Radiokören fyller 100 år: ”Vi strävar efter perfektion”

Att få anställning i Radiokören är som att bli uttagen till landslaget. Om rösten inte längre håller måttet, då åker man ut. Nu fyller den världsberömda kören 100 år.

En aning svettglänsande, fortfarande andtruten – nu iförd kavaj och rock över sin uppdragna blå skjorta – tänder Marc Korovitch en cigg vid trappan till Storkyrkans huvudingång i Stockholm. Han djupandas. 

– Man måste ha ett ideal, förstår du. För allting bör vara perfekt. Vad jag strävar efter är ingenting annat än perfektion. Det är idealet som finns i mitt huvud, och jag begrundar idealet, jag känner det i min egen kropp, och utifrån det måste jag fråga mig – vad krävs av mig för att vi ska utgöra det bästa av det bästa? För att det kraftfulla, det symfoniska, det sublima och det fullkomligt bländande ska frammanas? För att den här körens namn ska ristas in i den stora berättelsen om världsalltets alla körer. 

Den kör som Marc Korovitch hyser dessa blygsamma ambitioner för är den nu 100-årsjubilerande Radiokören. Den rökande fransmannen är dess kormästare. Innan pausen har han dirigerat de 32 sångarna i ett sista genomdrag av det acapellamaterial som dagen därpå ska framföras här i Storkyrkan. I sin roll har Marc Korovitch framför allt ett övergripande ansvar för sångarnas röstutveckling.

– Mitt huvuduppdrag är att visa Radiokören vad de måste göra som grupp. Att förena medlemmarna och ge dem en riktning. Visa vad som skulle kunna vara det mest vackra och välklingande ljudet, utifrån körens unika väsen, dess historia och vilka de själva är. 

Hur nära tycker du att ni befinner er den rena perfektionen just nu?

– Man når aldrig dit. Gränsen för perfektion förflyttas. Även om vi emellanåt kan snudda vid det perfekta, och jag är säker på att vi under konserten i morgon kommer att göra det, handlar det om nuets fulländning, om ögonblickets sanning.

Jag säger till Marc Korovitch, som i likhet med körens övriga dirigenter och ledare delar sin tid mellan Radiokören och andra internationella åtaganden, att jag tycker att det var vackert uttryckt. Han nickar, blåser ut lite rök, säger att det stämmer.

Anna Zander, mezzosopran i Radiokören sedan 2006, konstaterar att det blir svårare och svårare att nå topparna. För ju bättre man blir, desto högre blir taket.

Hon får medhåll av Elin Skorup, sångerska i sopranstämman sedan hösten 2024. 

– Man har sin egen ribba, man vet vad ens topp är. Och även om det väldigt sällan är någon som märker om man inte når hela vägen dit, är det en del av professionen att hela tiden sträva efter att göra sig själv, musiken, texten och publiken rättvisa. Går det inte vägen känns det inte lika bra inombords. Och så börjar man älta konserten efteråt. Borde jag ha sovit mer? Skulle jag ha ätit något annat? 

Å andra sidan, säger Anna Zander, påminner hon sig ofta om att ett av de främsta sångproffs hon träffat en gång sa till henne att man bara kan räkna med att ”en konsert om året är hundra procent flow ”. Vissa dagar har man det bara i sig, och allt faller på plats; det är svårt att säga hur det går till.

– De gånger man har det flowet är det så fantastiskt att det kompenserar för de övriga hundra konserterna. 

Huruvida Radiokören under lördagens konsert uppnår detta tillstånd av förbiilande perfektion kan jag inte svara på. Och om kören inte lyckas nå upp till sin högsta potential skulle jag förmodligen inte lägga märke till det. Men från där jag sitter i bänkraderna i kyrkan dagen innan, där de stigande och sjunkande tonerna, snabbt och nästan obegripligt smidigt växlar från forte fortissimo till piano pianissimo, kan jag dra slutsatsen att det hela sannolikt inte slutar i fiasko. 

