Lars Wilderäng: ”Min fiktion är kanske trams, men den är realistisk”

  • 17 okt 2023
  • 21 min

Lars Wilderäng. // Foto: Joel Nilsson

Lars Wilderäng: ”Min fiktion är kanske trams, men den är realistisk”
Peter Fröberg Idling

Lars Wilderäng. // Foto: Joel Nilsson

Lyssna på artikeln

Rysslands invasion av Ukraina har skakat om Europa och förändrat svensk säkerhetspolitik. Den har även gett technothrillerns okrönte mästare ett uppsving och fått landets ledande militärhistoriska förlag att ge sig in i outforskad litterär terräng.

Vid Putinkajen ligger kustbevakningens väldiga grå fartyg Triton förtöjt. Det är en vacker solskensdag, en blå himmel möter ett blått hav i en disig horisont.

Hamnområdet är öde. Slite på Gotlands östkust må vara öns näst största ort, men dominerad av sin tunga cementindustri är den ingen turistmagnet.

Det är dock lätt att betrakta platsen genom de pensionerade militärerna Björn Andersons och Tommy Jeppssons roman Bricka i ett stort spel, den första i trilogin om en rysk ockupation av Gotland. Det är nämligen just här i hamnen som romanens drama inleds.

Men innan vi kommer till det behöver vi fylla i bakgrunden.

Exempelvis förklara varför Apotekskajen i folkmun har blivit Putins egen pir.

Öknamnet tillkom i samband med byggandet av Nord Stream 1, naturgasledningen mellan Ryssland och Tyskland. I utbyte mot en påkostad uppgradering av den kommunala hamnen fick det ryska gaskonsortiet – ägt av statskontrollerade Gazprom – nyttja den som logistisk knutpunkt.

På den tiden, i slutet av millenniets första decennium, var Putins pengar ännu välkomna. Samarbetet inom EU hade visat hur täta ekonomiska band mellan länder framgångsrikt kan främja såväl fred som demokrati. Förhoppningen var att strategin även skulle gå att tillämpa på Ryssland.

Men så blev det 2014. Ryssland ockuperade ukrainska Krimhalvön och alla sådana vackra visioner löstes upp i tunna luften.

En tid senare, när Nord Stream 2 skulle anläggas, ville gaskonsortiet åter få tillgång till Slite hamn. Nu blev det njet. Att låta ett imperialistiskt och aggressivt Ryssland ytterligare få anpassa hamnen efter egen logistisk standard framstod som säkerhetspolitiskt oklokt. Gotland, som sedan 2005 hade skvalpat oförsvarat i ”Fredens hav”, hade redan och brådstörtat börjat att rustas militärt.

I Andersons och Beppssons kontrafaktiska version av förloppet tillåts de ryska rörläggarna att återvända. En solvarm septemberdag går ett tjugotal av dem upp till Hotell Kolhögen, där en liten grupp svenska soldater är förlagda. Ryssarna, i grå overaller med Nord Stream skrivet på ryggarna, avväpnar och bakbinder den svenska styrkan. De placeras på ett lastbilsflak och dumpas sedan några mil bort.

Öns militärledning står handfallen. Vad är det egentligen som har hänt? Är det ett angrepp på Sverige, eller bara ett gäng ryska rörläggare som har löpt amok på fyllan?

Militärkommandot vänder sig till högkvarteret i Stockholm för att få direktiv, men all kommunikation har störts ut. När man väl samlar de blygsamma gotländska styrkorna för att återställa ordningen i Slite har ryssarna hunnit sätta nästa steg av planen i verket –hundratals inskeppade soldater, pansarfordon och luftvärn väntar svenskarna. Mot den övermakten förmår de inget.

Andersons och Jeppssons bok är en föreställd fortsättning utifrån ett operativt spel i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens regi, som de båda deltog i 2015. Författarparet har också en tydlig didaktisk ambition. De vill visa hur de svenska politiska och militära systemen skulle fungera om det moderna kriget kommer. En sådan utgångspunkt blir sällan stor litteratur – romanen bågnar också under all fakta, varje replik sväller ut till en mindre föreläsning.

Men ändå.

När jag står framför det nu igenbommade Hotell Kolhögen (en gång östra Gotlands nöjescentrum) och sedan strosar vidare mot Lotsbacken kommer deras berättelse obehagligt nära. På andra sidan horisonten ligger ryska Kaliningrad. Ytterligare några tiotal mil bort är bokens fiktion blodig ukrainsk verklighet.

Och Gotland är av avgörande strategisk betydelse –som tsar Alexander I konstaterade 1808: ”Den som kontrollerar Gotland, kontrollerar också Östersjön.” Nyligen kallade en amerikansk general ön för ett ”osänkbart hangarfartyg”. Den anses vara Natos nyckel i försvaret av de baltiska medlemsstaterna.

