Julia Dufvenius: ”Jag har min järnring omkring mig”
Efter höstens mest omtalade boksläpp har Julia Dufvenius sagt upp sig från Dramaten och valt tystnaden. Nu berättar hon för första gången om hur livet förändrats, hur det är att bli smygfotograferad på stan – och om nästa kapitel.
// Foto: Thron Ullberg
Lyssna på artikeln
Efter höstens mest omtalade boksläpp har Julia Dufvenius sagt upp sig från Dramaten och valt tystnaden. Nu berättar hon för första gången om hur livet förändrats, hur det är att bli smygfotograferad på stan – och om nästa kapitel.
Förra veckan var Julia Dufvenius kanin. Med långa öron och rödmålad nos tog hon emot publikens jubel från teaterscenen. I mer än halva hennes liv har Dramaten varit ett andra hem, men nu går flyttlasset. Avskedsansökan är inlämnad. Djurrollen i familjeäventyret Jefferson blev hennes sista.
– Jag blev jättesentimental. Det var som att rensa ut 25 års minnen under en föreställning. Tur att den var så ljus och glad, säger Julia Dufvenius.
Hon är samlad nu, även om det som vanligt tog en halvtimme för henne att bli människa på morgonen. Humöret är inte att leka med innan kaffet har kickat in. Det vet hennes familj.
– Jag tycker att alla är dumma i huvudet på morgonen, men jag har lärt mig att behärska monstret bättre, säger hon och stoppar in en vit snus. Det står extra strong på dosan.
Vi sitter i den ljust inredda arbetslokalen som hon delar med sin man, på Östermalm. En trappa upp har de sitt hem. Det är bara en kort promenad härifrån till den gamla arbetsplatsen, men hon har fortfarande inte varit tillbaka för att städa ur sin loge.
I höstas fyllde Julia Dufvenius femtio, hennes yngsta barn är snart på väg att lämna boet och för första gången på länge ska kalendern fyllas av lustfyllda projekt, saker hon väljer själv. Hon behöver inte längre anpassa sig till någon teaterchef som säger vad hon ska spela.
– Det är där det nya pirret finns, konstaterar hon.
I andra halvan av livet?
– Ja, det låter så töntigt men det är så. Och jag tycker att jag befinner mig i en guldålder. Det finns så lite content för kvinnor i min ålder, så mycket som inte är berättat, så jag känner mig också stressad för jag vet inte hur jag ska hinna med allt.
Julia Dufvenius slog igenom i slutet av 90-talet med tv-serien Glappet, som ansågs banbrytande i sin skildring av två tonårstjejers steg in i vuxenlivet. Ingmar Bergman imponerades och gav henne en av huvudrollerna i sin sista film Saraband. 27 år gammal spelade hon mot giganter som Erland Josephson, Liv Ullmann och Börje Ahlstedt. Sedan dess har teater-, film- och tv-rollerna avlöst varandra och hon är sedan många år en omtyckt inläsare av ljudböcker.
Allt det där är allmänt känt om Julia Dufvenius som offentlig person. En Wikipedia-sökning bort. Men i september förra året skrevs ett nytt kapitel. Hon, som skådespelat och iklätt sig olika roller hela livet, valde nu att dela med sig av det privata. Tillsammans med maken Christopher Wollter, som också är skådespelare, släppte hon boken Välkomna till vårt äktenskap.
Jag tänkte: det här fixar jag.
När hon faller handlöst för ”Stoffe”, som hon kallar sin man, och blir gravid några månader senare är hon 23 och har ännu inte gått ut Scenskolan i Göteborg. Då var hon redan ett namn efter Glappet. Om klasskamraterna för en sekund tänkte att graviditeten skulle leda till minskad konkurrens från en mammaledig Julia Dufvenius tog de miste.
– Det är klart att det var helt fel tid att bli gravid, men jag tänkte: när är rätt tid då? Det blev också en motor i mig. Jaha, nu säger alla att det ska bli svårt. Det ska det fan inte bli. Jag har ju en sådan i mig – en JAS Gripen.
Hon får nys om att Ingmar Bergman ska sätta upp Schillers Maria Stuart på Dramaten, ringer producenten och får ett datum för audition. Ett litet problem bara, den är planerad tre dagar efter beräknad förlossning. Hon säger inte ett ord om att hon är gravid.
– Ibland är det också bra att vara väldigt naiv. Jag tänkte: det här fixar jag, säger hon.
