”Jag glömmer aldrig min pappas arbetsrum”

  • 25 mar 2024
  • 20 min

// Illustrationer: Sanna Mander

Läs ett utdrag ur Åsa Beckmans ”Kulturbarn”
Åsa Beckman

// Illustrationer: Sanna Mander

Lyssna på artikeln

Åsa Beckman växer upp i en familj som präglas av hennes far, författaren Erik Beckman. Den är en uppväxt präglad av en stark kärlek men också vacklande självkänsla, otrohet och missbruk. Först nu, över femtio år senare, börjar hon förstå hur mycket det har präglat henne – då som nu.

Jag sitter i en tv-studio och en sminkös kommer in och ger mig en sista dutt med puderborsten. Fotnot: Åsa Beckmans bok Kulturbarn – att växa upp i skuggan av en författare utkommer den 25 mars. Det här är ett bearbetat utdrag.En gång i veckan är jag med i en panel i programmet ”Efter tio” och jag hör hur Malou von Sivers får några instruktioner från kontrollrummet i sin hörsnäcka. Närmast mig sitter författaren Martina Montelius. Hon är dotter till Kristina Lugn som gått bort något år tidigare. Jag har haft på känn att min pappa och hennes mamma haft ett förhållande och jag har tänkt att jag ska fråga, men det har aldrig blivit av. Just den här dagen är ämnet vi ska tala om lögner. Det faller sig naturligt att passa på precis innan sändningen börjar. ”Ja, det hade de”, svarar Martina. ”Jag har aldrig vetat om du visste.”

Jag är då sextioett år. Mina föräldrar har varit döda i över trettio år. Jag känner till några flyktiga romanser som de båda hade. De fick leva relativt korta liv – mamma var femtiotre år när hon dog och pappa sextio – och jag tänker ibland att jag unnar dem att ha varit med om mer kärlek än den de upplevde i sitt äktenskap. Ändå känner jag hur det svindlar till i tv-studion. Jag pratar på som vanligt under sändningen men i taxin tillbaka till Dagens Nyheters kulturredaktion där jag arbetar blir jag skakig och gråtfärdig. Jag skriver ett sms till mina syskon och uppdaterar dem om det nya tillägget i vår familjehistoria. Jag känner mig sviken av pappa. Mamma var alltid misstänksam mot Kristina Lugn. I posten låg det ibland vykort där hon uppvaktade honom på olika spirituella sätt. Att raderna kunde läsas av andra i familjen verkade hon aldrig bry sig om, möjligen ville hon det till och med. När pappa fyllde femtio år skickade hon en elektrisk skrivmaskin som present med en rad om att hon ville vara hans musa. I intervjuer brukade Kristina Lugn beskriva mötet med pappa och Sonja Åkesson som avgörande. De hade kommit på författarbesök till hennes skola och hon förstod att man kunde leva ett liv där ens arbete faktiskt var att skriva dikter.

Många år senare träffades hon och pappa hemma hos Sonja Åkesson i Stockholm. Lugn var besatt av Åkesson. Hon har själv berättat att hon försökte komma nära idolen Sonja genom att inleda en relation med hennes man Jarl Hammarberg. Nu hade Lugn blivit gravid med honom men fortsatte ändå att umgås i deras hem. Pappa måste ha märkt att hon var olycklig, för han hade tagit henne åt sidan och sagt att hon inte skulle vara bland de här vuxna som gjorde henne illa. När Kristina Lugn många år senare gav ut sin tredje bok, ”Döda honom!”, såg han vilken originell poet som den unga kvinna han träffat hos Åkesson hade utvecklats till och skrev en hyllande recension i DN. I början av 80-talet gör pappa och Kristina Lugn en författarresa till Island. De är då två mer jämbördiga kollegor. Det är i samband med den resan, kanske lite före, kanske lite efter, som han är otrogen mot mamma. Han tar några kort på Kristina där hennes röda hår lyser mot det lavamörka landskapet. Fotona sitter i vårt familjealbum tillsammans med bilder av våra julaftnar och födelsedagar.

I en av de avslutande dikterna i Kristina Lugns sista samling ”Hejdå, ha det så bra” talar diktjaget om några män i sitt liv. Hela boken är en sorts förberedelse för döden och innan hon snart försvinner tänker hon sig att männen ska besöka henne en sista gång. ”Vi ska ha ett kort samtal/om att jag inte var med/i deras kärlekshistoria” skriver hon. Och så räknar hon upp vilka de är: ”Kronofogden, Sjömannen,/Brevbäraren” och lägger till: ”Bara Hemvärnsmannen har lämnat återbud.”

