Lydia Sandgren minns sitt (nästan) sista bloss

För 20 år sedan infördes rökförbudet på restauranger och serveringsställen. Författaren Lydia Sandgren tittar tillbaka på en era som gick upp i rök – och konstaterar att en cigarett aldrig bara är en cigarett. 

Kvällen den sista maj 2005 satt jag kvar till stängning på Kafé Java i Göteborg. På bordet låg min franskaläxa och ett paket Gauloises. Det var sent och jag var trött, men jag var medveten om att jag i denna stund upplevde de sista rökdimmiga timmarna av en era, en tid som snart skulle försvinna och aldrig komma åter. Jag tände ytterligare en cigg, fastän jag egentligen inte var sugen, och tänkte: detta måste jag minnas. 

Cigarettens historia tar sin början 513 år innan rökförbudet trädde i kraft och jag fimpade min ceremoniella cigg på Java. Då fick Christopher Columbus en förbryllande present av ursprungsbefolkningen i den Nya Världen. 

Några torkade blad. 

Det dröjde – med tanke på dåtidens kommunikationsvägar – inte länge förrän tobaken var spridd över stora delar av världen. Under 1600-talet slog den igenom också i Sverige. Framför allt snusade man (aristokratiskt) eller rökte pipa (gick an i alla samhällsklasser). 

Länge dominerades den europeiska tobaksfamiljen av de äldre släktingarna, i synnerhet cigarren. Den blev snart ett självklart attribut för den bildade, borgerlige herren. En av dem var psykoanalytikern Sigmund Freud. Han började röka cigarr som 24-åring och var mycket fäst vid sin vana (eller beroende, om man ska tro hans levnadstecknare Ernest Jones). 

För Freud var cigarrerna inte bara ett njutningsmedel; han tänkte sig också att de bidrog till hans arbetskapacitet och självkontroll. När han fick muncancer i 70-årsåldern och måste avstå från rökningen konstaterade han att cigarrerna hela hans vuxna liv hade utgjort ”skydd och försvar i livets strid”. Som ickerökare var han måhända en bättre människa, men inte lyckligare, menade han. 

Cigaretten fick sitt namn i 1830-talets Frankrike och betraktades till en början inte som något särskilt lovande tillskott i familjen. Den handrullades och var därför dyr att producera, samtidigt som tobakskonnässörerna ansåg att den smakade alltför lite. Vändpunkten kom, som så mycket annat under detta sekel, med industrialiseringen. På 1880-talet uppfanns en maskin för massproduktion av cigaretter. Nu blev den plötsligt billig och lättillgänglig också för massorna. 

Och så inleddes cigarettens segertåg över världen. 

”Ibland är en cigarr bara en cigarr”, lär Freud ha sagt – en otrolig oneliner, som det emellertid inte finns något bevis för att han faktiskt yttrat eller skrivit. Vad gäller cigarrens fattigare släkting cigaretten kan man nästan påstå det motsatta: en cigarett är aldrig bara en cigarett. 

Sedan första början har den haft ett osedvanligt starkt symbolvärde. Det framgår av Ulrika Torells doktorsavhandling Den rökande människan (2002), som handlar om hur tobaksbruk avbildats i Sverige under 1900-talets sista hälft. Det är fascinerande läsning. Torells forskningsmaterial – veckopress, reklambilder, etikettsböcker – vittnar om cigarettens uppgång och fall. Oavsett tid och sammanhang har cigaretten förmedlat mångfacetterade värden och föreställningar. 

Vid förra sekelskiftet var cigaretten associerad till låg status och osedlighet. Den röktes av arbetare, gatpojkar och möjligen Oscar Wilde, som hade sinne för det skandalösa. ”Cigaretten är den fullkomligaste typen av fullkomlig njutning”, heter det till exempel i Dorian Grays porträtt från 1890. ”Den är utsökt i sin smak och lämnar en helt otillfredsställd. Vad mer kan man begära?”

Underklassprägeln satt i fram till första världskriget. I soldaternas matransoner ingick cigaretter, med tanken att de skulle erbjuda de stridande styrkorna stimulans, tröst och en stunds vila i skyttegravseländet. Konsumtionen sköt i höjden och cigaretten fick ett folkligt genomslag. Nu associerades den i stället till mod, manlighet och frihetskamp. 

