Så blev Livets ord plantskola för Knutbysekten och nya KD

Journalisten och serietecknaren Thomas Arnroth var medlem i Livets ord i tio år och tillhörde församlingens innersta krets. Här skriver han om brytningen med Ulf Ekman och hur effekterna av väckelserörelsen syns än idag.

Under mina tio år i Livets ord hade jag funderat en del på hur det egentligen gick till när folk hoppade av. Jag hade haft ett antal bekanta som gått den vägen.

I Livets ord såg vi det mesta som hände som resultatet av en andlig strid; det var antingen den onda eller goda andevärlden som manifesterade sig i vår verklighet. 

Inte andlig som i energier, nej, andlig som demoner i kamp mot den heliga Ande. 

Logiken var dock lite knepig: Jesus hade redan vunnit segern på korset, men vi som troende måste själva förverkliga denna seger genom att be och följa bibelns ord. Eftersom vi var Livets ord nöjde vi oss inte med stillsam bön. Vi krigade! Vi talade inte bara i tungor, vi skrek i krigstungor.

Och ändå var en eventuell seger inte bara beroende av det. Segern hängde minst lika mycket på vår tro. Man kunde få ont i huvudet för mindre.

Hur gick det till när någon hoppade av? Först var de med, skrek i tungor, gick på alla möten och älskade pastor Ulf Ekman. Sedan, på bara några veckor, ibland dagar, var de avhoppare och tog avstånd från alltihop.

Det hade hänt Lars, som ensam var skyldig till att jag lämnat Norrköping för Uppsala i mitten av 80-talet, då jag var en sökande och livstrött ung man. Mitt mål var att åka till Indien, meditera, utplåna mitt jag och försöka gå upp i världsalltet. 

Sedan kom Lars till en basketträning. Han var jättedålig på basket och irriterade alla, men hade ändå något. Efter träningen började vi prata. Jag berättade om ett kloster i Indien, han om en bibelskola i Uppsala. Det lät billigare än att åka till Indien.

Det här var 1984 och få hade hört talas om Livets ord eller Ulf Ekman. På grund av Lars blev jag frälst ensam hemma i badkaret, följde sedan med honom på en konferens i Uppsala, talade i tungor och berättade för min flickvän att jag hädanefter skulle leva mitt liv med Jesus, så hon fick välja mellan oss båda eller ingen. Hon valde ingen och så började jag i Livets ords bibelskola 1986. 

Sedan var jag fast. I efterhand har jag funderat mycket på hur det kunde komma sig, men jag tror att svaret inte är mer komplicerat än att jag faktiskt hade en genuin, andlig upplevelse när jag bad Jesus komma in i mitt hjärta. Där och då kändes det väldigt enkelt: Gud behövde mig och det var genom Livets ord han verkade. 

Året efter gifte jag mig med en annan bibelskoleelev, och jobbade sedan på tidningen Trons värld som stod nära Livets ord. Så småningom började jag ge ut böcker, först om att Israel var från Gud, sedan om att all rockmusik var från djävulen och till slut skrev jag en abortmusikal. Den hade urpremiär på Sergels torg efter en Ja till livet-marsch. Musikalen spelades in och såldes på vhs, på direktiv från Ulf Ekman. Jag har ett exemplar på hyllan framför mig, möjligen det enda som finns kvar. Nej, du får inte se den.

Vad mer? Jo, en av våra grannar i Uppsala var fotograf som jobbade för Livets ord. Han gillade inte sitt förnamn utan föredrog att vi kallade honom vid efternamn, Busch. Hans dotter ryckte senare in som barnvakt i vår familj ibland. Hennes namn var Ebba.

En dag kom Lars hem till mig och hade åsikter om Ulf Ekmans ledarskap. Ulf detaljstyrde medlemmarnas liv, han styrde församlingen i riktningar som inte stämde med bibeln. Jag lyssnade tålmodigt i flera minuter och kände en ilska växa. Jag förklarade att Lars hade en upprorisk ande när han kallade pastor Ulf enbart för Ulf.

