Lo Kauppi om demoniska regissörer och unga skådespelare

Att regissera och skådespela kan vara ett fantastiskt arbete – om varken ensemble eller regissör är rädda. Motsatsen är fasansfull. Jag läser om Dramatenregissören Jenny Andreassons upplevelser som ledare för en ensemble som börjar ifrågasätta henne. Hur fruktansvärt det kan bli när tilliten brister. Jennys moderna uppsättning av Hamlet läggs ned två veckor före premiären, med den påhittade motiveringen att regissören blivit sjuk.

Det får mig att tänka på när jag för 17 år sedan precis hade avslutat en turné med min monolog Bergsprängardottern som exploderade och fick mitt allra första ”riktiga” skådespelarjobb, en huvudroll på Dramaten. Nervöst och förväntansfullt började jag repetera.

En kollega hörde några gubbar i lunchrummet: ”Hon Kauppi, hon kan ju göra monolog, men stå på stora scenen, det klarar hon inte. Rapaport är ju snygg i alla fall!” Då hade jag ett par veckor kvar till premiär och till råga på allt hade regissören bestämt sig för att trycka ner mig. Jag blev bättre då, enligt henne.

För enkelhetens skull kan vi kalla henne Ondskan.

Visa aldrig strupen, för då hugger hon.