Gotlands regemente är ute på vägarna – en allt vanligare syn på ön. // Foto: Karl Melander/tt

Det är därför kanske inte så konstigt att även Lars Wilderäng i sin debutroman Midvintermörker(2011) gestaltade ett ryskt anfall mot Gotland. Wilderäng, som är aktuell med sin tolfte bok, Ishjärta, är det främsta namnet i den svenska så kallade technothriller-genren.

–Jag började skriva Midvintermörker sedan en artikel på min blogg hade fått stor respons. Jag bestämde mig för att artikeln kunde göras bättre om jag fördjupade researchen och sedan dramatiserade den, säger Lars Wilderäng.

Tre förlag visade intresse, men när inget av dem kom till skott gav Wilderäng ut boken själv. I dag har den sålt i 120 000 exemplar och Wilderäng är numer etablerad på ett stort förlag och lever på sina bästsäljare.

Flertalet av Wilderängs böcker, liksom Andersons och Jeppsons, rubriceras alltså som technothrillrar. Genren kan sägas stå i korsvägen mellan spionthrillern, krigsromanen och science fiction (i den meningen att de ofta utspelar sig några år in i framtiden), föregångare är de amerikanska författarna Tom Clancy och Michael Crichton. Ett tidigt svenskt exempel är Operation Garbo (1988) av pseudonymen Harry Winter. Genren har det senaste decenniet vuxit i Sverige, med författare som Erik Lewin, Anders Jallai, David Bergman med flera. Det som tidigare var böcker för särskilt intresserade har blivit mainstream.

Andersons och Jeppssons böcker kan sägas bekräfta fenomenet på ett särskilt tydligt sätt. De utkommer nämligen på ett förlag som inte borde ge ut dem: Svenskt militärhistoriskt bibliotek.

Förlaget är trots sin relativa storlek – cirka 15 titlar om året – något av en doldis i den svenska bokbranschen. Medlemsservice och lager ligger i skånska Skurup, med en filial med redaktionen för medlemstidningen Pennan & Svärdet strategiskt placerad bakom Försvarshögskolan i Stockholm. Där tar redaktör Anders Frankson emot och leder vägen genom rum vars väggar är behängda med kungaporträtt, sablar och kopparstick av fältslag. Vi slår oss ner i ”Lilla matsalen”, som likt en officersmäss är dukad med vitt linne.

Pennan & Svärdet, vars uttalade syfte är att ”bevara det svenska militära kulturarvet”, grundades i början av 1990-talet. Upprinnelsen var Norrlands artilleriregementes 100-årsjubileum, där regementets stolta historia hade samlats i en bok. Affärsidén var lika tydlig som smal – att erbjuda landets övriga regementen samma tjänst.

Men när Sverige avvecklade territorialförsvaret lades regemente efter regemente ner – och i samma takt minskade förstås efterfrågan på sådana böcker. Verksamheten vidgades därför till att bli en bokklubb –Pennan & Svärdet – ägnad just militärhistoria. Och det vill säga fackböcker, inte skönlitteratur.

–Ordet roman uppfattas negativt av våra medlemmar. Skriver vi roman i presentationen så beställer de inte boken, förklarar Anders Frankson. Vi skriver technothriller i stället.

Några av Pennan & Svärdets egenproducerade böcker som medlemmarna har blivit erbjudna genom åren.

Jag invänder att exempelvis På Västfronten intet nyttav Erich Maria Remarque eller Lev Tolstojs Krig och fred är romaner med en hel del krig. Men Anders Frankson skakar på huvudet:

–Medlemmarna kopplar romaner till vad vi skulle kunna kalla mjukare historia.

Att förlaget ändå gav ut en technothrillertrilogi är utöver det stigande intresset för genren ännu ett exempel på dess anpassningsförmåga. När internetbokhandeln slog igenom i början av 2000-talet undergrävdes Pennan & Svärdets affärsmodell. De böcker som bokklubben erbjöd i sin papperskatalog kunde ju lika gärna klickas hem, ofta till ett lägre pris. Dessutom fanns alltmer statistik och fakta lättillgänglig på nätet, vilket gjorde tryckta översiktsverk mindre attraktiva.

Motdraget var att börja ge ut egna böcker, som bara skulle finnas tillgängliga via bokklubben. Peter Englunds debutbok Poltava (1988) hade förnyat genren och väckt läsarintresse för ett nytt slags militärhistoria. Englund frångick det gängse örnperspektivet, där slagfältet förenklats till färgglada fyrkantiga förband som följde prydliga pilar. Han utgick i stället från hur enskilda soldater upplevde de där avgörande julidagarna 1709. Med ens var läsaren själv närvarande i kaoset, slakten och krutröken.