Några dagar senare hade Lars ett samtal med Ulf Ekman – och plötsligt hade Lars flyttat till Alingsås. Å ena sidan fattade jag att han hade hamnat under djävulens inflytande. Å andra sidan fattade jag inte alls. Hur kunde det gå så fort?

Våren 1996 skulle jag få svaret.

Det hade hänt en hel del på de tio år som gått sedan jag flyttade till Uppsala. Trosrörelsen, som vi kallade oss, hade ungefär 10 000 medlemmar spridda på ett 30-tal församlingar runt om i Sverige. De hade namn som Livets vatten, Livets bröd, Guds eld, Guds kraft och Liv i överflöd. Vi såg inte humorn i det.

1993 blev jag redaktionschef på Livets ords månadstidning Magazinet för ett segerrikt liv. Vi såg inte humorn i det namnet heller.

Året efter avancerade jag till Livets ords ledningsgrupp och 1995 blev jag chefredaktör för församlingens största mediesatsning någonsin – den nya veckotidningen Vecko-Magazinet. I december samma år skickade Ulf Ekman mig till en direktsänd tv-debatt under Janne Josefssons ledning. Pastor Ulf blev så nöjd med min insats att han på stående fot utnämnde mig till Livets ords talesperson i tv.

Jag hade nått mina drömmars mål, men insåg genast även samma sak som Lars och många andra insett: Det gick inte att lita på Ulf Ekman. 

Ulf Ekman levde helt enkelt inte som han lärde. Listan på exempel kunde göras lång.

Det hade funkat fint att jobba med honom i många år med viss distans, men det skar sig på bara några månader när vi skulle ha daglig kontakt. Problemen ställdes snabbt på sin spets eftersom mitt namn skulle stå bakom allt vi publicerade. Plötsligt blev Ulf Ekmans något lättvindiga sätt att hantera fakta och sanning ett mycket personligt problem för mig. Det var ju en sak att han sa något från scenen eller skrev något i sin ledare, en annan sak när jag skulle påstå samma sak som journalist eller stå bakom det som chefredaktör. Vid ett tillfälle uppmanades jag frisera antalet avhoppare från ett par hundra till bara ett 40-tal. Det uppdagades (bland annat i Aftonbladet 1 oktober 1995) att församlingen tagit över Ulf Ekmans huslån, utan att församlingen informerades först. Andra i ledningsgruppen fick regelmässigt ta på sig skulden för beslut han hade fattat. Ulf Ekman levde helt enkelt inte som han lärde. Listan på exempel kunde göras lång. 

Det var en prekär situation. Tio års bibelstuderande och hundratusentals kronor i gåvor och offer, tio år av att framstå som en idiot inför alla utom andra livetsordare, och nu plötsligt kände jag tvivel. 

En sen kväll påsken 1996 framförde jag ett klagomål till Ulf Ekman. Han hade slarvat med sanningen om många större saker för mig, men jag påpekade en småsak. Mest för att se hur han skulle reagera, om jag skulle våga ta upp något större.

Han exploderade, sa att det var jag som borde lära mig vad sanning är och avbröt vårt samarbete direkt. Inget prat om uppsägningstid, inga kompromisser. Bråket var över på mindre än tio minuter.

Det var så jag fick svaret på hur man blev en avhoppare: Ulf Ekman slängde ut en och låste dörren. Det kändes som att fösas ut på en brant rutschkana, utan möjlighet att klättra eller ens krypa tillbaka.

Jag hade berättat för några nära vänner i församlingen om konflikten med pastorn. Den var så klart mer komplex än jag beskriver här. Det underlättade inte livssituationen att min fru ville fortsätta följa Ulf Ekman och Livets ord. 