Efter kriget syntes cigaretten i var mans hand. Och faktiskt också några kvinnors – åtminstone om de var moderna och banbrytande.

Kvinnors rökning var alltjämt tvivelaktig, med en underton av skandal och erotik.

Under den viktorianska eran var tobak främst en manlig angelägenhet, eller framställdes åtminstone så. Om en borgerlig dam dristade sig att röka skedde det i den privata sfären, i skydd från omvärldens blickar. Att som kvinna röka offentligt signalerade tvivelaktig karaktär och dålig moral. Men runt 1920-talet förändrades kvinnornas situation i halsbrytande hastighet: korsetten slängdes, håret klipptes, kjolarna blev kortare och man fick rösta. Den självständiga yrkeskvinnan kunde avbildas rökande, liksom den nöjeslystna flappern och inte minst den glamorösa skådespelerskan, som trädde in i det allmänna medvetandet i och med filmens genombrott. 

Men kvinnors rökning var alltjämt tvivelaktig, med en underton av skandal och erotik. Marlene Dietrich kunde kanske ta en cigarett – men inte en respektabel husmor. För en dam var det möjligt att röka då och då, men inte på gatan, inte medan hon sysslade med något annat och inte på ett sätt som signalerade privat stimulans och njutning. Hon skulle förstås inte heller röka för mycket. Den som överskred restriktionerna betraktades som tvivelaktig. 

Under 50-talet förändrades cigarettens symbolvärde. Kopplingen till frigörelse och självständighet framhävdes. Nu kunde den rökande kvinnan mycket väl vara världsvan, feminin och elegant. 

Cigaretten hade måhända blivit respektabel, men den markerade fortfarande något märkvärdigt. På 50-talet var den rökande kvinnan ett undantag. Det stora skiftet kom först på 1960-talet när fler kvinnor gick ut i arbetslivet. Det gjorde de av allt att döma med en tänd cigarett mellan läpparna, för vid decenniets slut rökte var tredje svensk kvinna. 

Vid det laget var det varken skandalöst eller speciellt längre, utan bara ett sätt att vara som alla andra. 

Varför började jag röka? Om man ska tro historikern Matthew Hilton kan det säkert ha hängt ihop just med att alla andra gjorde det. I min umgängeskrets var det lika vanligt att ha ett nikotinmissbruk som en replokal. Det speglade inte riktigt förhållandena på befolkningsnivå (år 2005 rökte 18 procent av kvinnorna och 14 procent av männen), men var på det hela taget ganska normalt. När jag började gymnasiet frågade en av våra lärare klassen hur vi önskade lägga upp lektionerna – ville vi ha en rökpaus mitt i? 

Rökning har alltid varit något som människor gör tillsammans. Den ceremoniella pipan skickas runt, herrarna drar sig tillbaka med en cigarr i våningens rökrum, yrkeskvinnorna tar en cigarett på rasten. Och visst har något av rökningens rituella ursprung bestått in i vår tid. Hur många vänskaper har inte tagit sin början i rökrutan? Hur många kärlekshistorier har inte underlättats av att man tar en cigg ihop eller ber om eld? Rökningen banar väg för sådant som egentligen inte handlar om nikotintillförsel, utan om gemenskap och kontakt med andra. 

Under min uppväxt på 90-talet utmålades grupptrycket som den stora boven bakom ungdomars tobaksdebut. Idén gick ut på att man pressades till att börja röka mer eller mindre mot sin vilja, och sedan blev man omgående beroende. De nyblivna rökarna saknade egen agens, de var snarare offer för yttre krafter. Anti-rökrörelsen medgav inte hur trevligt det kan vara att sitta på balkongen en sommarnatt, röka och prata i timmar. Den verkade inte överhuvudtaget vilja erkänna rökningens symbolvärde på erotikens arena. Om man skulle tro 90-talets antirökrörelse så var rökaren primärt intresserad av att framstå som tuff och att tillhöra det coola gänget. 