För en person som jag, som förvisso har ägnat många år åt att sjunga i kör (under min uppväxt i Kalmar var jag med i domkyrkans gosskör och därefter i dess ungdomskör), men som inte är överdrivet klassiskt och teoretiskt bevandrad inom det musikaliska, är det svårt att exakt sätta fingret på vad som gör att Radiokören låter så bra. Men att det är en kör vars klang är någonting utöver det vanliga, vars ekvilibrism man med risk för att låta som en pressfunktionär på Sveriges Radio skulle kunna beskriva som exceptionell, måste man nog vara tondöv för att missa.  

Bengt Arwén, sångare i Radiokören under 1990-talet och en bit in på det efterföljande decenniet, jobbar numera med Sveriges Radios ledning. Han hade sjungit i många körer innan han började i Radiokören. 

– En dag fick jag en inbjudan att provsjunga, jag vet inte riktigt hur det kom sig. Men jag hade tidigare lyssnat på Radiokören och tyckte att det var fantastiskt. Hur kan de ens låta så? Hur kan de klara av det här? Det var långt ovanför min nivå, tyckte jag. Men jag bestämde mig ändå för att göra ett försök.

Borde man inte starta en kör?

Vi sitter i Jerringrummet i Radiohuset (uppkallat efter den berömde programledaren och sportjournalisten), och Bengt Arwén, som i dag ser det som ett av sitt livs största privilegier att han på något vis ändå lyckades slinka in i kören, säger att man här på radion har en lite olycklig tendens att inte alltid fästa så stor vikt vid den egna historien. 

Bland annat var man för några år sedan på vippen att göra sig av med Sven Jerrings gamla skrivbord. Denna förbrytelse satte Bengt Arwén stopp för i sista stund. 

– Det har väl att göra med att vi är ett medieföretag, det är hela tiden nuet som hägrar. På ett sätt kan man se det som positivt, man ska verkligen inte leva i det förflutna. Men jag tycker inte att det skadar att ta med sig den stolta tradition som finns inom väggarna. 

Bengt är något av ett vandrande uppslagsverk vad gäller Radiokörens historia, han skrev till och med ett slags historisk lunta om den i samband med 75-årsjubileet. Där och då var det – apropå radions svajiga institutionella minne – ingen som riktigt visste precis när eller varför kören bildats. Han fick alltså ge sig ner i dokumentarkivet för att söka svar.    

– Jag grävde fram gamla protokoll och hittade till slut några brev till Radiotjänsts vd och styrelse, borde man inte starta en kör?  Och den första konserten gavs den 1 maj 1925. Märkligt nog var det ingen som visste det. När man frågade folk här på radion kunde de svara att det nog var Eric Ericson som startade kören på 1950-talet. Men så var det ju inte. 

Att den bildades bara några månader efter att Sveriges Radio fick sitt sändningstillstånd var logiskt. I Sverige fanns en stark körtradition och med inspiration från Tyskland hade sångförbund etablerats i de flesta av landets städer. Men det var först med Eric Ericsons tillträde som chefsdirigent 1952 (han ledde sedan kören i 31 år) som Radiokören efterhand blev till något annat och större än en nationell svensk angelägenhet. Han förnyade och gjorde repertoaren mer komplex, började tolka samtida tonsättare, bjöd in utländska musikdignitärer som Igor Stravinskij. 

Sitt stora internationella genombrott fick Radiokören på 1970-talet. Upphovet var inspelningen av fem album på det tyska skivbolaget Deutsche Grammophon.  

– Eric och några av hans kamrater var ute i Europa och hittade noter som inte hade framförts på väldigt länge, som folk nästan hade glömt bort. De här verken spelades sedan in och fick ett enormt genomslag – att det fanns en kör som över huvud taget gjorde den här musiken och med den precisionen och kvaliteten. Efter det bjöds kören in att göra konserter i Berlin. Sedan fortsatte det, och det har varit många dirigenter som bjudit in kören. Inte minst Claudio Abbado och James Levine. De riktigt stora. Det lade grunden till världsryktet.