Inom några dagar från mitt utknuffande hade samtliga Livets ord-vänner bestämt sig för att även om min berättelse lät trovärdig så var det nog mitt fel ändå. Jag borde be och söka Gud, pastor Ulf var Guds apostel och jag upprorisk. 

Jag förstod äntligen varför Lars inte hört av sig igen efter vårt sista samtal några år tidigare.

Jag vet inte om Ulf Ekman var rädd för mig, eller bara inte orkade med mig, men efter den söndagskvällen hörde jag inte ifrån honom igen. Inget telefonsamtal, ingen trevare från någon annan pastor. På några dagar gick jag från ledningsgrupp, chefredaktör och tilltänkt talesperson för Livets ord, från en som stod på församlingens scen, som spökskrev Ulf Ekmans ledartexter, till persona non grata. Overklighetskänslan var total, som att titta på en film om sitt liv snarare än att leva det. 

Däremot började pastorerna ringa till min fru. Hon tog samtalen i garaget eller tvättstugan för att jag inte skulle höra. Jo, han verkar nere, nej, han verkar inte prata med någon annan om Livets ord, nej, han går inte på möten, tack för att ni ber för honom. 

Det underlättade inte familjelivet.

I undervisningen var äktenskapsförbundet det viktigaste, näst efter förbundet med Gud. Att rädda äktenskap var hög prioritet, nästan så att Sveriges framtid hängde lika mycket på det som på vår andliga krigföring. Men nu, när vårt äktenskap vacklade för att den ena av oss hade blivit avhoppare medan den andra ville vara kvar – då var det viktigare för Livets ord att hålla kvar min fru och använda henne för att ha koll på mig. Jag var trots allt journalist och visste mer om församlingens affärer än de flesta. Det måste ha varit en oroande kombination.

Vi hade tre barn, alla små. Jag förstod snabbt att vårt äktenskap inte skulle hålla och att det skulle bli svårt, för att uttrycka sig milt, att ha en bra relation efter en skilsmässa. Vi hade också stora skulder som måste hanteras snabbt nu när Gud inte längre skulle välsigna mig med en tusenfaldig skörd på alla pengar jag sått i församlingen. Det var min stora kris efter avhoppet. Insikten att vår fina lilla familj skulle krossas, av mig. 

Men vi skiljdes, jag fick jobba häcken av mig i flera år både för att få fart på karriären (chefredaktör på Magazinet för ett segerrikt liv smällde inte högt på cv:t) och betala av våra skulder. Ungefär lika lång tid tog det för barnens mor att också tröttna på Livets ord, och allt blev lite lättare. Det var mörka år. Jag hade slösat bort tio av de viktigaste åren i mitt liv på dumheter, kunde bara ha mina barn på helger och lov, hade ständigt en massa jobb och svårt att se en framtid över huvud taget. När jag stod på en kaj i hamnen var det inte för att titta på utsikten.

En gång sa jag att jag ångrade mina år i Livets ord. Då tittade mitt äldsta barn på mig och svarade: Men då hade du ju inte haft oss, pappa. Och därmed var den diskussionen avslutad för all framtid. Jag klev bort från kajkanten, det kom nya tider.

Först trodde jag att mitt liv skulle plana ut och bli ett slags vanligt tråk-kristet liv. Gå på gudstjänst någon söndag i månaden, unna sig en öl ibland och leva ett moraliskt liv. Den tiden kom mycket riktigt, men varade bara i några veckor; en station på vägen tillbaka till den jag varit innan jag blev frälst, och i stort sett är än idag. 

Jag tillhörde en minoritet i Livets ord, en som blivit frälst direkt in från gatan, utan någon kristen bakgrund. Trots allt prat om att vi var en väckelserörelse var nästan alla medlemmar rekryterade från frikyrkor runt om i Sverige, folk som ville ha mer fart. När en av dem lämnade Livets ord blev livet ofta förvirrat. De var födda kristna, ville förbli det, men varken Livets ord eller deras gamla församlingar funkade längre. Och hur levde man ens ett vanligt liv? 