Det är märkligt, redan första gången jag läste dikten, långt innan jag visste att de verkligen haft en affär, tänkte jag: det där är pappa. Nu kunde Hemvärnsmannen bara ha varit en typisk lugnsk ordlek utan verklighetsförankring, eller syftat på helt andra män som dragit sig undan efter en kärleksrelation och valt att inte lämna sina familjer, men författarbarn är vana att hitta spår av sina föräldrars liv i litteraturen.

Det är inte helt ovanligt att de har rätt.


Jag glömmer aldrig min pappas arbetsrum. När jag växte upp bodde vi på en rad olika ställen, längst på en folkhögskola i den lilla byn Prästmon i Ångermanland, men även ett år i Uppsala, ett år i USA och senare i ett radhus och en lägenhet i Köping. På varje adress hade jag samma känsla av att rummet där han skrev var en magisk plats.

Lika ofta kunde pappa bli bortvänd

Pappa kunde vara en otroligt närvarande människa. Han var två meter lång, blev tidigt gråhårig och när han skrattade blev ögonen två glada halvmånar. Han gick omkring i en stickad väst hemma och förde dialoger med våra katter som om de vore människor. Han lagade all mat hemma, var noga med jular och påskar och värnade om ett traditionellt familjeliv. Efter en arbetsdag njöt han av att få åka med mamma till posten. Han kunde förhöja en vanlig måndag med en sorts charmig lekfullhet, som att skicka absurda och ömsinta vykort till mamma på Köpings Folktandvård, där hon var tandsköterska. Han brukade säga att han tänkte sig paradiset som en poesiuppläsning där hon skulle sitta i publiken.

Det kändes alltid som att pappa hade en stark intensitet i sina upplevelser. Hans sätt att prata om litteraturen han älskade gjorde att man själv ville vara i den. När han beskrev vad en dikt av Gunnar Björling eller Birger Sjöberg väckt hos honom ville man läsa den för att få uppleva samma sak. Han lyssnade dagligen på klassisk musik. Jag kunde komma in i vardagsrummet och hitta honom i sin skinnfåtölj med Beethovens 7:a på stereon och tårarna rinnande nedför kinderna för att han just då extra påtagligt insåg att livet en dag, ofrånkomligen, skulle ta slut.

Han kände mycket. Och han fick andra att göra detsamma.

Men lika ofta kunde pappa bli bortvänd och då var det in i arbetsrummet han försvann. Där inne stod en skrivmaskin på en gammal postdisk som han fått överta när postkontoret i vår ångermanländska by lades ner och som sedan följde med genom alla flyttar. På väggarna hängde manuskript och artiklar i långa rader i klämmor. Böcker han för tillfället läste låg uppslagna med understrykningar och anteckningar i marginalerna. I en hylla fanns pärmar som innehöll korrespondens med förlaget, kollegor och redaktörer. Han hade ett utpräglat kameralt drag och satte in varje recension i olika plastfickor.

Här fanns också en mängd saker som jag förstod var viktiga för honom men som var gåtfulla för mig: ett flöte av näver, en bordsduk där någon beundrarinna broderat en av hans diktrader, en ungdomsbild på Franz Kafka. På väggen hängde en teckning av Paul Klee som heter ”Vägen till Kina” och ett omslag till en bok av Elias Canetti där några centraleuropeiska pojkar står och tittar ut över en flod. Och så ett kort på mamma som leende kommer upp för en backe i solglasögon och utställd 50-talskjol.

Hans arbetsrum utgjorde centrum i vår familj. Det som pågick där inne påverkade oss alla dagligen; min mamma, min syster, min bror och mig. Ibland kom han ut därifrån med mjukt ansikte, men lika ofta, eller egentligen oftare, med ett spänt och sammanbitet. Redan som mycket liten lärde jag mig att läsa av det ansiktet och den kroppens rörelser. Jag kunde se om han var tillfreds med det han för tillfället skrev bara genom att observera hur han stängde ett köksskåp. Genom den halvöppna dörren till arbetsrummet såg jag honom tvinna en grå hårlock i pannan medan han funderade. Det var tyst ett tag, ibland oroande länge, sedan hörde man honom knattra på skrivmaskinen igen. När knattret väl var igång kom det i långa bestämda kaskader.

