Malena Ivarsson: ”Jag är bekymrad över männen”

I mer än fyra decennier har Malena Ivarsson svarat på allmänhetens frågor om kärlek, sex och relationer. För Lydia Sandgren berättar hon om vägen ut ur livskrisen och sin oro över de vilsna männen. 

När Malena Ivarsson blev poddare visste hon inte riktigt vad en podd var. Hon hade gjort radioprogrammet Till sängs i kulturen tillsammans med journalisten Samanda Ekman, och när det lades ner höll de kontakten, fortsatte prata med varandra – alla som hört dem tillsammans förstår varför – och en dag sa Samanda: ”Men du, vi sitter ju här och poddar. Ska vi inte slänga igång en egen podd?” 

Sedan kom hon dragande med två mikrofoner.

Och vid närmare eftertanke är det självklart att sexologen och socionomen Malena har en podd, för hon har varit verksam inom i stort sett alla medier som finns. I över fyrtio år har hon svarat på allmänhetens frågor om kärlek, sex och relationer. I tidningsspalter, i böcker, i tv, i radio. Från min egen åttiotalisthorisont har Malena alltid varit en av offentlighetens fixstjärnor. En sådan person som man visste existerade, men inte varför. Som jag uppfattade det tillhörde hon en annan värld än min, en annan tid. 

Men för några år sedan hände något: folk – och med folk menar jag framför allt andra kvinnor i 30–40-årsåldern – började snacka om Till sängs. ”Har du hört den? Det måste du göra.”

Vi träffas på kontoret i Stockholm där Malena hyr in sig. Egentligen avvecklade hon sin mottagning under pandemin, men hon återupptog kontraktet eftersom så många hörde av sig efter poddavsnittet om oraklet I Ching, en tretusen år gammal skrift till vilken man kan ställa frågor (och, visar det sig, få riktigt bra svar). Långt nedanför brusar Birger Jarlsgatan. Malena bjuder på kaffe, fixar och ordnar. 

Eftersom jag har utvecklat en impulskontrollstörning i förhållande till Universitetsbiblioteket – jag beställer fram allt jag kommer att tänka på – har jag rotat fram hennes fars avhandling om predikans uppgift. Detta är en aning svindlande, för jag har aldrig tänkt på att en predikan har en uppgift. Det har den förstås, liksom sexologens rådgivning har det, och författarens skrivande. 

Kan du inte berätta lite om dina föräldrar och den tid du växte upp i?

– Det är lustigt det där, för ens bild av barndomen ändrar ju sig genom livet. Numera har jag en ganska ljus syn på den, säger Malena. 

Hon föddes i Lund 1949. Två syskon, ett akademiskt hem. Fadern var teolog, men efter disputationen grusades hans planer på att en dag bli professor. 

– Det var hans stora trauma. Hans lärare höll på att bråka med några andra teologer – de är ju ganska bråksamma, de där teologerna – och på grund av de här olika konflikterna fick pappa inte det betyg som gjorde det möjligt för honom att fortsätta. Det blev en stor besvikelse för honom. Han fick docentkompetens, men han blev skakad av det där bråket.

Istället tog han upp prästyrket, som sin far.

Modern arbetade på försäkringsbolag och blev sedermera chef. Att en prästfru med tre barn förvärvsarbetade var inte alls någon självklarhet, men Malena minns att hennes mamma trivdes med att jobba och gärna gjorde det. För hennes pappa var det en hjärtefråga att kvinnor skulle ut i arbetslivet. Hans stora idol var Alva Myrdal och han var bekymrad över kvinnornas ekonomiska utsatthet. 

– Många gånger var han med om att lämna dödsbesked där änkorna blev helt förtvivlade eftersom de inte hade någon inkomst när mannen hade dött. Så han sa till mig: du måste alltid se till att du har en egen försörjning.

Familjen flyttade till Stockholm och installerade sig så småningom i Råsunda prästgård. Församlingslivet tog vid: kyrkkaffe, besökare, medling med par som skulle skiljas. 