Föga förvånande tvingas hon ringa upp igen eftersom datumet passerar och barnet inte har kommit. Hon får ett gapskratt i luren, en ny tid tre veckor senare och landar rollen.
De som säger att resan är målet har hon aldrig förstått sig på. Målet är målet. Nu lever hon sin barndomsdröm, står på nationalscenen, får berätta historier och upplever att det som sägs där gör avtryck i samhällsdebatten. Kulturen betyder något.
– I början hade jag så himla bra roller. Flera otroliga grejer.
Kung Lear, Blanche och Marie, Tryck stjärna och Bernardas hus är några av uppsättningarna hon är med i under de första åren. Recensenterna skriver att Julia Dufvenius har en rak, övertygande och stark scennärvaro. Hon spelar även huvudrollen som Jane i uppsättningen Jane Eyre mot Michael Nyqvist. En höjdpunkt i karriären.
Julia Dufvenius får teaterns ”flitstipendium” för flest antal spelade föreställningar under ett år. Hon levererar dramatik på scenen om kvällarna och rattar familjelivet på dagarna. Plötsligt kraschar allt. Hennes man är inte den hon känt i tio år. Han kommer hem och berättar att han lider av ett tvångsmässigt sexuellt beteende och har varit otrogen hela deras relation. Han säger att han är sjuk och har tagit hjälp. Tiden som följer är ett mörker. Hon slutar äta, kan inte sova, försöker bara överleva.
– Jag var ur funktion på grund av chock och sorg. Jag behövde bearbeta det jag inte hade vetat, men en nästan lika stor del handlade om att jag fick syn på mig själv. Vem har jag blivit? Jag tycker inte ens om det här som är jag. Det här är inte en människa som bidrar med någonting fint just nu, säger Julia Dufvenius.
Sexton år senare, den 4 september 2025, publicerar hon ett inlägg på Instagram:
”Vad är sexmissbruk, finns det ens? Finns rätt hjälp att få? Vad är det att vara stark? Tror jag på förlåtelse? Kan djupa sår läkas? Kan brutal ärlighet och hårt arbete vara vägen? Vågade jag prova? JA!”
Julia Dufvenius tar en klunk från sitt glas med Nespresso-kaffe.
– Som skådespelare ska man vara svår, hemlig och lite oåtkomlig. Då är du intressant, men jag har en livshistoria som jag kan vidga perspektivet med. Jag känner att det nästan är ett tjänstefel att inte berätta om det när vi kan, det har gått så lång tid och våra barn är med på resan, säger hon.
I Välkomna till vårt äktenskap skildrar paret sitt liv tillsammans, från att de är unga och nyförälskade till att otroheten får relationen att implodera tio år senare. De skriver om missbruk, medberoende och hur de hittar ut ur sina destruktiva beteendemönster och väljer varandra på nytt.

Boken slår ner som en bomb. Serietecknaren Liv Strömquist skämtar i sin podd om att Sveriges BNP går ner. Ingen jobbar. Alla pratar bara om Dufvenius och Wollter.
De gör två intervjuer – i Dagens Nyheter och Skavlan. Sedan dess har Dufvenius varit tyst i offentligheten.
– Jag tänker att vi trampade rakt in i ett getingbo och i människors smärta, säger hon om de starka reaktionerna. Hela vår tes var ”det här trodde jag inte om mig själv” men folk avfärdade det med ”så där skulle jag aldrig göra”. Man är ju körd om folk inte vill lyssna. Jag har förstått att det pågått en debatt där ute men jag har inte läst.
Varför inte?
– Jag började läsa i kommentarsfälten men insåg ganska snabbt att det här var en förlängning på det som hela mitt väsen vänder mig mot just nu i samhället. Ett allmänt och känslostyrt tyckande helt utan förankring i kunskap eller erfarenhet.
Hon skakar på huvudet.
Efter Skavlan brakar det loss. Alex Schulman skriver i DN han såg ”två skådespelare i sina livs roller, en förövare och ett offer, som båda försökte stöpa om ett generellt svinaktigt beteende till en sjukdom”.
– Den läste jag faktiskt och blev lite förbryllad. Jag tycker att Schulman skriver så bra om missbruk, han har ju byggt sin litterära karriär på just det temat, så jag blev lite förvånad över att han valde att inte förstå, utan mer häckla. Jag ser det snarare som att vi för en gemensam kamp här. Men jag tänker att även han kanske hukar under sensationskraven i att jaga klick. Jag förväntade mig av någon anledning mer av honom. För ungefär två månader sedan träffade jag honom på Dramaten och då sa han att han tyckte att boken var väldigt välskriven och bra. Jag vet att han skrev krönikan innan han läste boken … och det är det här jag vänder mig mot, att folk unnar sig att tycka innan de har tagit reda på fakta.