Det var för all del ingen konstig analys. Cigaretten har alltid varit emblematisk för alla slags rebeller och rockstjärnor. Under förra seklet rökte familjefadern pipa och direktören cigarr, men förföraren, filmstjärnan och författaren hade sannolikt en cigarett i nypan. Inte ens masskonsumtionen efter världskrigen förmådde tvätta bort dess prägel av fara och dålighetsliv.

Med sin uppfällda rockkrage och cigg i mungipan inkarnerade Albert Camus Författaren.

I min egen tankevärld sammanhängde rökningen med intellektuell och konstnärlig verksamhet. Det berodde främst på att mina ungdomshjältar, de franska existentialisterna, var sådana storrökare. Med sin uppfällda rockkrage och cigg i mungipan inkarnerade Albert Camus Författaren. Jean-Paul Sartre skelade över en cigarettstump på vart och vartannat fotografi. (Att han gärna rökte pipa filtrerade min sjuttonåriga hjärna bort.) Men störst intryck gjorde ändå bilderna av Simone de Beauvoir försjunken i sitt skrivande på Café de Flore. Mellan fingrarna höll hon – naturligtvis – en cigarett. 

När jag rökte på kafé handlade det inte bara om att få i sig nikotin i ett visst socialt sammanhang: det var framför allt ett sätt att närma mig den värld jag ville erövra. 

Eftersom jag började röka som ung och odödlig artonåring fäste jag ingen större vikt vid det överhängande hotet om en plågsam och för tidig död. Det tycktes inte röra mig, utan en abstrakt framtidsgestalt. Jag hade mycket viktigare saker att fundera över – till exempel hur mina sista slantar skulle räcka till både cigaretter och mat innan studiebidraget kom. 

Men jag avundades dem som levde innan rökning blev farligt. 

Det blev det 1964. Då publicerade den amerikanska hälsovårdsmyndigheten en vetenskaplig rapport om tobakens effekter. Slutsatsen svar solklar: rökning orsakade lungcancer, bronkit och emfysem. Dessutom såg man ett samband mellan rökning och en rad andra sjukdomar. 

Detta var egentligen inga nyheter. Tobakskonsumtion hade länge förknippats med hälsoproblem av olika slag. I naziregimens Tyskland betraktades rökning som orent och urartat, ett hot mot nationen som man försökte undanröja genom rökförbud och åldersgränser. Tyskarna bedrev också avancerade studier om sambandet mellan rökning och cancer, men efter andra världskrigets slut stod nazistunderstödd forskning inte högt i kurs. 

Men nu var det alltså bevisat och internationellt känt: rökare fick cancer. 

Ändå skulle det komma att dröja innan detta faktum fick fäste i det allmänna medvetandet, åtminstone i Sverige. Inte ens läkarna själva avstod från tobak: 1969 rökte nästan hälften av dem, lika stor andel som den manliga befolkningen i övrigt. Istället för att fimpa för gott började man tala om ”säkrare rökvanor” och skilja mellan bruk och missbruk. Det var storrökarna som låg illa till, inte den som rökte med måtta. Gravida kvinnor råddes att helst inte röka mer än 8–10 cigaretter om dagen. I sin bok följer Ulrika Torell hur veckopressen sakteliga börjar tala om rökningen som ett problem. Kanske borde man försöka sluta, trots allt? Man fick dålig andedräkt och gula tänder? Och dessutom var man ju beroende. Slav under en last. 

I Tage Danielssons komedi Mannen som slutade röka från 1972 betonas just lasten. Gösta Ekman spelar den kedjerökande direktörssonen Dante, som får ärva 17 miljoner på villkor att han slutar röka. Under ett par hektiska veckor gör Dante allt som står i hans makt för att avstå sina älskade cigaretter. Han är naturligtvis svårt beroende och plågas av abstinens. Han fipplar, darrar, springer på stället, dras liksom av en magnet mot tobakshandeln på hörnet. Till sist anlitar han en detektivbyrå som ska hålla honom borta från tobaken till varje pris. 

Här är det beroendets ofrihet som är huvudsaken. Cancerrisken flimrar bara förbi i någon enstaka replik. 

Mannen som slutade röka var ett barn av sin tid. På 1970-talet rökte svenskarna mer än någonsin och var generellt positiva mot tobak. Men nu började myndigheterna införa restriktioner och bredda informationen om hälsofarorna. De tjusiga, glada människorna försvann ur tobaksreklamen, som istället bara fick visa upp själva produkten. Ja, kanske borde man till och med förbjuda den? 

Under det hälsosamma, fitnessfixerade 80-talet skärptes attityden ytterligare. Passiv rökning blev ett vedertaget begrepp. Rökaren utsatte inte bara sig själv för hälsorisker – utan också oskyldiga i närheten. ”Storrökaren” och ”måttlighetsrökaren” försvann, nu var det rökare eller icke-rökare som gällde. Det enda rationella var att tillhöra den sistnämnda gruppen.

Var det inte något osunt i att sträva efter oklanderlig felfrihet?

Men från cigarettens perspektiv är det 1990-talet som framstår som dödens decennium. Nu blev allmänna inomhusmiljöer rökfria. Tobaksreklam förbjöds. Staten överlät tobaken till det privata näringslivet. Rökning var ett allvarligt hot mot folkhälsan och måste bekämpas på bred front. 

I populärkulturen blev det en självklarhet att mer eller mindre vara emot rökning. Tjejtidningar som Frida och Vecko-Revyn propagerade mot rökning på tjejtidningars vis: genom att upplysa sina unga läsarinnor om att de blev äckliga, fula och att ingen kille ville kyssa någon som luktade rök. 

Cigaretten signalerade moraliskt förfall och misslyckande. Rökaren betraktades som en odisciplinerad loser. 

Efter rökförbudet 2005 höll jag fast vid mina Gauloises ytterligare ett par år. På den tiden jobbade jag som brevbärare och sprang i trappor hela dagarna. En gång tog jag en cigg med tanterna på lastbryggan, men det smakade inte. Cigaretterna blev mer sporadiska och till sist bestämde jag mig för enkelhetens skull för att jag hade slutat. Att sluta röka var trots allt vad man förväntades göra om man nu hade börjat, och jag misstänkte att jag kunde skatta mig lycklig som kommit så billigt undan. Inga våndor och kval. Bara en tråd som blev tunnare och till sist brast.

Jag började plugga filosofi, och om man fortfarande hade fått röka på kafé hade jag förmodligen frestats av Simone de Beauvoir med sina papper, sin kaffe, sin cigarett. Istället satt jag i bibliotekets läsesal och förde noggranna anteckningar som jag knappt begrep. Jag började skriva på Samlade verk och noterade att mina huvudpersoner rökte något ofantligt – men så var det ju på den tiden, intalade jag mig. Jag gick på psykologprogrammet och lärde mig att hjärnans frontallober mognar först vid tjugofem års ålder, vilket kan förklara varför man gör så mycket dumheter i sin ungdom. 

Men ungefär samtidigt som mina egna frontallober fulländades började jag irritera mig på det totalitärt perfektionistiska i att inte röka. Var det så hemskt att ha en last, om den inte gick överstyr? Var det inte något osunt i att sträva efter oklanderlig felfrihet? Och det här massiva föraktet mot rökningen, var inte det suspekt? För att inte tala om den exalterade inställningen till hälsosam renhet? 

Författaren Willy Kyrklund lär ha börjat röka vid fyrtio års ålder, bara för att ha ett behov som var möjligt att tillfredsställa. Själv försökte jag börja snusa vid tjugofem. Liksom med rökningen var det ett medvetet beslut och krävde en viss tillvänjningsfas. Jag och min kompis tog oss an projektet tillsammans. Hon utvecklades på beundransvärd tid till en fullfjädrad snusare, men för mig slog det slint i någon synaps: jag mådde bara illa och fick kräkreflexer av prillan. 

Istället återvände jag till rökningen. Ibland går det några år mellan gångerna, ibland ett par månader. Det är alltid en stor glädje. Om cigaretten förr var en kompanjon i nöd och lust, så är den idag en sällsynt vän i förhöjelsens tjänst.  

Ur Tidningen Vi #6 2025.

Läs fler artiklar av Lydia Sandgren:

Ina Lundström: ”Jag har lagt mycket tid på att försöka vara cool”

Bengt Ohlsson: ”Samtiden är inget för mig”