Man skulle kunna tänka sig att Malena Ivarssons gärning som sexolog varit på kollisionskurs med kristendomens syn på sexualitet som något skamfyllt och förbjudet. Men det verkar inte finnas någon stridslystnad i hennes förhållande till religionen. Faktum är att jag inte en enda gång har hört henne tala om något på ett aggressivt vis. Hon verkar liksom inte sända på den frekvensen. Hennes hållning till omvärlden präglas snarare av intresse och tolerans för sina medmänniskor. 

Under barndomen gjorde de kristna symbolerna starkt intryck. Särskilt korsfästelsen var smärtsam och hon blundade när hon gick förbi korset hemma. 

– Barn ska inte behöva hålla på med religion, säger hon. Det är för vuxna. Jag blev väldigt lättad när jag kunde se det där som symboler för psykets utveckling. Korsfästelsen, uppståndelsen, att gå ner i underjorden och återvända – det är något som psyket håller på med och som man manifesterar på det viset. När jag gick i analys kändes det precis som att jag hängde på korset. Jag var fast, det fanns ingen kreativitet.

Malena läste teologi på universitetet och sedan litteraturhistoria, men när det gällde yrkesval beslutade hon sig för att bli socionom. Utbildningen vid Socialhögskolan var bra och intressant, minns hon, men rustade dem illa för arbetslivets verklighet. 

– Första praktikperioden var jag i Rosengård, och det var en hård miljö jag kom ut i. Killarna var så marinerade i att vara tuffa på det där socialpsykologiska sättet. 

Som 23–24-åring började hon jobba på en socialbyrå och trivdes förvisso, men arbetet var utmanande på flera sätt. 

– Det var ju som att man hade ett överläge mot andra människor. Vi gick runt med röda pärmar där vi kunde skriva ut checkar. Klienterna fick komma in och berätta om sin usla situation och så skrev man ut en check … Och jag kunde reta mig på att det fanns så mycket medelklassvärderingar mot dem. ’Vad har du gjort med alla pengarna, du fick ju bidrag förra månaden?’ Jag tyckte det var hemskt med den där moraliserande attityden, från ett perspektiv där man själv kanske hade haft det väldigt bra och inte förstått något av elände.

Svårast var omhändertagandena. Att försöka få iväg någon till behandlingshem. Att ta hand om ett nyfött alkoholskadat barn. Nu tänker hon att hon och kollegorna saknade utbildning för den uppgift de ställdes inför. Att omhänderta någon borde snarare vara en polisiär uppgift. 

Istället sökte sig Malena till en ungdomsmottagning. Tanken var att hon som kurator skulle fånga upp ungdomar med problem, men på den tiden sökte sig ungdomar dit huvudsakligen för att få p-piller. 

Mest nytta tyckte hon att hon gjorde när hon var ute på skolor och pratade med eleverna. Hur går en gynundersökning till? Hur känns kärlek i kroppen? Med tiden skrev hon också en lärobok till ungdomarna. 

Hon vidareutbildade sig till sexolog vid Rigshospitalet i Köpenhamn, fick en frågespalt i Arbetet och i Expressen, började svara på frågor i skånsk lokalradio. När hon läste att SVT i Malmö skulle göra ett kvinnoprogram skrev hon och föreslog att de skulle ha ett inslag om sex och samlevnad. 

Och så blev Malena Ivarsson känd från tv. 

När Sköna söndag hade premiär 1986 var tv något helt annat än idag, vilket knappast behöver påpekas för dem som själva var med men möjligen för den allt större skaran av vuxna som inte var det. Vid den här tiden fanns TV1 och TV2, och dagspressens tv-kommentatorer mumlade ibland surt om hur kanalerna försökte konkurrera med varandra. Malena gick från att vara en offentliganställd socionom på en ungdomsmottagning till att bli rikskänd sexrådgivare under en tid när alla tittade på tv samtidigt. 

Sköna söndag var ett livsstilsprogram för kvinnor som sändes på förmiddagen. (Enligt en DN-recensent var det som att äta bakelse till frukost, och det vill väl ingen människa?) I en persikorosa soffa samtalade Catrin Jacobs med sina gäster om färganalys och trädgårdsskötsel. Efteråt var det gymping med Susanne Lanefelt. 

Gensvaret för Malenas inslag blev stort. Hundratals brev varje vecka. Säkert svarade det mot ett behov – man kunde inte googla, men man kunde fråga Malena. Men inte ens den mest informationshungriga allmänhet ställer känsliga frågor till vem som helst, och i rutan framgår Malenas fallenhet för att tala om det laddade och privata. Ett sakligt lugn, något av intet mänskligt är mig främmande. Att skapa en stämning som gör det möjligt att anförtro sig är svårt, en förmåga som verkligen inte är alla förunnad som arbetar i samtalsyrken. Men Malena har den.

Det är alltså inte så konstigt att SVT bestämde sig för att ge Malena ett eget program med större fokus på hennes expertområde. Det fick heta Fräcka fredag, sändes live från Malmö och var omsusat redan innan start. ”Det blir kortkort och svarta nätstrumpor. Högklackat istället för 70-talets näbbstövlar”, lovade DN. Premiäravsnittet sågs av närmare 2,9 miljoner tittare.

På Öppet arkiv ligger ett av de totalt sex avsnitten, som man gott kan titta på som en lektion i svensk tv-historia. Där är först och främst Malena, iförd olika episka 80-talsdräkter. Scenografin är surrealistisk och rolig: en stor lackröd mun, draperier, ögon. Temat är mannens sexualitet och olika gäster defilerar. En professor i urologi svarar på frågor om impotens. En transvestit berättar om sina erfarenheter. Från Paris rapporterar Herman Lindqvist om franska samlevnadsvanor. Det förekom förvisso dansk gladporr och barbröstade män, men det sammantagna intrycket är folkbildning med en skruvad twist. Tonen är vänlig och sansad, klippen långa. En nutida tittare slås av att alla ser så vanliga ut. Dessutom är åldersspannet stort: det var ännu möjligt att vara obestämt medelålders i rutan. 

För en nutida tittare är det inte helt lätt att förstå att Fräcka fredag väckte sådan anstöt och upprördhet. Mottagandet var inte entydigt negativt, men överlag blev Fräcka fredag kritiserat och utskällt. De sensationella tittarsiffrorna sjönk. Slakt, Malena, kunde det heta i en kvällstidningsrubrik. Barnsligt, Malena. 

Och så: Malena dödshotad.

Rubrikerna vittnar om hur människan Malena Ivarsson blev synonym med programmet. När någon ringde in ett bombhot inför sista programmet (programledaren själv fick veta det först efter sändning) framställdes det inte som att SVT eller Fräcka fredag hotades – utan hon. 

Efteråt var det inga krissamtal, inga möten. Ingen talade om vad som hade hänt. 

Några veckor senare meddelade SVT sitt beslut att lägga ner programmet. 

Att samtala med människor som levt länge och skaffat sig livserfarenhet är en påminnelse om hur svåröverskådlig och förvirrande tillvaron kan te sig. Ungdomen är på många vis helt hopplös. Man kastas in i vuxenlivet och ska utan erfarenhet i ryggen fatta beslut om yrke och familjebildning. Medan man håller på vet man inte riktigt hur ens handlingar kommer att falla ut. Först med årens gång klarnar saker och ting, och någon gång i medelåldern börjar man förhoppningsvis få viss överblick över tillvaron.

Att få en mittlivskris, som Malena fick, framstår på vissa sätt som ett sundhetstecken. 

Efter Fräcka fredag körde hon på. Blev chef på en ungdomsmottagning. Skrev sina spalter, gav ut ett par böcker. Drev egen mottagning i Stockholm. Syntes och hördes. Men inombords kände hon sig tom och olycklig. Trött på arbetet. Hon försökte få fatt i livsgnistan på olika vis: inredde en sjurummare vid Tegnérlunden med Karl Lagerfeld-tapeter, förälskade sig, reste till Venedig. Det hjälpte inte. 

– Det där utåtriktade gav mig inte längre någonting, men jag förstod inte varför det var så tomt och så dött inom mig. Så läste jag Vid livets mitt av James Hollis och begrep att jag behövde göra någonting annat.

Men vad? Hon började drömma kraftfulla mardrömmar om att hon hade fått hiv och skulle dö. 

När Hollis kom till Sverige för att prata om sin bok gick Malena dit. Det visade sig att föreläsningen hölls i prästgården där familjen Ivarsson bott fram till faderns död. Sedan dess hade huset sålts och nu, mer än tjugo år senare, var det kursgård i jungiansk regi. 

Under föreläsningen nämnde hon att hon vuxit upp i huset. Efteråt kom en kvinna fram till henne och frågade med mörk röst: 

– Hur känns det att vara tillbaka i sitt barndomshem?

Det var Stina Thyberg, jungiansk analytiker, utbildad i Zürich. Vid tillfället stod de i det som hade varit faderns prästrum och Malena visste inte riktigt hur det kändes, bara att det gjorde det. 

En tid senare skrev hon till Thyberg och frågade om hon fick börja i analys. Det tog ett tag, sedan blev hon uppringd. Malena kunde komma på ett första besök, sa Stina, sedan fick de se. Hon ville inte lova någonting.

Malena körde till hennes mottagning i Södertälje. 

– Där satt jag med min Gucciväska – jag var så inne på alla de där symbolerna som visar yttre framgång då. ’Hon ser nog den’, tänkte jag. Som att det kunde vara intressant att jobba med mig för att jag hade en sådan väska, säger hon och skrattar. 

– Stina var så där prydlig som de ofta var inom Jungvärlden på den tiden: en liten vit blus, alltid en kofta, kanske en kjol, rejäla skor. Hon hade väl inte någon aning om vad en Gucciväska var överhuvudtaget. Jag märkte att hon inte var ett dugg imponerad av sådana saker. Hon ville inte heller ta betalt efter första gången. Men jag hade med mig en tusenlapp och ville absolut ge henne den, för jag tänkte att då skulle hon väl också bli intresserad.

Vid det första besöket lyssnade Stina mest, sa inte så mycket. Mot slutet förklarade hon att hon var osäker på om hon kunde ta sig an Malena. Stina var sjuttio år och själv inne i en kriscykel. Stina sa det inte rakt ut, men Malena tänkte att hon förberedde sig för döden. En analys är ett åtagande för lång tid, och Stina visste inte om hon hade kraft att följa någon. 

Men hon kunde inte riktigt bestämma sig och bad Malena komma tillbaka en gång till. 

– Det kändes nästan som om man var på prov.

Det är man väl också?

– Ja, man är väl det. Är det något lönt att arbeta med den här människan?

Gång nummer två meddelade Stina Thyberg att hon skulle ta sig an henne. De återkommande mardrömmarna tolkade hon; där led sexologen Malena av en sexuellt överförbar sjukdom. Var det kanske hennes arbete som höll på att ta död på henne? 

– När mardrömmar kommer upp till ytan och man förstår vad de handlar om, då upphör de, konstaterar Malena. Sedan började jag drömma att jag väntade barn eller hade ett litet barn att ta hand om. ’Jag är ju fyrtiosju år’, sa jag till Stina, ’jag fattar inte varför jag drömmer om det här’. Hon såg så glad ut när jag berättade om barndrömmarna och sa: ’Det där barnet ska vi ta hand om!’ ’Hur då?’ undrade jag. Min känsla för symboler var liksom … 

Outvecklad?

– Ja, det kan man säga.

Då blir det så där torrt och trist. Jag var precis ett exempel på det.

Malena arbetade med Stina Thyberg i sju år. Under en tid drog sig Malena undan offentligheten, gjorde bara det som var nödvändigt. Den terapeutiska erfarenheten beskriver hon som ett inre skifte, en förändring i hur hon såg på saker och ting. Ingen stor omvälvande upplysning, men icke desto mindre värdefull. 

