Lo Kauppi om demoniska regissörer och unga skådespelare
Lyssna på artikeln
Att regissera och skådespela kan vara ett fantastiskt arbete – om varken ensemble eller regissör är rädda. Motsatsen är fasansfull. Jag läser om Dramatenregissören Jenny Andreassons upplevelser som ledare för en ensemble som börjar ifrågasätta henne. Hur fruktansvärt det kan bli när tilliten brister. Jennys moderna uppsättning av Hamlet läggs ned två veckor före premiären, med den påhittade motiveringen att regissören blivit sjuk.
Det får mig att tänka på när jag för 17 år sedan precis hade avslutat en turné med min monolog Bergsprängardottern som exploderade och fick mitt allra första ”riktiga” skådespelarjobb, en huvudroll på Dramaten. Nervöst och förväntansfullt började jag repetera.
En kollega hörde några gubbar i lunchrummet: ”Hon Kauppi, hon kan ju göra monolog, men stå på stora scenen, det klarar hon inte. Rapaport är ju snygg i alla fall!” Då hade jag ett par veckor kvar till premiär och till råga på allt hade regissören bestämt sig för att trycka ner mig. Jag blev bättre då, enligt henne.
För enkelhetens skull kan vi kalla henne Ondskan.
Visa aldrig strupen, för då hugger hon.
Hennes modus operandi var att gång på gång överdrivet berömma min manliga motspelare: ”Du är jättefin där, men tyvärr har vi fokus på Lo.” Och sedan besvärat spänna ögonen i mig och fråga: ”Vad håller du på med?”
En morgon på väg till teatern ger en kollega mig ett råd:
”Visa aldrig strupen, för då hugger hon, och hon släpper aldrig taget!” ”Ah, jag fattar. Typ som en pitbull. Tack för tipset!”
Men sanningen var att jag redan låg ner med hennes käft låst runt min strupe. Att hoppa av kändes omöjligt med tanke på resten av min karriär, så jag cyklade till teatern och önskade att bussen skulle råka köra över mig så jag slapp ta beslutet själv.
Nu, nästan decennier senare och med erfarenhet även som regissör försöker jag förstå. Det är ju ett självskadebeteende att mobba den man själv valt till huvudrollsinnehavare. Hur hamnar man där?
Jag minns första gången jag själv skulle regissera, spänd inför hur jag skulle bli som konstnärlig arbetsledare. Skulle jag också bli elak till slut? Eller favorisera? Så blev det inte, utan tilliten jag fick av skådespelarna som blottade sig innebar ett sådant ansvar att jag inte hade tid till annat än att få det att fungera.
Om jag ska försöka se med blida ögon på Ondskan: Det var på Stora scenen där kvinnor tidigare knappt fått regissera, vilket måste innebära enorm press, och kanske hon som kvinnlig regissör blivit ifrågasatt både från ensemble och chefer tidigare. Och kanske var Ondskans egen överlevnadsstrategi att välja ut syndabockar i sina pjäser just för att inte riskera att själv bli attackerad? Premiären kom och det blev ingen succé. Det blev till och med en råsågning – men jag blev överlycklig, för att den recensionen slutade med orden: ”Elsa-Lill (min karaktär) överlever, och det gör även Lo Kauppi.”