Det som pågick i hans arbetsrum var lika lockande som skrämmande. Det var en förtrollad värld.


När jag hört människor berätta om sina erfarenheter av att växa upp med missbrukande föräldrar har jag slagits av hur mycket som klingar bekant. Ordet medberoende började användas inom den amerikanska vården under 1970-talet. Man hade sett hur de som levde nära missbrukare drogs in i ett slags beroende, hur de anpassade sig till vad han eller hon behövde och på det sättet omedvetet bidrog till att missbruket kunde fortsätta.

Att leva nära en mycket stark företeelse

I början tittade man främst på vuxna närstående som blev, som man sa, ”möjliggörare” men så småningom förstod man att barn utvecklade samma mönster. Det stod klart att missbruk ofta blev en familjesjukdom. I dag går åsikterna isär om medberoende verkligen ska klassas som en sjukdom, men beskrivningarna av beteendet är samstämmiga. De medberoendes liv kretsar runt missbrukaren. De läser ständigt av vad personen behöver, blir extremt ansvarstagande, gör gärna sysslor som han eller hon inte klarar av och döljer det för omvärlden. Många får svårt att lämna den som är beroende ens för kortare perioder. Så fort de inte har uppsikt tror de att något katastrofalt ska hända. Att bli en egen person under sådana omständigheter är svårt. De medberoende är så upptagna av att lyssna av andra att de inte vet vad de själva känner. De har aldrig satt sina behov främst. Det finns därför ett direkt samband mellan medberoende och låg självkänsla.

Att skriva romaner och diktsamlingar är inget missbruk. Men likväl går det att dra paralleller mellan hur omgivningen lär sig att interagera med en författare (med ett allt överskuggande kall) och en missbrukare (med ett allt överskuggande sug). I båda fallen handlar det om, som terapeuten Tommy Hellsten uttrycker det, att leva nära ”en mycket stark företeelse”.


Från att jag är i tio-elvaårsåldern försöker jag läsa och förstå vad pappa skriver. Det är extra komiskt med tanke på att han inte direkt anses lättillgänglig. I min bokhylla står alla hans böcker med dedikationer. 1961, när jag är nyfödd: ”Till Åsa, när hon var mycket liten, från pappa förf.” 1966: ”Till Åsa – en bok som hon nästan kan läsa.” 1969: ”Till Åsa när hon kunde läsa bra men kanske inte kunde förstå allt.” Jag känner mig på något sätt kallad av de där dedikationerna. När hans arbetsrum är tomt smyger jag in och kikar på orden som står på pappret som sitter i skrivmaskinen. Jag lär mig tidigt känna igen hans ton, lär mig hans stil, tycker mig förstå hans tankevärld. Det gör att jag tidigt tränas på att läsa svåra texter. Framför allt inser jag att sådant som andra kan beskriva som ”abstrakt” eller ”experimentellt” ofta är konkret och vardagligt. Jag ser ju hur några, visserligen konstiga, rader kan beskriva en övernattning på stadshotellet i Lindesberg när vi är på semester. Och jag känner mig ansvarig för det han skriver. När en äldre kompis säger att pappa ”inte skriver för arbetarklassen” blir jag ställd. Jag vill försvara honom, men vet inte riktigt hur.

Jag är övertygad om att han behöver mitt beskydd.


På köksbordet ligger ett vykort från pappa. Blått hav, en strand, gröna berg. Han är på stipendieresa i Bulgarien. Han skriver att han reser runt med en tolk som heter Elza. Upplysningen är helt neutral, ändå fattar mamma misstankar. När han kommer hem pressar hon honom om Elza, hon berättar om grälen när vi pratar i telefon, jag hör att hon är orolig och ångestfull på rösten. Jag har precis gått ut gymnasiet och flyttat från Köping till Stockholm. När jag är på besök en hösthelg och vi äter middag säger pappa till mig och mina syskon att mamma har fått för sig att det var något mellan honom och den här tolken. Han får oss att skratta åt henne.

