Lotta Lundgren: Vad händer om åldringarna slutar äta?

Stigande matpriser gör att över 30 kommuner drar ner på lax, kött och feta mejeriprodukter inom äldreomsorgen, visar en kartläggning som Sveriges Radio gjort. ”Åldringarna är en tacksam grupp att spara in på”, skriver Lotta Lundgren.

Den ena kommunen efter den andra väljer nu bort ett antal dyrare råvaror på sina äldreboenden. Det är de höga matpriserna som satt stopp för gamlingarnas hedonistiska utsvävningar med kött, Bregott, lax, smaksatt yoghurt och ”fetare mejeriprodukter”. Vilka råvaror som fortfarande är fredade, framgår inte. Men vi kan nog räkna med att det kommer serveras både en och annan rätt som inte skulle överleva i resten av samhället.

Den som till exempel stått öga mot öga med produkten Strömmingstårta på storkonserv, glömmer det aldrig; jag vet, för jag är en av dem. Det krävdes två personer för att få ut den ur förpackningen: en som tryckte ut den ovanifrån, en som höll emot från andra hållet. Hårt satt den. Ut ville den inte. Men till slut gav den efter och gled ut med ett blött, rapande ljud. Och där var den i hela sin glans: ett kallt, grått kaos av fyrtio kokta strömmingar som stelnat i ett geléblock.

Strömmingstårtan finns inte längre med oss. Jag vet inte om den någonsin haft ett liv utanför landets äldreboenden, men det var i vilket fall där den slutade sina dagar. Enligt tillverkaren var den mycket uppskattad bland de äldre. Ett tag i varje fall. För sen hände det som förr eller senare drabbar de flesta maträtter: populariteten falnade. Från en dag till en annan, möttes inte strömmingstårtan längre med glädje när den daskade ner på brukarnas tallrikar. De nya åldringarna kände inte igen den, och om de gjorde det så var det inget kärt återseende. Strömmingstårtan hade blivit en äcklig främling och därmed upphörde dess existensberättigande.

Sveriges äldreboende utgör fortfarande skyddade zoner för gammal konstig mat och det är så det ska vara. Om den är god eller inte är jag för ung att bedöma; det som serveras är rätter som framstod som fullt begripliga för ungefär sextio år sedan. Den senaste enkätundersökningen som gjorts, visar i varje fall att majoriteten av brukarna är ”ganska nöjda” och oftast tycker att maten är ”ganska god”. Om deras upplevelse kommer förändras nu när kommunerna snålar in på flotta lyxprodukter som blandfärs och smörklickar, återstår att se. Förutsatt att det görs en ny enkätundersökning, vill säga.

Åldringarna är ju en så tacksam grupp att spara in på, de tjafsar sällan emot och gör dom det så når deras svaga röster inte så värst långt. Det är oftast lättare att helt sluta äta; då löser sig alla eventuella problem med äcklig mat av sig självt. Undrar om kommunerna räknat in även sådana konsekvenser i sina budgetar. Så länge brukarna lever, i snitt två år räknat från att de flyttar in, är det nämligen de själva som betalar för omvårdnad, hyran och maten på sina boenden.

Den så kallade omvårdnadsavgiften är skyddad av en maxtaxa som för närvarande uppgår till 2660 kronor i månaden. Utöver den tillkommer månadshyran för boendet. På toppen läggs kostnaden för mat och fika. Och det är ingen symbolisk slant om någon nu trodde det: den genomsnittliga avgiften ligger på 4257 kronor men det finns kommuner som vill ha både en och två tusenlappar mer.

På sidan 23 i Livsmedelsverkets Nationella riktlinjer för mat i äldrevården

läser jag att ”Försämringar i luktförmågan bidrar i högre grad än försämring av smaksinnet till att många äldre säger att maten inte smakar ’som förr’. Många uttrycker en sorg över att denna sinnesnjutning gått förlorad”.

Kalla mig galen, men jag är inte så säker på att äldres försämrade doft- och smaksinnen är enda anledningen till att maten i äldreomsorgen ”inte smakar som förr”. Det skulle ju också kunna vara så att mat som a) ska kosta så lite som möjligt och b) måste svara mot Livsmedelsverkets alla riktlinjer kring matsäkerhet, sväljbarhet och näringstäthet, inte alltid lyckas leverera på just njutning.

Storköken kämpar så gott de kan med de medel de förfogar över. Men när allt billigare råvaror tillagas under industriella förhållanden uppstår en alldeles särskild bismak, inte helt olik det där som träffar en i ansiktet om man rycker upp diskmaskinen under pågående program. Du vet säkert vilken smak jag syftar på. Det är varken sött, salt, surt, beskt eller ens umami, utan bara unket.

Läs mer:

Lotta Lundgren: Så tog tv-kocken över våra liv

Jag äter för att bli odödlig – nära döden efter en vecka