Här hittar de sin inre rockstjärna

Musikläraren Fredrik Savbrant coachar 55-plussare som vill förverkliga drömmen om att spela i band och möta en publik.

”I slutet av 2010-talet var jag och min musikerkompis Ulf ’Masken’ Andersson ofta ute och spelade på helgerna. Han har spelat i sextiotalsbandet Gonks som har jammat med Mick Jagger och Keith Richards och varit förband åt både Kinks och Cream. När vi nu återupplivade de gamla låtarna älskade publiken det.

Det var dock tydligt att det mest var äldre som kom på konserterna, kanske för att de har mer tid och ork att gå ut. De är dessutom yngre och piggare nuförtiden. Ofta fick vi höra saker som ’det verkar så roligt att spela’ och ’jag spelade själv förr, men nu har jag inte rört ett instrument på många år’. Där föddes idén till Spela för livet. Genom studiecirklar i Studiefrämjandets regi stöttar och hjälper jag folk från 55 och uppåt som vill spela i band. Det har blivit nio grupper nu.

Redan från början bestämde jag att Spela för livet skulle ha ett konkret mål: en konsert i slutet av terminen, med proffsigt ljud, ljus och – inte minst – publik. Mejeriet i Lund är perfekt för det här. Här har artister som Timbuktu, Cardigans, Håkan Hellström och Silvana Imam spelat, liksom Miles Davis, Ramones, Oasis och De La Soul. Det är ett ganska fint sällskap! 

Men tanken på en avslutningskonsert kan vara skräckinjagande för en del av deltagarna. För att det ska funka måste de våga lita på att de verkligen kan låtarna tillräckligt bra, och det har vi i princip alltid lyckats med. Med konserten som morot är det slående hur alla tar uppgiften på allvar, både när vi träffas i replokalen och när de övar hemma. Allvaret gäller för övrigt även mig själv som lärare; jag måste vara tillräckligt inspirerande, särskilt för dem som aldrig har spelat alls förut. De behöver hjälp med att knäcka koderna.

Och det brukar bli jättebra. Jag minns särskilt Christer som var 68 år. Inför sin första konsert med Spela för livet var han tveksam om han ens skulle våga delta. Väl på scenen, däremot, blev han gruppens talesman, dess konferencier. När vi talades vid tre dagar senare sa han: ’Jag har inte kunnat sova en enda natt efter konserten. Jag är så lycklig!’

Jag får många bevis på hur viktigt Spela för livet  är för deltagarna. Vi väljer repertoar tillsammans, och när vi lyckas bemästra låtar som Sinéad O’Connors version av Nothing compares 2 U , Dire Straits Money for nothing eller Doobie Brothers Long train runnin’ växer de en meter. Och det säger sig själv att det uppstår starka relationer när man umgås intensivt i replokalen varje vecka. Ett av våra band förlorade en medlem i cancer, och de som var kvar fick verkligen bita ihop när de en kort tid senare skulle upp på scenen utan honom.

En av de saker som jag är mest stolt över att ha lyckats skapa är den förlåtande och hjälpsamma stämning som råder i grupperna. Det är aldrig frågan om att ’nu måste vi skynda oss’ eller ’nu måste du skärpa dig och spela bättre’. Tvärtom. Jag är utbildad pedagog, och som sådan har jag ett nästan obegränsat tålamod. Visst kan det låta falskt ibland, och tempot kan svaja. Då stänger jag av musikerhjärnan och försöker lyssna efter hur vi kan lösa uppgiften bättre: Vem behöver ett enklare arrangemang, och av vad? Hur kan vi hjälpa och stötta varandra?

Banden måste ju faktiskt inte kopiera sina förebilder, det får låta lite kantigare, lite enklare. När bitarna sedan faller på plats och det börjar funka och musiken svänger, då uppstår en spelglädje och livskvalitet som är svår att motstå.

Kicken för mig? Jag brinner fortfarande för att undervisa. Det har jag alltid gjort, jag var bara lite trött på tonåringar ett tag. Med Spela för livet får jag nu jobba med människor som verkligen tar spelandet på allvar. Och så får jag umgås med jämnåriga: vi har samma referensramar, har vuxit upp med ungefär samma musik och sett samma sketcher på tv. Försöker man citera Monty Python för gymnasister så tror de ju att man har tappat det helt.

Efter några år ville Mejeriet ha igång en sommarverksamhet också och då fick jag frågan om jag kunde arrangera en spelvecka – en sorts kolloverksamhet för 55 plus. Och så blev det. Efter två somrars uppehåll under pandemin är kolloverksamheten i full gång igen sedan 2022. Många av deltagarna får verkligen smak på att spela i band efter en vecka på kollot, och tack vare studiecirklarna brukar vi hitta plats för alla som vill fortsätta.” 

Berättat för Erik J. Rudvall 

Läs mer:

Mello: En tsunami av skitmusik

Johan Norberg: Katastrofkväll med Max Martin