Du har levt ett liv i offentligheten. Var du inte beredd på att du skulle få reaktioner?
– Nej, för jag har aldrig levt i den här tiden förut. Förr upplever jag att det fanns en vilja att försöka förstå, men nu känns det som att det är viktigare att bara tycka, gärna så tvärsäkert som möjligt. För mig är den vägen oerhört destruktiv och det blir omöjligt att vara människa.
Hon påminner om bokens syfte, att hjälpa andra.
– Klinikerna är överbelastade med jobb. De som behöver hjälp får någon som har gått före. Där har vi uppnått allt vi vill, säger hon och tillägger att de båda fått hundratals mejl, meddelanden och fysiska brev från läsare som känt igen sig i hennes berättelse.
– Boken skrevs primärt för att hjälpa andra, dem som kommer efter. Oavsett om det handlar om otrohet eller någon annan typ av svek kan man, om båda är beredda att göra jobbet, ta sig igenom det. Var för sig eller tillsammans. Att jobba sig igenom ett familjetrauma och bryta mönster gör förhoppningsvis att nästa generation slipper samma förbannelse.

Sedan boken släpptes har antalet personer som sökt hjälp för sexmissbruk ökat, rapporterade DN i november. Det har kallats för ”Dufvenius-effekten”.
– Jag önskar att jag själv hade haft den här boken när jag befann mig i en svår situation. Det jag trodde att jag visste om mig själv var att jag skulle lämna en man som var otrogen. Tills just det hände. Är hemligheter okej så länge de är just hemligheter? Är inte ärlighet och ansvarstagande något vi som borde premiera snarare än förlöjliga? Människor kan förändras om de är villiga att ta ansvar för sina handlingar.
Genomgående ställer Julia Dufvenius frågor utan att förvänta sig svar, ett prövande sätt att uttrycka sig. Tvärsäkra människor skrämmer henne, säger hon. Det hör till ungdomen, men hon hade förväntat sig mer av personer med livserfarenhet och utrymme i stora tidningar.
Kan reaktionerna ha att göra med att folk inte förstod dig?
– Förmodligen.
Man ska lämna, man ska vara stark …
– Men det var precis därför jag skrev, för vi kan inte ha det narrativet som funnits sedan urminnes tider i världslitteraturen, där det finns ett offer och en förövare och det är konstant. Livet är inte så. Kan vi komplicera det lite?
Det är så många som känner igen sig i ett medberoende. Det finns så mycket skam
Hon är noga med orden. Verkar medveten om att allt hon säger kan ryckas ur sitt sammanhang och bli en rubrik som ska generera klick.
– Jag vill inte bli fultolkad i mitt uppsåt. Det är så många som känner igen sig i ett medberoende. Eller ett beroende. I hemligheterna vi bär på. Det finns så mycket skam. Jag var naiv, jag trodde att det var det debatten skulle handla om tills jag såg krigsrubrikerna, hur man förvred saker. Jag förstod att det var mycket mer än jag vill ta in.
Hon hejdar sig.
– Jag är stark, men jag är också klar. Jag tycker det är beklämmande att det tas emot så här. Jag har min järnring omkring mig. Mina vänner och min familj betyder allt för mig. De är gåvan i det här livet.
Har ditt liv förändrats sedan boken kom ut?
– Jag upplever att vi är kända på ett lite märkligt sätt. När man är ute så tittar folk. Jag märker att folk smygfotar oss.
Oj, på den nivån.
– Jag gjorde något så knäppt. Jag gick från teatern en kväll. Det var några fulla killar som tittade på mig, de stod i ett hörn och rökte … Jag märker att de pratar om mig och tittar, så jag …
Julia Dufvenius reser sig från stolen.
Hon hoppar ut i en djup knäböj, gör dubbla v-tecken och ler.
– Då tänkte jag: Vad håller jag på med? Jag är galen, säger hon och skrattar.
