Markus Wilhelmson: Vem springer snabbast baklänges?
Lyssna på artikeln
Riksdagsvalet närmar sig och Sverige tycks överens om att något gått förlorat. Markus Wilhelmson funderar över var nostalgin tar oss.
filmen Midnatt i Paris gör sig påmind:
Huvudpersonen Gil drömmer sig tillbaka till 1920-talets Paris. Under en promenad blir han upplockad av en hästdroska som transporterar honom just dit och han får träffa Hemingway, Picasso, Joséphine Baker och Gertrude Stein. Problemet är att de inte alls verkar inse att de lever i den bästa av tider, utan mest pratar om hur bra allt var förr, under La belle époque, 1870-talet och några decennier framåt. F Scott Fitzgerald skriver: ”Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.”
En lite stukad Gil gör i filmen en ny tidsresa och landar mitt i den ljuvliga epoken. Nu har han väl ändå kommit till den bästa av tider? Inte alls. Här drömmer sig alla tillbaka till renässansen.
Vi närmar oss ett riksdagsval som allt mer framstår som en tävling i vem som kan springa snabbast baklänges, till ett svunnet Sverige. Vart är vi på väg? 1975, 1965 eller 1955?
Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap, skriver i sin bok Öppna era hjärtan, som kommer i slutet av mars, att han då och då drabbas av den där svårgripbara nostalgin över ett land, en tid och ett samhälle som framstår som bättre än nuet:
”Ofta är den känslan kopplad till någon specifik händelse: ett försenat tåg, nedskärningar i välfärden, en skjutning ännu lite närmare min egen bostad än den förra.”
De flesta tycks överens om att något gått förlorat. Solidaritet, säger en. Homogenitet, säger en annan.
Sorgenfrei lyfter blicken från dagspolitiken och tar avstamp i 1930. Ett år då lika många levde i glesbygd som i tätort. Ett år då Sverige blev ett invandringsland. Fram till dess hade fler lämnat Sverige än tvärtom. På partikongressen 1968 slår Socialdemokraterna fast att Sverige inte kan vara ett pluralistiskt land. Den borgerliga oppositionen protesterar: Moderaterna och Folkpartiet vill ha en generösare invandringspolitik och tycker dessutom att invandrarna ska erbjudas större möjligheter att behålla och odla sina kulturella särdrag i Sverige.
I politiken har det blivit allt viktigare att lyfta fram gruppers olikheter.
Senare, i december 1989, fattar S det så kallade Luciabeslutet där bara flyktingar med ”särskilt starka skyddsbehov” ska få politisk asyl i Sverige. Moderata ungdomsförbundets ordförande protesterar:
”Moderaterna ska stå för så öppna gränser som överhuvudtaget är möjligt … Alla våra värderingar om öppenhet och tolerans och frihet för enskilda människor gäller alla människor.”
Muf-ordföranden är vid tillfället 25 år och heter Ulf Kristersson.
Resten vet ni. Sverige har rullat upp vindbryggan vid Öresund, höjt återvandringsbidraget från 10 000 till 350 000 kronor per vuxen. Tonåringar utvisas. I politiken har det blivit allt viktigare att lyfta fram gruppers olikheter.
I valrörelsen kommer jag i stället att hålla utkik efter en berättelse om våra gemensamma drömmar och det som förenar. Oavsett om du heter Henning och Lotten och anländer till Stockholm i Fogelströms romansvit eller Kamran och Esil som kommer till Sverige från Iran, så tror jag att det finns en gemensam drivkraft i att vilja göra rätt för sig, att få ett anständigt liv.
Om vi enbart kastar blickar över axeln, mot det förflutna, riskerar vi att missa det hoppfulla som finns framför oss, inom räckhåll.
Läs mer av Markus Wilhelmson: