”En av de största katastroferna i fredstid i Europa”

Filmatiseringen av den irländska författaren Maggie O’Farrells roman Hamnet Oscarsbelönades. Ska även hennes nya roman Land göra filmsuccé? Torbjörn Elensky läser en gedigen kartläggning över Storbritanniens koloniala historia i Irland.

Ägande och kolonisering hänger samman med namngivande och kartläggning. Både för att kunna ta ut skatt och för att utvinna maximalt av jordens rikedomar måste marken först kartläggas. Historiskt sett har den som ritade de första kartorna fått makten över folket som lever i en region. Därför är också de första stora kartprojekten ofta knutna till erövrade områden. Inte minst gäller detta Irland, där engelsmännen ritade kartorna och trängde bort både folket, språket och de gamla traditionerna. Om detta handlar den irländska författaren Maggie O’Farrells nya stora roman. Hon föddes själv i Nordirland och är aktuell med den Oscars-belönade filmatiseringen av hennes roman Hamnet, om Shakespeare, hans hustru och deras förlorade son.

Boken utspelar sig 1865 och är både berättelse och inte minst motberättelse. Tomás är en av dem som överlevde den stora potatissvälten 1845–1852, då en miljon dog och en miljon drog till USA. Det var en av de största katastroferna i fredstid i Europa i modern tid. Irlands folkmängd har fortfarande inte hämtat sig. Svälten förödde helt den irländska landsbygden och bidrog till den länge våldsamma fientligheten mot England. Engelska protestantiska adelsmän ägde makten på Irland, de sög ut den katolska befolkningen och de ges skulden för att svälten blev så stor. Efter att ha vuxit upp på barnhem blir Tomás på grund av sin begåvning som tecknare värvad som hantlangare till de engelska lantmätare som kartlade Irland.

Så småningom får han själv ansvaret för att rita nya kartor, vilket också innebär att ge engelska namn till de platser som bär gaeliska namn. När romanen inleds är han ute på uppdrag med sin son Liam, som assisterar honom i arbetet med att mäta landet. Under mystiska omständigheter försvinner Tomás och är borta några dagar. När han återvänder är han som nyfrälst och vägrar fortsätta arbetet med kartläggningen. Han vill återvinna de gamla namnen, arvet, legenderna och historien – för hur mycket de nya, främmande makt-havarna än försöker att tvinga sin ordning och sina namn på landskapet lever det gamla vidare. Sonen tror att pappan har blivit galen. En präst tillkallas för att driva ut demonerna ur honom.

En dag tar han hela sin familj och flyttar från Dublin till halvön längst ut i havet, långt från den engelska övermakten och nära platsen där hans motstånd först väcktes för att börja om och för att återknyta till sitt sanna arv. O’Farrells roman är en storslagen berättelse om hur den djupa historien lever vidare. Om hur myter och legender växer ur själva geografin och fortsätter att verka långt bortom den officiella historieskrivningen. Men den är också berättelsen om hur en katastrof, den stora svälten, fortsätter att verka genom generationerna och påverkar ett helt land. Boken ger en levande och gripande skildring både av människorna och landet. Den skildrar en grym historia, men också kärlekens kraft, familjens gemenskap och den djupa historiens, mytens, betydelse. Det skulle inte förvåna mig om även denna roman kan bli en framgångsrik film.

Läs mer:

Ljuvligt när Murnane skildrar vad det är att vara människa

Yukiko Duke väljer de bästa vårböckerna