Vilka böcker som förlaget ska ge ut styrs indirekt av medlemmarna i Pennan & Svärdet. Genom återkommande medlemsenkäter prövar Anders Frankson och hans kollegor olika uppslag, teman och tidsepoker. Utfallet styr vilka manus som antas och vilka titlar som förlaget specialbeställer direkt av utvalda författare. Anders Frankson lyfter ner ett exempel ur förlagshyllan – Harrisons krigshistoria av Dick Harrison, som alltså bara har kunnat köpas av medlemmarna.

Den typiske medlemmen är en man i 50-årsåldern. Medlemsantalet är en affärshemlighet, men de mest populära ämnena är den svenska stormaktstidens militära konflikter samt andra världskriget och Sverige under kalla kriget. Intresset skiftar också över tid – för 2010 års 50-åringar som hade upplevt kalla kriget var epoken nostalgi, för dagens 50-åringar är perioden ren historia.

Krig handlar om död och elände

Exklusiviteten inskränker sig inte till att förlagets böcker inte går att köpa i bokhandeln. De är också påkostade, med märkband och utfällbara kartor och illustrationer i färg. På sista sidan utlovas att boken ska hålla för minst 2 000 läsningar – eller i 600 år.

Louise Haglund, som är nytillträdd vd för företaget, förklarar:

–Det är superviktigt för oss. Dels att boken ska hålla, dels att innehållet är av hög kvalitet. Det ser vi som en konkurrensfördel och avgörande för vilka författare vi arbetar med. Det är också jätteviktigt att all fakta är korrekt. Så är det alltid när man har en intresserad målgrupp, men för oss är det viktigt också av etiska och moraliska skäl – vi är noga med att säga att det inte finns några hjältar i krig, att krig handlar om död och elände.

De senaste åren har Pennan & Svärdet övergått till att bli en ”militär upplevelseklubb”. Medlemmarna erbjuds även utrustning som kan behövas i en krissituation, exempelvis vevradio, fältkök och vattenrening.

–Vi har försökt följa beteendeförändringarna hos vår målgrupp och därför breddat vårt segment. Intresset för krigshistoria försvinner inte, men det kan ta sig andra uttryck. Kanske ser man hellre en film eller vill ha en klocka av historisk modell.

Pennan & Svärdet arrangerar också gruppresor till ikoniska svenska slagfält. Det mest besökta är Poltava i dagens Ukraina, där Karl XII:s armé led sitt avgörande nederlag. Man har även samlat in pengar till utgrävningar av slagfältet samt upprustningen av det monument över de stupade svenska soldaterna som restes på platsen 1909.

I en villa strax utanför Visby bor Lars Andersson, som sedan decennier har varit med i bokklubben. Möjligen är han en något atypisk medlem, eftersom han även läser romaner – och inte har fullgjort värnplikten.

–Men jag är en bra medlem, eftersom jag sällan kommer ihåg att avbeställa månadens bok. Å andra sidan läser jag oerhört mycket. Jag tittar nästan aldrig på tv.

Lars Andersson har tack vare bokklubben upptäckt ”Slaget vid Helsingborg 1710” av Bo Knarrström och J.P. Nilsson. // Foto: Joel Nilsson

Hemmet bär syn för sägen. I ett par rum löper fulla bokhyllor runt väggarna, från golv till tak.

–Jag är inte krigisk av mig, men mitt historieintresse har alltid varit betydande.

Han visar på boksamlingens stolthet, planschverket Suecia antiqua et hodierna – men inte vilket exemplar som helst, utan det som Fredrik I förärade fältmarskalk Carl Henrik Wrangel 1742, sedan Wrangel hade återkommit från rysk fångenskap.

Fascinationen för den karolinska tiden har fört Lars Andersson till Ukraina.

–Jag besökte först Poltava, men har sedan varit i landet ett tiotal gånger. Det finns inte en kyrka inom fem mils omkrets från Kiev som jag inte har besökt och jag har många vänner där.

Det var därför med personlig bestörtning han följde Rysslands angrepp i februari 2022.

–En arméläkare som jag kände ringde 4-5 gånger den morgonen, alldeles förtvivlad sedan hennes sjukhus hade jämnats med marken. Nästan alla patienter hade dött. De följande nätterna ringde hon från sin postering på ett fältsjukhus. Ryssarna besköt dem och hon blev alltmer desperat och sade att hon måste komma därifrån. Vårt sista samtal avslutades plötsligt, av en fruktansvärd smäll i luren – det pep i örat i flera dagar efteråt. Sedan kunde jag inte få tag på henne. En vecka senare tog sig några gemensamma vänner dit. De hittade hennes kropp i ett dike.

