frågor till varandra. På BUP, dit jag började gå efter mordet, frågade man aldrig om jag blivit utsatt för våld. Man gick som katten kring het gröt. Vill du rita? Vad tycker du om att göra på fritiden? Jag förstod ju att det var något annat de egentligen ville veta och tänkte: ”varför frågar de inte bara?” Jag tror att det krävs att någon ställer frågan för att ett barn ska förstå att det är okej att prata om det här.

Jag träffade aldrig pappa igen. Men han skickade flera brev till min skola. Till slut tog jag med mig breven till psykologen på BUP och sa ”nu vill jag faktiskt svara, kan du hjälpa mig”. Jag skrev ”om du älskar mig, hör aldrig av dig igen – låt oss leva våra liv”. Efter det slutade breven komma. Jag skymtade pappa på stan en gång, men sedan fick vi veta att han flyttat till en annan del av Sverige.

Det som hände är en del av mig, men det är inte min identitet. Det tog tid att inse det. Länge kändes det som att det var något fel på mig. Men vi är inte våra föräldrars val eller handlingar. När jag började fundera på att söka till polisutbildningen blev jag återigen tvungen att påminna mig själv om att det inte är jag som gjort något brottsligt. Ändå tvivlade jag. Skulle jag kunna bli polis med min historia? När jag satt och fyllde i ansökan och svarade ”ja” på frågan ”har du någon anhörig som har begått brott?”, och ”mord” på följdfrågan om vilket brott det rörde sig om, så trodde jag aldrig att det skulle gå.

Idag vet jag att det jag har varit med om inte är en belastning, utan istället en erfarenhet som jag kan använda. När vi på jobbet startade ett projekt med fokus på mäns våld mot kvinnor kände jag att detta verkligen var något jag kunde prata om. Jag vet hur utsatta barn och kvinnor kan reagera – och det berättade jag också för min chef. Det ledde till att jag fick börja utbilda kollegorna och jag föreläser också om mäns våld mot kvinnor. Det känns jättebra att kunna bidra. När kollegor ringer och frågar om råd blir det ett fint kvitto på att jag gör något värdefullt. Till kvinnor jag möter brukar jag säga att de måste sluta prioritera bort sig själva, vi har bara ett liv.”

Berättat för Lina Norman

Läs mer:

Mustafa Zatara: ”Min pappa blev Lasermannens sista offer”

Knivmordet fick Annette att bli präst