”Jag trivdes aldrig med att bli kändis”

Under en klaustrofobisk tid i Lisa Nilssons karriär drabbades hon av allergi mot Himlen runt hörnet. Det gick över. Nu firar hon 2025 med ett hyllat album – och Vi:s Taubestipendium.

”För att hon med oavbruten förkovran tillägnat sig hela viskonstens uttryck från ton till text, förmedlat med en unik scennärvaro.” Så motiverade vi i juryn valet av Lisa Nilsson som årets Taubestipendiat. Hon placerar sig därmed i ett sällskap med medlemmar som Benny Andersson, Eva Dahlgren, Ulf Lundell, Laleh och Håkan Hellström, för att nämna en handfull.  

För vissa av senare års kandidater är relationen till Evert Taubes visor svag, ibland obefintlig.

Inte för Lisa Nilsson.

– Jag har en stark barndomsrelation till Everts visor, de sjöngs i hemmet och i skärgårdsmiljö, och så alla dessa mil i bilen när vi sjöng Fritiof och Carmencita. Ibland kan man undra hur det kommer sig att just den för så många blev barndomens bilsång. 

Men framför allt framhåller Lisa den stora lyckan att samarbeta med sonen Sven-Bertil, inte minst inspelningen hemma hos honom i London. 

– Vi gjorde Everts dikt Och skulle det så vara där jag sjöng melodin av Gunnar Hahn och Sven-Bertil läste dikten, och det i miljön hemma hos honom och Mikaela, omgivna av alla minnessaker, tavlor och detaljer. Där fanns foton på Evert och det slog mig att det var en sons bilder på sin far. Det klack till i mig: Han är ju någons pappa! Jag satt med den tummade sångboken som Evert dedicerat på försättsbladet till sin son. Ett stycke historia, jag borde haft arkivariehandskar på. Det levandegjorde Evert; plötsligt blev han en person där i rummet.

Lisa pratar om en skiva som jag producerade 2007, Alderville Road. När hon kom till London var det söndag kväll och ovanför Sven-Bertils hus passerade flygplan under inflygning till Heathrows flygplats. Trafiken var intensiv med några minuter mellan planen. Vi fick sitta tysta och beredda och invänta varje lucka och så: ”Nu kör vi”, och sedan hade vi tre minuter på oss för att spela in de visor Lisa skulle medverka på. Den som skruvar upp volymen på inspelningen kan höra muller långt i bakgrunden i slutet av Som stjärnor små.

Stipendiet ges till dig som tonsättare och textförfattare, men så har du inte alltid arbetat. Från att i starten av karriären ha varit placerad framför en mikrofon med andras låtmaterial, framför allt Mauro Scoccos låtar, så har du tagit kommandot över ditt artisteri. Har det varit medvetet eller vuxit fram?

– Egentligen har jag återvänt till vem och vad jag var innan den stora succén och popstjärneriet. Jag skrev sånger och dikter även som liten, och var förtjust i text; på de kassettinspelningar som finns kvar leker jag med olika roller i ett slags radioprogram, jag var ibland en sångerska, ibland en äldre radiointervjuare, en man. 

Om Lisa inte hade sjungit så bra hade hon förmodligen hållit sig till låtskrivandet som ung och sedan blivit singer-songwriter. Och hade hon inte gått Balettakademien skulle det i stället ha blivit Musikhögskolan, men Lisa tror att de tidiga karriärvalen hade mycket med ålder att göra.

– Jag övergav musikal- och showdrömmen, jag var ung och ville bli bekräftad som cool och piffig, och så blev jag det med skivdebuten. En askungeförvandling; puppan som fick bli en fjäril. Som tjej gick man även på den tiden omkring och kände sig ful och ointressant tills något manifesterade motsatsen. För mig krävdes det att bli rekordstor, som jag blev 1992 med Himlen runt hörnet.

Räckte det?

