Kan William Sundman Sääf rädda det svenska visarvet?

Vilken scenförändring. Efter att ha spelat i Stockholms tunnelbana, inför ofrivillig publik, säljer William Sundman Sääf plötsligt ut hela konserthus. 

William Sundman Sääf fäster sin mobiltelefon på en av tunnelbanans gula stänger.

– Allt löser sig med tejp, säger han. Han brukar använda gaffatejp, men får idag hålla till godo med maskeringsvarianten. Det går åt en halv rulle innan inspelningsapparaturen är på plats. 

Oftast uppträder William ensam, men idag har han med sig två kollegor: Kim Persson på mandola och blockflöjt, Fredrik Calixtus på irländska skedar. Mamma Tina är också med för att filma videor till sonens allt mer välbesökta Instagram-konto. 

– Vi kör väl det vanliga, föreslår Kim Persson. 

– Bellman, Taube, Cornelis … lite egenskrivet. 

– Jag kräver Flickan och kråkan, säger William medan han öppnar gitarrfodralet och slår sig ned på en av sittplatserna. 

”Tåg mot Alvik, avgår om tre minuter”, hörs det ur SL:s högtalarsystem. William inleder alltid på en ändhållplats, så kan resenärerna välja om de vill vara konsertpublik eller döstirrande mobilskrollare. 

Vagnen fylls så sakteliga på av februarifrusna passagerare. 

– Vad är det frågan om? frågar en nypåstigen man i Haglöfsjacka.

– Det är konsert, utbrister Kim Persson, medan han stämmer mandolan.  

– Med den store William Sundman Sääf. 

William bläddrar bland notbladen i det skrangliga notstället. 

– Nu vill vi ha mörker, eller hur? 

Så börjar han plocka på strängarna, varsamt, med kapodastern fastspänd över tredje bandet. 

Mamma Tina fångar allt med telefonen. På skärmen syns en lång 31-åring, för dagen iförd grågrön trenchcoat och kostymbyxor. Håret i vågig sidbena, tjockbågade glasögon. 

Utåtriktad, samtidigt djupt försjunken. 

I andra versen smyger Kim Persson in med flöjten. Visan, en karg berättelse om ofrivillig barnlöshet, når sitt virvlande crescendo just som vagnen rullar in i ett vintrigt Gubbängen. 

– Ni är ju fantastiska, utbrister herren i Haglöfsjackan.

Han är inte ensam om att applådera. 

– Jävlar vad kul! Vilken dag det här blev. 

William delar ut visitkort. Till den förtjuste herren, förstås, men också till tjejen i gymnasieålder som står tätt intill och filmar, medan högerfoten stampar takten.

Än så länge är det mest pensionärer och gymnasieungdomar i vagnen. Och de flesta tycks välkomna trubaduren. Den vanligaste reaktionen är en trestegsraket: först luckrar förvåningen upp det sammanbitna, varpå ett leende sprider sig i passagerarnas ansikte. Därefter tar de upp sin telefon för att filma.

– Come, join the party, ropar William åt en mamma med barnvagn tio meter bort. 

– Nä, tyvärr, vi ska av nästa. 

– Det är allra roligast på kvällen, berättar William för mig. 

– Förra helgen var det ett gäng tonårstjejer som sjöng med i Fattig bonddräng, och en kortvuxen kvinna började jucka mot en stång. Det är sådant man vill ha, improviserad poledance. 

Inga sådana utsvävningar just nu. Det visar sig dock vara ett genidrag att sätta igång tidigt. Ännu bara lunchtid, så folk har liksom inte hunnit dippa eller deppa ihop riktigt. En eftermiddag, när William försynt undrade varför alla hemvändande lönearbetare såg håglösa ut, fick han till svar: ”Skaffa ett riktigt jobb så kommer du förstå!”

– Det här tycker jag är Bellmans bästa låt, säger William och bläddrar sig fram till Ack du min moder.

– Jag tycker att Fred Åkerströms version är tråkig.  

Så händer det igen, en dyster visa som väcker glädjen i glåmiga passagerare. Fönsterrutorna är strimmiga av februarilort. Vagnen passerar duvgrå cementstrukturer, pelare och viadukter. Idel matta kulörer, men vid Gullmarsplan vrids färgskalan upp. Musiken hjälper till, åtminstone känns det så. Solen bländar över Årstaviken, ett frostigt pussel av isskärvor. För några ögonblick tycks den kapade tunnelbanevagnen, och alla vi i den, frikopplade från det som kallas vardag. 

William var på väg hem från en spelning på en PRO-filial i Enskede. Nu satt han på tunnelbanan, i full Bellman-stass, peruk och allt. Folk skulle glo i alla fall, så han kunde lika gärna ta fram guran och spela. Men oj, vad glada passagerarna blev! Somliga gick bara barskt förbi, men merparten sken upp. En tant sprang till och med efter honom när han gick av, för att fråga vad en av visorna hette. 

Där föddes idén. Nästa gång följde hans mamma med och filmade. Tidigare hade William publicerat sporadiska videor på Youtube; nu började han istället lägga upp sina tunnelbaneframföranden på Instagram. Responsen där var mycket bättre. 

Jag vill att folk ska lyssna, att de ska se fascinerade och lite småkåta ut, men jag vill inte att de ska komma fram och säga att det var bra efteråt. 

En dag hakade en medresenär, en äldre man, på i Bellmans Nå skrufva fiolen. Spontanduetten fick antalet visningar att sticka iväg, från några tusen per klipp till sanslösa 300 000. Följarskaran började växa explosivt. 800 följare blev 10 000 vid nyår. I skrivande stund följs William Sundman Sääf av 72 900 personer. 