Julia Dufvenius visste tidigt att hon ville bli skådespelare. Hon växte upp i ett kulturkollektiv av kvinnor i Göteborg. Mamma Lena var teaterproducent. Det var det glada sjuttiotalet och Julia hängde med på turnéer och bakom scener, hon rev biljetter, plockade tomglas och älskade teaterlivet. Den skrala ekonomin i ett hushåll med en ensamstående mamma märkte hon inte av då, säger hon, men den har funnits där som en fond genom alla hennes val i livet.
– Jag vill aldrig, aldrig någonsin vara beroende av någon annans pengar.
På Scenskolan skämtade hon med sina klasskamrater: ”Har Bergman ringt än, eller?” Sedan gjorde han det. Hon var utvald. I en bakom kulisserna-dokumentär från inspelningen av Saraband så hörs han ropa på sin unga aktris: ”Lilla gumman, Julia.”
– Han kallade oss för sina instrument. Jag ville vara det och visste vad jag gav mig in på. Idag tänker jag helt annorlunda.
Hon fortsätter:
– Jag fick den fina delen av Bergman som var otrolig, hans superintuition och konstnärskap, hans humor. Han var skitrolig. Men jag fick också hans totala mörker. Han var ett arsle och fick folk att må dåligt. Hela rummet var anpassat efter att han skulle ha det bra. Det låg i luften hela tiden att det fanns en ledare som bestämde, säger hon.
2017 har tidsandan sprungit ifrån de uppburna teatermännen. Under metoo blir Julia Dufvenius en av frontfigurerna och en stark röst i kritiken av Dramaten och dess ledning. Många upprörs när hon talar ut om att teatern har ordnat en ledsagare, som ska skydda henne mot en hotfull kollega. Ridån har gått upp och en dysfunktionell arbetsplats är synlig.
– Det är inte ofta jag kostar på mig att tycka saker, men när jag väl gör det är det marinerat under många år. När jag blir jättearg handlar det sällan om mig själv. Det handlar om alla som råkat illa ut. Som inte har den där fajtern i sig, som inte vågar.
Vad gör du då?
– Jag tar fajten för alla. Det är samma sak med boken. Jag är helt ointressant egentligen. Det är en historia som jag hoppas att andra kan spegla sig i. Och få stöd av. Det är så kultur fungerar.
Det finns ett före och ett efter metoo. För Julia Dufvenius blev priset högt. Hon tog tjänstledigt och blev borta från teatern i nästan sju år.
– Det tog nog mer på mig än jag förstod då, säger hon. Jag har lite minnesluckor från den tiden, det kostade blod men det har absolut varit värt det. Jag tycker inte om att hänga ut andra människor. Även om jag inte nämnde några namn, förutom vår chef, så tycker jag att det är problematiskt … Men det var nödvändigt för att få en förändring, säger hon.

De senaste åren har hon börjat utveckla egna tv-format. Den första serien hon var med och skapade var sketchprogrammet Mammor. Tillsammans med bland andra skådespelarna Anja Lundqvist och Sofia Helin skapade och spelade hon även i komedi-serien Lust, som handlar om fyra kvinnor i 40-årsåldern som utforskar sin sexualitet.
– Vi hade lite olika konstnärliga vinklar. Jag som kom från ganska tung dramatik ville verkligen göra humor. Vi började spåna på idéer och så kom vi in på lust och kvinnlig sexualitet och hemligheterna i en familj, drömmar och längtan. Det handlade också om att fylla ett tomrum i kulturen för och med kvinnor i rollerna.
Med thrillerserien Heder ville Dufvenius visa på kraften i kvinnor som samarbetar. Serien gick tre säsonger och handlar om fyra brottmålsadvokater som kämpar för utsatta kvinnor. Julia Dufvenius gör rollen som datahackern Elin. Med de egna projekten fick hon tillbaka arbetsglädjen.
– Det var hisnande. Jag var fri i att få skapa. Min röst betydde någonting, säger hon.
Förra året återvände hon till Dramaten för sin första uppsättning sedan 2017. Pjäsen Blank, med tio kvinnor i rollerna lockade, men i januari sade hon upp sig.
– Det är ju helt vansinnigt på ett sätt. Jag är en 50-årig kvinna i kulturbranschen och har en av få anställningar i hela Sverige.
Men när vi kommer in på att det är ett modigt beslut, skruvar hon på sig.
– Jo, det är modigt. Det är modigt.
Läs mer:
Alex Schulman: ”Jag skulle lämna min fru för Jan Guillou”
Från dödlig sjukdom till Dramaten: ”Jag känner en enorm tacksamhet”