– Jo, men det gjorde det nog ändå. Snart efter det tog jag tag i låtskriveriet uppmuntrad av Mauro Scocco, producenten Johan Ekelund och mitt skivbolag. Sedan tidigare hade jag en slags musikalisk utbildning från barndomen med en pappa som spelade jazz och var kyrkomusiker med körverksamhet, och under uppväxten lärde jag mig mycket av att lyssna på Marie Bergman, Barbro Hörberg och Turid. Men när jag tog tag i låtskrivandet handlade det också om att erövra sig själv igen. För det hängde ihop. 

Att ta reda på vem du var innan allting hände?

– Ja, precis. Jag trivdes aldrig med att bli kändis och var djupt besvärad av uppmärksamhet jag inte var beredd på, eller sökte. Människor betedde sig onaturligt och tillgjort inför mig, vilket skapade en distans som blev otrygg.

Numera är jag djupt tacksam när jag begriper hur sällsynt det är att få en så träffsäker hit.

Det enorma genombrottet innebar att Lisa måste förhålla sig till låten Himlen runt hörnet resten av livet, och att alltid sjunga den på sina konserter. Ett ganska kärt bekymmer som många artister skulle avundas, men några år efter den stora succén blev hon överallergisk. 

– Det går inte att beskriva det bättre, jag ville ju vidare, fick ångest av låten och det var svårt att förklara för andra. Hur kan någon känna så, som har en så fin låt? Det var en klaustrofobisk reaktion som jag brukar kalla att inte få flytta hemifrån, för att med en metafor kunna förklara den ofria känslan.

Men man skulle väl bli galen på vilken låt som helst om man sjöng den tillräckligt många gånger. Du kan vara glad att du inte slog igenom med Ooa hela natten. 

– Eller Tunna skivor! Numera är jag djupt tacksam när jag begriper hur sällsynt det är att få en så lycksalig tajmning och träffsäker hit, en låt jag kan åldras med. Den är aldrig irrelevant. 

Jag kompade Lisa på akustisk gitarr den allra första gången som Himlen runt hörnet framfördes i tv i januari 1992. Det var direktsändning och jag var så nervös att jag började i ett alldeles för snabbt tempo, en slags hetsig samba. Lisa stirrade på mig skevt leende och med uppspärrade ögon, men som 21-åring var hon redan ett superproffs och efter fyra takter hade vi hittat rätt i rytmerna. Sedan turnerade vi i Sverige hela våren och när sommaren kom blev det Rocktåget, då hon med stor självklarhet tog sin plats bredvid de äldre och mer erfarna Eva Dahlgren och Tomas Ledin.

Du var så ung men verkligen ingen blyg liten viol, och jag minns dig som väldigt lite ”artistig” och mer som en av oss, en musiker i bandet.

– Mitt behov av att bli accepterad av musikerna var mycket viktigare än att duga inför någon recensent eller skivbolagsmänniska. Det var där mitt värde låg.

För att din pappa var musiker?

– Jag tror det, jag har aldrig känt mig som en artist, och identifierar mig i första hand som en musiker som råkade få en hit. Jag blev artist för att jag kunde se så där snygg och spännande ut. Jag sjöng bra, och sedan blev det som det blev. Men i själ och hjärta handlar det om konstnärligheten, att få vara i musik. Skapa, framföra och dela den stunden med andra musiker. Jag tror det är därför jag har kunnat hålla på så länge, och att min publik fortfarande tycker jag är värd att lyssna på. Någon gång borde det bli mättat tycker jag, men publiken återkommer, det är fantastiskt. 

Lisa turnerade med stora band i många år och spelade in skivor, men så från 2019, på grund av pandemin, började hon spela i ett litet format med bara gitarristen Mattias Torell, något hon upplever som befriande.

– Att få vara i hantverket, att ploga och tröska sig fram dit har gett en period av att undersöka mig själv: Vad kan jag göra, var i musiken vill jag vara? Och det är enklare när det inte är en massa andra musiker runt omkring en som också präglar musiken med olika klanger och temperament. Med det lilla formatet på två, på turné i en egen personbil utan crew, kan man säga att jag gjorde hundåren i efterhand. 