Svårt att ta in för en särling som redan hade förlikat sig med ett liv av trubadurharvande. 

William är visserligen utbildad tonsättare vid Musikhögskolan, har en master i ”komposition i västerländsk folkmusik” … duktig är han, tvivelsutan, men han hade väl aldrig trott att hans egenskrivna visor, många av dem samhällskritiska och galghumoristiska, skulle ”gå hem i stugorna”. 

Förr behövde han tjata sig till medial uppmärksamhet – han medverkade exempelvis i Go’ kväll efter att ha mejlbombat redaktionen i över ett halvår – nu står Jan Gradvall, svensk popmusiks kungamakare i TV4, och dubbar William Sundman Sääf till ”det svenska visarvets räddare”. 

Det går fort, segertåget. 

Vilket är svårt att ta in. Särskilt när man tillhör Williams sort, den med gott självförtroende, noll självkänsla. Beröm är vatten på en gås.

– Jag gillar inte applåder, säger William när vi ses för en fika på Café Ritorno, inte långt från hans lägenhet. 

– Jag vill att folk ska lyssna, att de ska se fascinerade och lite småkåta ut, men jag vill inte att de ska komma fram och säga att det var bra efteråt. 

Han föredrar obekväm stämning. Spelar han för en salig samling pensionärer kan de räkna med att få höra hans mest ekivoka material. Han älskar att väcka huvudstadens tunnelbaneresenärer ur sin skrollande slummer, men är ingen behagsjuk narr. 

Det kommer faktiskt att kännas konstigt att spela för en rakt igenom frivillig publik, säger William. I början av året gjorde han klart med ett bokningsbolag. Några veckor senare hade ”tunnelbanetrubaduren” sålt ut Södra teatern, kulturpalatset vid Mosebacke på Söder i Stockholm. Två gånger om. 

– Södran är så stort det kan bli utan att bli opersonligt. Jag har drömt om att spela där så länge jag kan minnas. 

Det bästa av allt? Folk är där för att lyssna på honom. Visst kommer publiken få sin beskärda del Cornelis och Fredmans epistlar, men det är Williams egenskrivna låtar som står högt i kurs, hits som Jesus med sandalerna. 

Den 25 april går William och två medmusikanter nämligen in i studion för att spela in hans tredje fullängdsalbum, det första med uteslutande eget material. William vinklar fram en anteckning i mobilen och visar låtlistan, så som den ser ut idag. 

Sida A och Sida B, står det. Som levde vi alltjämt i lp:ns tidevarv. Tanken är att spela in live – gitarr, bas, trummor – så att det blir rätt feeling.

– Ingen jävla clicktrack i visa, fräser William.

Karaktären Doktor Bauhaus förekommer i två låtar, avslöjar han. Först som fertilitetsläkare, avslutningsvis som aktiv dödshjälpare.

– Vi avslutar med en vaggvisa, fast från barnets perspektiv. Barnet som nattar sin förälder: ”Nu ska du sova, för jag är så trött.”

En visa handlar om Williams ex, en annan om Helsingfors efter andra världskriget. 

– Jag vill att skivan ska vara bra uppbyggd, sammanhållen, men det behöver inte bli The Wall. ”Men det måste vara lite stil”, som Dynamit-Harry säger.

När William avslöjade sina ambitioner för ett stort och synnerligen intresserat skivbolag såg han ”hoppet lämna ögonen på dem”. 

Hur beskrev du din skiva?

– Jag tänker mig svensk säckpipa, sa jag. Stråkar, lite najs blockflöjt. Jazz möter konstmusik möter visa. 

William skrattar, belåtet. 

– De hade nog önskat sig lite mer Albin Lee Meldau. 

– ”Vi kan få in dig på Rix FM”, sa de. Och jag tänkte: ”Ni har en hel marknadsavdelning, och det är det bästa ni kan komma med. Tack, då klarar jag mig bättre på egen hand.” 

Vid Skanstull kliver en kvartett gymnasister på viståget. En av dem, en tjej i puffig täckjacka, lägger generat handen över munnen när hon upptäcker trubaduren. Men hon finner sig, snart är hon en av många filmande åhörare. 

– Rihanna, utbrister hon när William tar requests.

– Vi är för gamla, säger William. 

– Guld och gröna skogar då, kontrar killen bredvid henne.

William grimaserar. 

– Och jag som lovat mig själv att aldrig spela den. 

Men snart hörs låtsasskånska i vagnen. William bjuder på en snutt. Efter att ha tvagat själen, genom att spela egna Grand & Grand society, en låt om att äta barn, samt Olle Adolphsons Flickan och pastorn, förkunnar William att de kör en till, Mördar-Anders, sedan är det dags att packa ihop. 

– Detta är min avskedslåt. Snart blir bödelns yxa våt.

Vid ändstationen Alvik korsar de perrongen. 

Innan William och ensemblen hoppar på tåget mot Skarpnäck, för att där fortsätta konserten, frågar jag honom vilken sorts artist han vill vara. 

– Man kan inte ha som ingångsvärde att vara djup och svår, säger han. Cornelis var varken clown eller överseriös konstnär. 

Han tänker en stund. 

– Det finns en man som spelar i tunnelbanan, inte Rebellrobban, en annan, en man som kör kommunistlåtar med medhavd förstärkare. Han är troligtvis alltid påtänd. Jag älskar honom! Man måste beundra folk som vet att de inte kommer att få några Nobelpris i litteratur, men som gör något ändå och menar största möjliga allvar medan man gör det. Mer än så går inte att kräva. 

Läs mer av Christian Daun:

Ulf Brunnberg: ”Ingen ska pissa på mig”

Kärlek utan Tinder? Christian försöker träffa någon analogt