– Det är ganska enkla saker. Man behöver rätta till något som är skevt i psyket. Stina menade att man återknyter kontakten med sitt omedvetna, som kanske varit avskuren länge. Då blir det så där torrt och trist. Jag var precis ett exempel på det.

Senare for Malena själv till Zürich för att studera vid C. G. Junginstitutet. Hon poängterar att hon inte har gått hela utbildningen till jungiansk analytiker (den är mycket lång), men C. G. Jungs tankevärld har varit till stor hjälp för henne i arbetet som sexolog. 

Hur ser du på vår tids intresse för Jung och vad tror du att det hänger samman med?

– Inom Jungvärlden säger man att det kommer och går i cykler. Under en period på 80-talet var Jung jätteinne, och nu är han uppe igen … Jag ser det nästan som att den här mittlivskrisen jag hade, den har vi nu i en större form. En kollektiv mittlivskris. Vi är överlag själsligt utarmade och vi känner en stor tomhet som samhälle. Då kan en figur som Jung ge lite stimulans. Hans tänkande kan användas som nycklar för att ge en djupare förståelse.

Malena tror att den moderna människan idag vill hitta något sammanhang, men det finns inte. Hon är inte minst bekymrad över männens situation. De verkar nästan mer vilsna än kvinnorna. Hon läste nyss en norsk sociologisk undersökning som visar att var fjärde man inte bildar familj idag. 

– Då vet man inte om det är ofrivilligt eller frivilligt, men min känsla är att män gärna drar en barnvagn för att visa att ’jag har fixat det här’. För hundra år sedan var en ogift kvinna bara dömd, och nu är det nästan så att ogifta män är dömda. Den här norska sociologen menar att när man frågar kvinnor vad de vill ha av män svarar de att de vill ha någon som kan visa på en framtid och stötta dem känslomässigt. Men hur ska de här killarna kunna leverera det när de misslyckas i skolan och känner sig bortvalda tidigt? Där menar han att det är ett samhälleligt problem.

I hela sitt yrkesliv har Malena varit expert och rådgivare, och hon har ofta jobbat i ett mer avgränsat format: att svara på en fråga eller hålla en föreläsning, och så är det klart sedan. Att ha långa terapier har aldrig riktigt passat henne, säger hon. Det finns något kreativt i momentet att avsluta och gå vidare. Podd är perfekt på det viset. 

Malena ser så lycklig ut när hon pratar om podden och mötet med Samanda Ekman. De sammanfördes av en producent för att göra Till sängs i kulturen för P1. 

– Det klickade, så där som det gör väldigt sällan, säger hon. Vi har samma humor och kanske också samma öppenhet.

Samanda var den drivande, utan henne hade det inte blivit något. Det är hon som har ordnat med inspelningsutrustning och som klipper podden. 

– Och så kommer hon med så roliga frågeställningar. Jag brukar inte vara så vältalig egentligen, men genom sin entusiasm får Samanda mig att tänka ett varv till. Jag själv är stimulerad av hennes frågor. Och så är hon väldigt rolig.

Att de tycker mycket om att prata med varandra är uppenbart. Samanda Ekman liksom vibrerar av energi och hunger efter att veta mer. Av någon anledning är det svårt att tänka sig att samma dynamik skulle uppstå mellan två jämnåriga personer med samma referensramar. Kanske är det i skillnaden den där gnistan uppstår – skillnaden, och viljan att förstå det som ligger utanför en själv. 

Podden är det roligaste hon gjort i sitt yrkesliv, säger Malena. 

– Man vill gärna dela med sig av sina erfarenheter, och det får jag göra där. Det är som dina samlade verk – det där blir mina samlade verk. 

Ur Tidningen Vi #9 2025.

Läs mer:

Forever Jung: Psykoanalytikern som klev ut ur Freuds skugga

”En varg söker sin pod” fyller 10 år: ”Vi säger inte förlåt längre”