Jag känner inte Lisa privat, men vi har setts i jobbet under åren och hon har alltid varit lättpratad. Tonen är muntert allvarlig och samtalet letar sig nyfiket utforskande fram i ett stadigt men ganska högt tempo – tankepauser är inget för Lisa. Ordglädjen skulle så småningom komma till användning på scenen, men det skulle ta några år. När vi åkte på den första turnén 1992 sa hon knappt ett ord mellan låtarna, idag är mellansnacken lika viktiga som musiken på hennes konserter.

– Det finns ett tydligt minne från en konsert på Cirkus i Stockholm för 20 år sedan, och jag tänkte: ”Nu säger jag som jag skulle ha sagt vid ett middagsbord eller i en turnébuss.” Jag visade min humor och mina reflektioner, och publiken älskade det. Någon mognad hade väl inträffat, att jag kände mig trygg och inte hade något att förlora. Längtan efter att vara mig själv blev större än rädslan att inte bli accepterad om jag övergav popmanéren. Det där präglades även av att skådespeleriet klev in och blev en viktig del av mitt artisteri.

Lisa skrev texter redan som liten och har skrivit dagbok hela sitt liv, något som ofta brukar betecknas som bearbetning men för Lisa har det handlat om det hon kallar språkfilandet, att formulera.

– Jag är noggrann och har varit medveten om när jag har släppt igenom en text för lätt. Det har synts i recensioner också, men jag har känt det innan; recensionen har bekräftat något jag redan visste. Inför den här skivan kände jag att nu får jag inte släppa igenom på det sättet. Om jag kör fast skickar jag det till Andreas Mattsson (medlem i gruppen Popsicle och en låtskrivare Lisa har samarbetat med de senaste 15 åren) som kan lägga in det i en annan kontext. Jag har svårt att hitta in i min egen enkelhet, där är han bra på att komplettera mig, hitta både de enkla ackorden och texterna.

Titeln på det senaste albumet, Uteblivna vi, är ett resultat av Lisas ständiga samlande på fraser. Formuleringen var från början en dikt som hade fått enorm respons i sociala medier. 

– Jag kan få gåshud på smalbenen när jag fattar att jag har hittat en åder, och här tänkte jag: nu får jag inte plattityda bort det som gör ont med någon gammal popfras jag lärde mig på 90-talet. Popspråket har ju en konstruerad form som kan ge trygg distans, medan vislyriken öppnar mer och blottar, det som Olle Adolphson var så bra på.

Kan det vara terapeutiskt att skriva texter?

– Ja, men jag har slutat använda det så, för det märks. Det finns texter jag vill ändra när jag hör dem idag, som Kom hem. Där kunde jag inte hålla mig från att bli för specifik, för privat, och då blir det inte intressant. Ämnet var fortfarande under bearbetning.

Lisa verkar vara född med en stark och tålig röst, man hör aldrig talas om några inställda konserter eller röstproblem, och hon säger sig ha förvaltat sitt pund väl på egen hand med olika sångtekniker som hon själv har hittat på. Lisa ville aldrig skola rösten, istället varvade hon sopransång i pappans kör med att härma Aretha Franklin, Stevie Wonder, Monica Zetterlund och olika jazz-solister, som Miles Davis, för att försöka förstå hur man till exempel skapar ett högt tryck i en hög ton, gör den intensiv utan stor volym. Hon kallar det sordinsång, så som även Barbra Streisand kan göra. Genom att lyssna på Carmen McRae lärde hon sig tajmning, av Whitney Houston popsoulens discipliner. En del av Lisas textuttryck kommer från vissångarna. 

– Uppriktigheten har jag alltid varit ute efter, som den hos Barbro Hörberg, hon säger bara hur det är. Min producent de första åren, Johan Ekelund, kunde säga under en inspelning: ”Du kommer att bli förvånad, men den tagningen jag förstår att du gav mest på är minst intressant, och den tagning när du kände att du knappt levererade alls, den får oss att gråta.” Jag kunde oroa mig: ”Men om inte jag känner något, kommer de andra att känna något då?” Men ofta behöver man ju bara framföra melodin och texten. Resten händer i lyssnaren. 

Ur Tidningen Vi #9 2025.

Läs mer:

Radiokören fyller 100 år: ”Vi strävar efter perfektion”

Mikael Wiehe: ”Kul så länge det varade”