För mig var det enklare. Jag hade mina gamla vänner kvar och deras reaktion när jag hoppade av var att stå med öppen famn, redo att ta den där ölen de väntat ett decennium på att dricka med mig.

Effekterna av Livets ord visade sig däremot på andra sätt. Som när ledaren efter ett pass på Friskis uppmanade alla att klappa händerna tillsammans. Glöm det, här klappas inte på order någonsin igen! Eller när yogaläraren sa att vi skulle eld-andas tillsammans. Absolut inte! Det var en revolt ända från djupet av mig själv: Ingen säger till mig vad jag ska göra i grupp! Det blev löjligt ibland, som när jag som enda gästen på en 50-årsfest vägrade delta i långdans bara för att det påminde för mycket om Livets ord.

Det är svårt att se den stora bilden när man har fullt upp med den lilla. Sin egen överlevnad. Men det var inte bara jag som lämnade Ulf Ekman och Livets ord under 1995–1996, det var då hela trosrörelsen började stagnera.

1995 hade den kristna världen skakats av den första stora förnyelsevågen efter trosrörelsens uppkomst på 80-talet. Det var något som kallades Torontovälsignelsen eller skrattväckelsen. Det var vad det låter som, folk som skrattade gott och länge under den helige Andes kraft. Ungefär som vi i Livets ord föll i backen vid förbön under samma kraft. Jag hade själv utvecklat ett rätt imponerande och handlöst fall som krävde att två mötesvärdar tog emot mig.

Under 1995 lämnade flera hundra Livets ord. Jag tror helt enkelt att Livets ord hade blivit för tråkigt.

Men skrattväckelse var inget för Ulf Ekman. Problemet var bara att rätt många av hans medlemmar tyckte tvärtom. Under 1995 lämnade flera hundra Livets ord, bland dem Carola och Runar. Jag tror helt enkelt att Livets ord hade blivit för tråkigt. 80-talets pionjäranda och känsla av frihet hade bytts mot plikt och stränghet.

Samtidigt hade frikyrkorna börjat fatta vad som lockade deras medlemmar till trosrörelsen. Det var lovsång och viljan att leva ett mer radikalt liv för Jesus. Så de hade steppat upp, dragit ner på psalmer och börjat sjunga Livets ords poppiga lovsånger. 

I backspegeln kan man tydligt se hur Livets ord tappade mark, men istället inspirerade helt andra församlingar – och med tiden också politiska ledare. En av de pingstkyrkor som svängt i relationen till Livets ord var den i Uppsala, förmodligen för att inte tappa medlemmarna till lokalkonkurrenten. Både deras ungdomspastor Thomas Ardenfors och barnpastor Åsa Waldau inspirerades av Livets ord.

1993 uppmanades Waldau att säga upp sig från tjänsten i pingstförsamlingen efter nattliga själavårdsseanser med tonåriga pojkar. Då flyttade hon till Filadelfiaförsamlingen i Knutby där hon fick anställning av pastorn Kim Wincent, som gått Livets ords bibelskola. Vad som hände sedan är väl bekant och har beskrivits i böcker och tv-dokumentärer.

Medan Waldau flyttade till Knutby var Thomas Ardenfors en av grundarna till en ny pingstförsamling kallad Stockholm Karisma center. Den kopierade oblygt det mesta från Livets ord, från bibelskoleämnen till lovsånger. Runar Sögaard var en av lärarna och bibelskolans rektor var Livets ords före detta förlagschef. 2005 gick församlingen i en spektakulär konkurs med 12,3 miljoner kronor i skulder. Konkursförvaltaren anmälde delar av styrelsen till Ekobrottsmyndigheten, men förundersökningen lades ned. Inga mord begicks, men det är en hisnande historia som beskrivits inifrån i systrarna Mia Fernando och Sofie Twal Hedmans bok Även den minsta fanatiker behöver sova ibland (Fri Tanke, 2024).

