Lotta Olsson: ”Nej, Sjöwall och Wahlöö var inte först”

Utgivningen av spänningslitteratur är fortsatt väldigt stark. Men var finns fackböckerna som analyserar genren? 

Nog borde det skrivas fler fackböcker som analyserar deckargenren, med tanke på hur många deckare det finns och hur många läsare genren har. I våras kom ett välkommet tillskott: Brottsplats 1937. Guldåldersdeckaren under lupp av litteraturvetaren Anders Bergman, som till vardags är förläggare på Natur & Kultur. Han har läst inte mindre än åttio engelskspråkiga deckare som gavs ut 1937.

Det låter ju som en rätt fånig idé. Varför ska man gräva i åttioåtta år gammal utgivning? För att upptäcka att det dracks en massa drinkar i överklassiga salonger och mördades i städade bibliotek? Det var väl det de gjorde i pusseldeckarna under den brittiska deckarens guldålder, när Agatha Christie och Dorothy Sayers hade präglat genren?

Men så enkelt är det förstås inte. Anders Bergman gör en egensinnig, detaljerad, rolig och stundtals rätt otålig läsning av det årets böcker. Jodå, visst dracks det drinkar. Men framför allt röker alla överallt och hela tiden, vilket är den mest markanta förändringen mot nutiden.

Det var inte Maj Sjöwall och Per Wahlöö som gjorde deckaren till en samhällsskildring.

Och nej, morden begås minsann inte bara i överklassmiljöer. Tvärtom målar Anders Bergman upp en bild av hur luffare och tjänstefolk spelar viktiga roller och hur det ofta är hårt arbetande poliser som gnetar sig igenom utredningarna. Det var inte Maj Sjöwall och Per Wahlöö som gjorde deckaren till en samhällsskildring: så har det varit i många år.

De flesta författarnamnen är bortglömda numera, och Anders Bergman konstaterar nytert att detta var det år när Dorothy Sayers gav ut sin sämsta och sista deckare om Lord Peter Wimsey: Busman’s Honeymoon (på svenska 1941, Lord Peters smekmånad), Agatha Christie hann producera inte mindre än tre böcker varav Döden på Nilen är den mest kända, och John Dickson Carr kom med min egen favorit av hans deckare: Svart sabbat.

Brottsplats 1937 är rakt igenom intressant läsning, och ger en bild av att deckargenren alltid har varit lika glatt spretig. Men det som ger kalla kårar är hur man ett par år före andra världskriget beskrev världspolitiken och nazismens framväxt. Det är skrämmande likt nutiden.

Ur Vi Läser #5 2025.

Läs mer:

Lotta Olsson tipsar om höstens bästa deckare: ”Underhållande, bildande och välskriven”

Fredrik Lindström: ”Becks kropp är lackmuspappret där vi kan avläsa det moderna samhällets disharmoni”