Att det länge talats om körsång som något av en folkrörelse i Sverige är enligt många just Eric Ericsons förtjänst. Förutom arbetet med Radiokören och sin egen kammarkör (som numera bär hans namn) var han även professor vid Musikhögskolan och fostrade där flera generationer av svenska körledare. Bengt Arwén säger att Radiokörens höga kvalitet, eller över huvud taget det stora antalet skickliga körer som finns i Sverige, är avhängigt just detta: att våra inhemska dirigenter blivit allt bättre. 

Det går inte heller att skönja några tecken på att svenskarnas fäbless för körsång mattats av. En undersökning från Karlstads universitet från 2024 visar att ungefär 600 000 personer är engagerade i en kör i Sverige. En absolut majoritet av dessa är amatörkörer. Ordet amatör säger inte något om körernas kvalitet, bara att sångarna deltar i dem på sin fritid. 

De 32 sångarna i Radiokören är däremot anställda av Sveriges Radio på 50 procent. De flesta är utbildade sångare, har inte sällan studerat vid en musikhögskola, och arbetar i regel som frilansande solister vid sidan av arbetet med kören. Körens auditioner är omvittnat krävande. Och även de sångare som kommit igenom nålsögat måste var tredje år sjunga upp på nytt. Om juryn bedömer att rösten inte längre håller måttet, då ryker anställningen.

– Det här har alltid varit en kör för solister, säger Kaspars Putniņš, när jag haffar honom i konsertlokalen Studio 2 under en repetition i maj. Han är Radiokörens chefsdirigent sedan sex år och leder den jury som har att ta ställning till om sångaraspiranterna håller måttet. Putniņš säger att han för det mesta kan göra sig en god bild av vad en sångare går för efter de 15 till 20 minuter som en audition varar. 

– Ända från första början har kören letat efter personer med stora och rika röster. Det har inte förändrats. De flesta som sjunger i Radiokören i dag har sina egna solokarriärer, och det är vad vi vill ha. Vi vill åt det djupa, stora symfoniska ljudet. 

Alla ska vara en Zlatan, så att säga?

– Det kanske är en jämförelse. Men i fotboll, precis som här, måste man vara en mycket god lagspelare. Du ska ha din egen personlighet, dina egna förmågor, din egen stil – men samtidigt vara anpassningsbar. Det är viktigt att börja tidigt med körsång för att lära sig samarbeta. Att ha en vacker röst behöver inte betyda att man är speciellt bra på att arbeta inom en ensemble.

När jag pratar med sångarna i Radiokören börjar de ofta självmant tala om att deras karriärer påminner om en elitidrottares, med undantag för att deras pensionsålder inträder betydligt senare, någonstans mellan 50- och 60-årsåldern. 

Den stora skillnaden mellan den musiker som har rösten som sitt primära instrument och en medlem i en symfoniorkester är att sångaren på ett annat vis måste förhålla sig till sin kropp. Rösten är genom hela livet stadd i förändring, och känslig för yttre påverkan. En elakartad förkylning kan dra ner ens röstkapacitet i veckor eller i värsta fall månader. Sången och stämbanden måste ständigt underhållas. 

Det finns en inneboende skörhet i detta. 

– Där har du den! Där har du den! Gör precis samma sak en gång till nu när tungan ligger på rätt plats. Sedan ska jag inte plåga dig mer med det här. Känn att du kan få ännu mer rondör.

Lars Johansson Brissman, operasångare och baryton i Radiokören, står bakom en flygel i en gammal basketlokal i Uppsala och manar på solosångeleven Petter Terenius, professor i it vid stans universitet. 

