Lotta Olsson: ”Vad gömmer sig i skuggorna?”

Det här med genrer är inte helt enkelt. Lotta Olsson ger sig
in i gränslandet mellan spänning och skräck.

Var går gränsen mellan skräckromaner och deckare? Vid det övernaturliga, skulle de flesta säga. Deckaren använder sig enbart av mänsklig ondska, medan skräckromanen kan leverera både monster och levande döda. Larvigt overkligt, anser många läsare.

Fast en del mördare är ju monster, och somliga deckare balanserar på gränsen. Johan Theorins briljanta Nattfåk från 2008 är en av de bästa deckare jag vet, och man kan absolut läsa den som en skräckroman även om mördaren är en verklig människa. Men finns de viskande rösterna? Gestalten som står vid en säng en mörk natt?

Nu är ju Johan Theorin mästerlig på att röra sig längs en glidande skala, där det oftast går att tolka hans spökinslag som hjärnspöken. Så är det även i hans nya bok, Stugorna, och så är det också när Björling talar med sin döda fru i Carl-Johan Vallgrens lysande Din tid kommer från förra året: man behöver inte tro på spöken, det finns en psykologisk förklaring.

På bokmässan i år fick jag hålla i ett samtal med Johan Theorin, John Ajvide Lindqvist och Mats Strandberg om just förhållandet mellan skräck och deckare. Och nog är det svårt att dra gränsen. Jag vet inbitna deckarläsare som vägrar minsta tveksamhet om verklighetsanknytningen, och kräver en rejäl polisutredning eller en handfast pusseldeckare.

Ändå bygger så många deckare på element från skräckgenren.

Ändå bygger så många deckare på element från skräckgenren. Hur många fiktiva seriemördare får inte stackars Dracula att framstå som tämligen blodfattig? Hur många gånger använder sig inte deckarna precis som skräckromanerna av knakande golvtiljor, steg utanför fönstret, en mörk skugga i skogen eller av att huvudpersonen är ensam och försvarslös i ett ensligt beläget hus?

Skillnaden mellan deckaren och skräckromanen är egentligen bara vem det är som tassar runt i skuggorna, och det är alltid mest spännande innan man får veta vad eller vem det är. 

Samtidigt har deckaren ett oöverträffat trumfkort: när de arma mordoffren lättat säger ”var det bara du?” sekunden innan de panikslaget inser att de aldrig borde ha litat på just den personen. Monstren är på det sättet mer harmlösa.

Ur Vi Läser #6 2025.

Läs mer:

Så blev Livets ord plantskola för Knutbysekten och nya KD

Lotta Olsson väljer vinterns bästa deckare: ”Omåttligt spännande”