En sommar några år senare verkar mina föräldrar nyförälskade. Vi gör ofta någon utflykt när jag är hemma, men nu märker jag att de helst vill åka iväg själva. En kväll när vi dricker te berättar de att de haft en speciell sommar där de pratat igenom händelser i sin relation de senaste åren. De stämde att pappa hade ett förhållande med Elza, och mamma har också berättat om en egen förälskelse i en polsk författare som under en tid fanns i deras bekantskapskrets. Återigen får jag veta mer än jag vill veta, men jag är så van vid det att jag inte ens reflekterar över det. Elza hade trott att pappa skulle åka hem till Sverige bara för att lämna sin familj och sedan återvända till henne. När hon sedan fick veta att han ändrat sig fick hon ett nervöst sammanbrott. De fortsatte att ha kontakt per brev i hemlighet. Pappa, som då skriver i Dagens Nyheter, hade bett Elza skicka breven till en sekreterare som tog hand om dem tills han kom till redaktionen på möten. När mina föräldrar berättar för mig håller de varandra i hand och de säger att de har det bra nu. Det enda som fortfarande känns jobbigt, säger mamma när hon och jag pratar vidare nästa dag, är att hon nu förstått att dikterna i samlingen ”Kärleksgubbar! Herdedikter”, som han skrivit efter resan till Bulgarien, inte handlar om henne, utan om Elza. Samlingen inleds med en elegisk svit som utspelar sig i ett pastoralt landskap. Den som talar i dikterna är en Orfeus-gestalt som besjunger en yngre kvinna, hon har flera namn: contessa, Eurydike, mistress. Han tycks se henne på håll, som på stort avstånd eller i ett avlägset minne. Hans ömhet och kärlek för henne går inte att ta miste på. Med de vackraste av sånger beskriver han hur hela landskapet stannar av när hon sägs dö, en skog börjar brinna, floderna griper efter land, herdarna drar sig upp i bergen. Allt lekfullt och sinnligt liv försvinner. När han pratar om boken i intervjuer säger han att den handlar om hur man måste ha rätt att bära med sig alla minnen och erfarenheter, om hur vissa upplevelser är så livsnödvändiga att de måste stå över hänsyn och moral.

Några år senare ska pappa åka tillbaka till Bulgarien. Han är öppen med att han ska träffa Elza igen. Han vill ta med en present och har bett mamma att följa med till en smyckesaffär som smakråd och välja ett smycke. Hon håller upp det framför mig i köket – det är ett halsband i silver. Hon ser inte glad ut, men hon har gjort det. Jag avskyr det där halsbandet. Varför ska hon välja ett smycke till hans före detta älskarinna? Och varför visar de det för mig?

Det är något med halsbandet till Elza som jag aldrig kommer över. För att det visar en blind fläck hos honom. Pappa, som förstår och ser så mycket, som har sådan kunskap om mänskliga smärtpunkter, som på ett ofiltrerat sätt kan identifiera sig med andra, ser inte hur absurt och gränslöst detta är. Han är mitt uppe i att värna om sina erfarenheter, på det där sättet som diktsamlingen hävdar att man har rätt till. Detta går före allt annat. Han behöver det, hans författarskap behöver det.

Som närstående till en författare finner man sig i att leva materialliv. Även om man inte vördar konsten blir acceptansen ändå så självklar och inrotad att man har svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Man vet att författaren måste kunna skriva. Och vem är man då att komma dragande med obehag inför det som nu förvandlats till förädlat material?

För min mamma fanns inte så mycket annat att göra än att acceptera att diktsamlingen ”Kärleksgubbar! Herdedikter” inte handlade om henne. Boken var en sorgesång över pappas omöjliga förälskelse, över relationen med en älskarinna som han varit tvungen att avstå. Och när ”Tyst” sändes som ett hörspel på radion samlades hela familjen lika artigt som vanligt i vardagsrummet, ja, inte olikt familjen Mann. Vi åt sockerkakan som mamma hade bakat och hörde pjäsen som inte gick att uppfatta annat än som hans och Elzas återseende i en lägenhet i Sofia. Vi reflekterade inte så mycket över vad den egentligen handlade om. Och även om vi förstått hade vi inte kunnat göra så mycket annat än att ta en tugga till och lyssna vidare.


Ur Vi Läser 2 #2024.

Läs mer:

Stina Jofs intervju med Åsa Beckman.

Kan man ärva talang? Henrik Ekblom Ystén undersöker forskningen om nepo-babies.

Fler utvalda artiklar