Markus Wilhelmson: ”Världens folkligaste subkultur”

I de två nya filmerna Gröna linjen och Ultras vänds blicken bort från planen och mot supportrarna. Markus Wilhelmson minns sin egen tid på läktaren, och den gemenskap och njutning platsen erbjuder.

Jag blev tidigt kär i sport, men sporten blev aldrig kär i mig. När andra i fotbollslaget som jag belastade tilldelades priser som Bästa målskytt och Bästa mittfältare fick jag år efter år Träningspriset. Jag missade aldrig en träning, men min utvecklingskurva förblev obegripligt horisontell. Så mycket vilja, så lite talang.

Min plats blev läktaren, som för tusentals andra som i teorin vet hur allt borde göras, men är oförmögna att överföra ord till handling. Nu kommer två biofilmer som vrider kameran bort från de fåtal utvalda på planen och mot oss som finansierar verksamheten: Åskådarna. Supportrarna.

I Ultras följer dokumentärfilmsregissören Ragnhild Ekner glädje och våld på fotbollsläktare i Italien, Argentina, Indonesien, Polen, England, Marocko, Egypten och i det blåvita diset på hemmaplan i Göteborg. Rörelsen som Ekner möter kallar hon för världens folkligaste subkultur.

I Gröna linjen kliver regissören Andreas Bjunér ombord på den tunnelbanelinje i Stockholm som tar passagerarna söderut, in i hjärtat av Hammarbyland. Här står musikern David Ritschard i duschen, med Hammarbys klubbmärke tatuerat på bröstkorgen, och sjunger en Nacka Skoglund-låt om att joxa med trasan. Här finns en präst som väver in Bajen i sin söndagspredikan och några själar som sprungit offside i livet, men hittat en ledstång i fotbollen.

Kultur, böcker, tv, film, teater, är ju mer mångfacetterade, men livet skulle bli mycket tråkigare utan idrott

Två filmer som kretsar kring den ofta olyckliga kärleksaffären mellan människa och fotbollsklubb. Alla dessa resultat, 1–2, 3–3, 0–0, som ju inte betyder något på riktigt. Allt är på lek, ingen dör, alla spelare är överbetalda. Men ändå …

Att trängas i ett publikhav av likasinnade kan vara en motståndshandling i en diktatur, ett uppror mot ensamhet, en luftficka där klasstillhörighet raderas ut, en plats där kollektivet är allt och soloprestationer meningslösa. 

Det är också något med de tydliga ramarna. I en tid då allting flyter, halvsanningar och blålögner vispas ihop i en sörja, är sport en konstant; här finns en tydlighet som saknas i politiken, eller livet.

Jag ringer kulturjournalisten, författaren och radiorösten Gunnar Bolin som inte gärna missar en fotbollsmatch med AIK:

– Kultur, böcker, tv, film, teater, är ju mer mångfacetterade, men livet skulle bli mycket tråkigare utan idrott. Det är en så enkel njutning. Mer ryggmärg än hjärna. Att ställa sig upp och vråla ut sin glädje och krama en främmande människa när John Guidetti gjort 1–0 mot Bajen i 93:e minuten, det är en förlösande glädjechock. Jag kan inte jämföra den med något annat, säger han.

För den lyckligt lottade är de 90 minuterna plus tilläggstid en adrenalinkick i vardagen. För den som dragit en nitlott i tillvarons tombola är det 90 minuters eldupphör från vardagens strider.

I en scen i den annars ordkarga Gröna linjen halvligger två av dessa trogna Hammarbysupportrar på en lastkaj och pratar om sina barn som de inte har fått träffa på många månader.

– Det gör så ont i våra hjärtan, säger den ene.

– Du klarar det, säger den andre. 

– Jag krigar, men det är tufft, svarar den förste.

Sedan håller de varandras händer, hårt, krampaktigt, en bra stund, innan de gör sig redo för en ny match. 

Ur Tidningen Vi #3 2025.

Läs mer:

Vad betyder ett missat fotbolls-EM för Sverige?

Markus Wilhelmson: När 6-åriga Sonja försvann – och hittade hem