En av Karismas pastorer var Andreas Nielsen, som efter konkursen blev svensk ledare för den internationella karismatiska rörelsen Hillsong. 2017 gick Livets ords församling i Göteborg upp i Hillsongs verksamhet i staden.

Med Karisma center borta, Knutbyförsamlingen imploderad och ett Livets ord i kris (Ulf Ekman upptogs 2014 i den romersk-katolska kyrkan) blev Hillsong den perfekta platsen för det slags kristna som ville sjunga härlig lovsång och berätta för andra om Jesus. Det finns böcker och dokumentärer om dem också, det mesta föga smickrande.

Medan Ulf Ekman försvann klev vår familjs barnvakt fram och blev KD:s räddare, Ebba Busch. Hon är inte längre med i Livets ord, men för alla som var med där på 80- och 90-talen bär hennes retorik stundtals tydliga spår av Ulf Ekmans. Samma dag som jag skriver det här rasar hon mot jeans i riksdagen och frågar sig vart Sverige är på väg. Kopplingen mellan slapp klädstil och Sveriges moraliska framtid är som tagen rätt ur ordningsreglerna för Livets ords bibelskola när jag gick där. Tidigare samma vecka gick hon tillsammans med partikollegan Mikael Oscarsson ut och krävde hårdare tag mot Palestinarörelsen eftersom ”Sverige är under värderingsattack”. Även det nästan ordagrant klippt ur Ulf Ekmans begreppsvärld. Mikael Oscarsson är också gammal Livets ord-medlem. Han grundade 1991 den ideella organisationen Ja till livet som vill skärpa abortlagstiftningen. Det var på uppdrag av honom som jag skrev den där abortmusikalen.

Och så har vi Elisabeth Svantesson, en gång i tiden min kamrat på Livets ords bibelskola, numera moderat finansminister. På ett personligt plan gillar jag dem alla tre, Ebba, Mikael och Elisabeth, de är trevligare och roligare än man kanske kan tro. Deras ideologi är en annan sak, men som författare till böckerna Israel: en fantastisk historia och Judiska öden och hjältar är det lite svårt att peka finger.

Ulf Ekman och vi andra drömde om ett Livets ord som påverkade både Sveriges kristenhet och politik. Och Gud verkar ha svarat på bön, bara inte på det sätt vi trodde. Det var inte Livets ord som satte sin prägel på Sveriges framtid, det var alla som tog intryck av församlingen och sedan tog med sig tankevärld och retorik till andra sammanhang.

Från mannen själv har jag inte hört ett ord sedan november 1996.

Min familj? Tackar som frågar, alla mår bra, pratar och ses och hänger som de flesta andra. Livets ord har satt sina spår, men är inget trauma längre. Ingen är med i församlingen, ingen av oss kallar sig ens kristen. Mellandottern är journalist och har gjort en P1-dokumentär om att gå i Livets ords skola, Barnen i guds armé heter den. Lyssna, den är bra.

Förutom mina tre barn, är nog den mest bestående effekten av åren i Livets ord att jag har en tio år lång blind kulturell fläck. Jag missade saker som satte sin prägel på Sverige de åren: Svullo, NileCity 105,6, Seinfeld och Roxette har jag fått försöka förstå i efterhand. 

Jag har ägnat en hel del tid de senaste åren till att rita av Ulf Ekman i mina serieromaner, men från mannen själv har jag inte hört ett ord sedan november 1996. Då damp det ner ett brev hemma hos mig i Stockholm. Det var två sidor förmaningar som slutade med en förutsägelse om att det skulle gå illa för mig och mina barn eftersom jag både skiljt mig och lämnat Guds plan. Jag log. Han var sig lik. 

Ur Tidningen Vi #9 2025.

Läs mer:

Thomas Arnroth: Vad hände med pappas kropp efter att han tagit sitt sista andetag?

”Vi lämnade sekten – och världen öppnade sig”