Lokalen fungerar numera som moderskepp för det rikskända sångsällskapet Orphei Drängar, vars medlemmar Lars Johansson Brissman undervisar en kväll i veckan. Petter å sin sida var med i Orphei Drängar i sin ungdom och har efter ett uppehåll på mer än 20 år nyligen återupptagit sången. Nu kämpar han med att få fason på rösten igen. Han har varit långvarigt sjuk, känner att han är tillbaka på ruta ett i sin röstutveckling.   

Lars frågar Petter om han känner sig lite rosslig. 

– Ja, det är allergin. Det är både slem och hosta. 

Hittar han ännu mer öppenhet i rösten, säger Lars, kan problemen åtgärdas. Därpå ber han Petter att stoppa in handen i munnen. Där ska den vila över tungan medan de tragglar sina skalor i jakt på ett fritt och icke-forcerat luftflöde.  

När lektionen är slut ser Petter nöjd ut, tillstår att han sjöng ganska vackert ändå. Lars säger en stund senare att han tror att det är ett grundläggande behov hos de flesta människor att kunna producera välljud. Att skapa något vackert ur sitt inre, och på så vis uttala en sanning som kanske annars inte får plats i vardagslivet. 

– Man kan få utlopp för mycket i sången och texten som är väldigt befriande. Saker som man kanske inte kan få utlopp för när man går och handlar på Ica eller hämtar ungarna på dagis. 

Lars säger att han som sångpedagog ofta fungerar som en psykolog för sina elever.

– Jag måste trycka på vikten av att slappna av och att släppa det inre trycket. Det är inte alltid så mycket det fysiska som själva tankeprocesserna hos eleverna som måste bearbetas för att man ska komma framåt. Och att stå i den här välklingande salen och höra sin egen röst, utan att kunna stödja sig mot resten av kören, det kan kännas väldigt naket. 

Om man går igenom sorg, då sätter det sig i rösten

Lars kommer från en familj av musiker (pappan var bland annat medlem av Musikaliska Akademien och lärare för Adolf Fredriks musikklasser) och för hans del var det egentligen aldrig aktuellt att ägna sig åt något annat än musiken. Han är 52 år och har varit med i Radiokören sedan 2006 – det är hans viktigaste sociala sammanhang. Livet som kringresande solist kan – hur spännande och exalterande det än emellanåt är – komma med en känsla av ensamhet och isolering. 

Hur man mår, säger han, är i slutändan avgörande för hur ens röst klingar. 

– Om man exempelvis går igenom sorg, då sätter det sig i rösten. Då kan du inte riktigt sjunga, för dina känslor riskerar att ta överhanden. Även om det förvisso är otroligt viktigt att ha upplevt sorg för att kunna sjunga om sorg. Det är ju samma sak som med skådespeleri egentligen.

Radiokörens schema det här jubileumsåret förefaller oerhört hektiskt. Vecka efter vecka är det konserter. I höst ska kören bland annat på turné i Japan, och den 4 oktober ska kören inta Berwaldhallen för att under Kaspars Putniņš ledning framföra en sedan länge utsåld jubileumskonsert, vilken ska inledas med en helt ny mässa skriven av sex svenska tonsättare.  

Jag träffar Lars Johansson Brissman på nytt utanför Berwaldhallen där Radiokören tillsammans med Storkyrkans kammarkör och Radiosymfonikerna ska ha generalrepetition inför fyra likaledes utsålda konserter av Carl Orffs orkesterverk Carmina Burana. Den höga produktionstakten, säger han, är antagligen det som har hållit hans låga brinnande under alla de år han jobbat som sångare. 

Den enda gången Lars verkligen känt sig trött på livet som sångare, då han övervägt att kasta in handduken, var strax innan han togs upp i kören.  