Hon hade ännu telefonen i handen.

Per-Anders Lundström och Erik Boman, Ukraina­kännare och överlevnads­expert, på väg mot Kramatorsk. // Foto: Pontus Bergman/Pennan & svärdet

Sverige är ett av de europeiska länder där stödet för Ukraina är som starkast. Inte sedan finska vinterkriget har Sverige varit med och beväpnat ett krigförande land. Även Pennan & Svärdet har engagerat sig i Ukrainas kamp, med återkommande medlems­insamlingar. Klubbens styresman och en av grundarna, Per-Anders Lundström, har personligen kört donerade fordon, fullastade med utrustning, från Sverige till fronten.

–Mitt engagemang började med Poltava. Det är ju lite av Sveriges Stalingrad, där stormaktstiden i praktiken tar slut. Jag minns ännu det första besöket hösten 1997. Vi klafsade runt i leran på det gamla slagfältet – den var så klistrig att vi efteråt fick skära bort den från skorna.

I år har Per-Anders Lundström gjort två vändor till Ukraina inom ramen för projektet Blågula bilen. Den första bilen, en Toyota Landcruiser, levererades till en militärförläggning som en vecka tidigare hade utsatts för en rysk drönarattack.

–Två stora kaserner var helt nedbrända. Drönarna hade kommit i två omgångar. Den andra kom med
30 minuters fördröjning, för att kunna döda släckningsmanskapet.

Blågula bilen har i skrivande stund donerat över 300 fordon till Ukraina, i första hand lastbilar och pickupbilar.

Pennan & Svärdets engagemang för Ukraina är inte utan konsekvenser. Kriget förs även på sociala medier, berättar Louise Haglund.

–Eftersom vi har tagit ställning för Ukraina så har de så kallade rysstrollen som strategi att samordnat anmäla våra inlägg. Till slut rödflaggas inläggen och tas bort. Vi har försökt kontakta Facebook, Twitter och de andra, men det har varit hopplöst. Med tanke på hur många som får sina dagliga nyheter från sociala medier så är det läskigt vilken enorm makt de har över vad som kan läsas.

”Jag har aldrig påstått att jag är opartisk, tvärtom. Jag är partisk för frihet, demokrati och Ukraina”, säger Lars Wilderäng. // Foto: Joel Nilsson

En av dem som också har engagerat sig för Ukraina är Lars Wilderäng. Hans blogg Cornucopia har sedan Rysslands storskaliga anfall på sitt grannland dominerats av hans dagliga uppdateringar om krigsutvecklingen. Det ger bloggen närmare 70 000 unika besökare om dagen och hans analyser läses även av politiker och militär underrättelsetjänst. Bloggens genomslag fick förra hösten ryska UD att i ett uttalande kalla Wilderäng för russofob krigshetsare.

Lars Wilderäng tar inte åt sig.

–Jag har aldrig påstått att jag är opartisk, tvärtom. Jag är partisk för frihet, demokrati och Ukraina. Och för att något ska kunna kallas fobi ska man för det första vara rädd och rädslan ska för det andra inverka negativt på ens liv. Eftersom jag inte är rädd för ryssen, så har jag inte heller någon fobi.

Det idoga bloggandet har tvingat Lars Wilderäng att bli en mer disciplinerad författare.

–Bloggandet är ett jäkla slit och tar massor av tid. Samtidigt aktiveras belöningshormonerna direkt –man publicerar och ser kommentarer, hur många som läser – och reklamintäkterna betalas ut en gång i månaden. När jag skriver en bok kommer den ju inte ut förrän ett år senare.

När Lars Wilderäng framträder i boksammanhang har det blivit tydligt att många av hans läsare även följer bloggen.

–Det senaste året har jag fått många frågor om Ukraina. Folk tar också det jag skriver i böckerna på större allvar. Det är svårare att skämta bort det som trams. Min fiktion kanske är trams, men den är realistisk.

Och just realismen kan kanske förklara technothrillergenrens framgångar det senaste decenniet. Utöver underhållningsvärdet utger sig berättelserna implicit för att vara kunskapskällor. Och kunskap är som bekant ett sätt att hantera en upplevd kontrollförlust. Genren står uppställd som ett slags mörk spegel, vinklad mot vår nära framtid. Dessutom slutar romanerna –oftast – i den onda sidans nederlag. Och det kan ju vara trösterik terapi, om det känns som om allt är på väg åt helvete.


Ur Vi Läser #5 2023.

Fler utvalda artiklar