Johan Norberg: Var är de politiska artisterna?

Klimathot, klassklyftor, militär upprustning och demokratisk nedrustning. Det borde inte saknas ämnen att skriva protestlåtar om. Ändå är det så tyst. Kan en ny, svensk politisk låt tända gnistan?

Vart tog protestsången vägen? Bruce Springsteen tvekar inte och vrålsjunger ut sin vrede över dödsskjutningarna i USA när immigranter ska utvisas, men i övrigt är det ganska tyst i musikvärlden. Allra tystast kanske det är i Sverige? Jag tror det är ett farligt tecken i tiden, att artister inte vågar riskera sin karriär genom att ta ställning. De är idag små välstrukturerade företag som vårdar sitt varumärke, och där passar det inte med vrede. Så var det inte förr, åtminstone inte välstrukturerat.

På 1960-talet skrev man vykort hem: ”Turnén går bra, skicka mer pengar.” Allt var rörigare då för både artister och musiker. De mest kända hade managers men många irrade sig fram i branschen med skatteskulder och slavkontrakt, utan tanke på hur en karriär skulle planeras. Idag är det annorlunda. Till och med den som knappt når en femte plats i Idol eller tidigt åker ut i Melodifestivalen paras ihop med en agent, en sångcoach, kostymör och stylist. Skivbolagen lägger upp strategier men så plötsligt blir det grus i maskineriet, världen gör sig påmind, och artister avkrävs svar om sakers tillstånd. Det kan ställa till problem, det blir väldigt dålig stämning på ett skivbolagskontor om en artist bestämmer sig för att vara ”politisk”, vilket vore en rimlig reaktion av en ung människa. Vi får gå ganska långt tillbaka i tiden för att hitta så många stora ämnen att skriva arga låtar om som idag. Antidemokratiska krafter vinner mark, militär upprustning, klimathot och snabbt ökande klassklyftor. Hiphop är en genre där ilskan sällan är långt borta, men där ägnar man sig mer åt personliga vendettor i lokala gängkonflikter, flexa med vapen eller snygga bilar. Få uttrycker någon ambition att agera för att förändra världen.

Ett politiskt album alltså. Det var inte igår. I Sverige är det tunt på den fronten.

Det som var vanligt en gång, när den progressiva musikrörelsen var en naturlig del av musiklivet, har blivit ett avspärrat område. För den som känner sig oroad över framtiden är det svårt att vara både samhällsengagerad, och ha en sångcoach, kostymör, frisör och stylist, samtidigt. Det gror inga protestsångare bland unga artister som har koll på både det egna bolagets balansräkning, aktiefonder och marknadsföring. Man vaktar sin tunga, och rådgör med sin agent.  

I maj i år släppte det nystartade proggbandet Året Var fyra låtar på en EP, Är du nöjd nu? Bakom namnet finns Tove Styrke och Sanna Sikborn Erixon som i ett pressmeddelande skriver:

”Är ni nöjda med hur allt har blivit? Både blåa och röda regeringar som år efter år fattat beslut som påverkat välfärden, skolan och vården på sätt som många idag ifrågasätter. Sen står man där och skyller på tidigare regeringar men fortsätter i princip föra samma politik som ledde oss hit. Det är pinsamt och ryggradslöst, tycker vi.”

EP:n följs upp med albumet Året Var 2026, som släpps en vecka före riksdagsvalet. Ett politiskt album alltså. Det var inte igår. I Sverige är det tunt på den fronten, Stefan Sundström är den enda jag kan komma på som är – och alltid varit – tydlig med sina politiska åsikter och det undantag som bekräftar min tes. Men tänk om Året var är ett trendbrott, är protestsångerna är på väg tillbaks? Det här är minerade tankebanor, full av ”det var bättre förr-fällor”, men jag ska ändå göra ett försök.

Låt oss stanna vid 1970-talet. Då kunde Peps Persson sjunga ”Död och fruktansvärda plågor, tortyr, napalm, ett barn i lågor”…”kan man älska dessa girigbukar – ja, rent ut sagt dessa jävla kukar – som stjäl de fattigastes sista bröd” Han är ursinnig och frågar sig ”Var ska jag göra av mitt hat?”

Under 2000-talet har det inte funnits något ursinne och ingen som talat ur skägget på det råa rättframma sättet. Joakim Thåströms texter är mer gåtfullt poetiska än den protest som hans plastik på scenen utstrålar och låtar från Kent, Lasse Winnerbäck eller Veronica Maggio rör sig försiktigt i utkanterna av det som bränns. Samtidigt händer något. Det svenska bidraget till Eurovision Song Contest, artisten Felicia, tog ställning i frågan om bojkott av Israels medverkan. Något liknande – att Family Four eller Östen Warnerbring skulle uttalat sig om Francoregimens Spanien – hade varit otänkbart för 55 år sedan. Då var det Eviva España med Sylvia Vrethammar för hela slanten och en miljon sålda singelskivor. En tid med vattentäta skott mellan den kommersiella musikvärlden och de protester som uttrycktes på gator och torg.

Men som vanligt kanske vi letar på fel ställe för under 2000-talet har några artister tagit risken, kanske inte vrålsjungit som Springsteen, men ändå. Popstjärnan Eric Saade hamnade i hetluften efter att han ställt sig på scenen i Eurovision med en Palestinasjal runt handleden och en av våra största internationella stjärnor, Zara Larsson, yttrade sig om mänskliga rättigheter i Kina och avslutade ett reklamkontrakt med Huawei. En minst lika djärv ståndpunkt som ”jävla kukar” och förmodligen mer effektiv i och med sin internationella spridning. Så kanske finns protesten och engagemanget även idag, men inte där vi förväntat oss.

Läs mer:

Johan Norberg: Jag förolämpade gitarrhistoriens största konstnär

Grammis, var är kvinnorna som format popjournalistiken?