– Jag kommer ihåg att jag var i ett övningsrum och kände att jag inte hade något att öva för. Allt jag skulle göra kände jag att jag kunde. Så jag tappade gnistan. Men då träffade jag en kollega som sa att om jag inte brinner för det här, då ska jag låta någon annan göra det.

Ögonblickets sanning, med dess flyktiga skönhet, har sina sidor. Att ständigt sträva efter att befinna sig på toppen av sin förmåga likaså. 

Bengt Arwén säger att han lyckats tajma sin karriär väl. Han kom till Sveriges Radio via Radiokören, och ska gå i pension efter att körens 100-årsjubileum firats. 

Det historiska medvetandet på hans arbetsplats må vara svagt men känslan för Radiokörens betydelse, inte minst som Sveriges Radios ansikte utåt, dess kulturella representant, är desto starkare. 

– Jag tror att Radiokören kommer att ha fortsatt stor betydelse för det svenska körlivet. Och man kommer nog satsa ännu mer i framtiden på att komma ut i landet och sjunga. Radiokören är det svenska körlivets spets, det är eliten. Och precis som i fotboll och ishockey behövs en elit som kan inspirera och visa vägen.

Elin Skorup och Anna Zander är väl medvetna om sin upphöjda position, säger att de ofta blir tagna av den tacksamhet publiken visar dem efter deras framträdanden. Något som i sig kan vara beroendeframkallande. I likhet med Lars Johansson Brissman har de vigt hela liv åt sina röster, och de jobbar även som solister inom opera och andra konsertverksamheter. Men sedan pandemin har de två, som för många år sedan fann varandra i det gemensamma intresset för ”kläder och gamla föremål”, slagit sig in på ett helt annat verksamhetsområde. I den ljusa verkstaden på Artillerigatan i Stockholm, på bekvämt gångavstånd från Berwaldhallen, driver sångerskorna numera en tapetserarfirma. 

– Det här är vila och arbete på samma gång. Med sången är det ju faktiskt aldrig vila. Från det att man börjar sjunga upp är man intensivt fokuserad på rösten. Så den här kontrasten är välbehövlig, säger Anna Zander.

Runt omkring oss: penslar, tygprover och spikpistoler. Här inne klär de om och renoverar möbler, sjunger en aria då och då. Under pandemiåren kom de två lindrigare undan än många andra musiker – Radiokören tuffade på med sin verksamhet och genomförde webbkonserter. Sångerskornas uppskjutna frilansprojekt realiserades när samhället på nytt öppnades upp. 

Men situationen inskärpte en känsla av deras arbetes vansklighet. Den förnimmelse av livets förgänglighet som de ställdes inför gjorde dem än mer medvetna om att de i all evighet inte kommer att kunna livnära sig på sina sångröster.   

– Vi befinner oss mitt i livet och ingen har en tanke på att sluta sjunga än. Det är såklart en konstig situation att bli granskad i uppsjungningarna i Radiokören, men jag har aldrig varit orolig för att inte få mitt kontrakt förnyat. Jag tar hand om min röst. Men en dag kanske jag får anledning att bli orolig. Den dagen kan komma närsomhelst, säger Anna Zander.

Elin Skorup tar vid:

– Visst är det ett privilegium att ha rösten som instrument. Man behöver inte kånka den med sig. Den är en del av en själv på ett annat sätt än om man spelar ett externt instrument. Det är häftigt och fantastiskt att det bor ett sådant instrument i en. Men med tiden blir man mer och mer medveten om vad det kostar att bruka och vårda rösten. Det är ett ständigt arbete. 

Ett arbete som visserligen kan föra med sig en och annan närmast transcendent upplevelse, en förhöjd livskänsla som andra löneslavar bara kan drömma om att komma i närheten av. 

Ur Tidningen Vi #7 2025.

Läs mer:

Johan Norberg: Så låter den svenska folksjälen

Frustrerade lärare startade punkgruppen Åtgärdsprogrammet

Taube drog en vals och gjorde succé