Mitt under den överdådiga middagen på ett schweiziskt slott får klarinettisten Martin Fröst feeling och vill hålla tal. Aj då … Men maten var utsökt och sällskapet oförglömligt.

När jag kommer fram till Frau Andas slottsliknande hus blir jag inte utsläppt ur taxin.

Jag är 26 år, har jeans och t-shirt och chauffören tror inte på att jag ska besöka en av Schweiz rikaste kvinnor. Turligt nog känner kocken igen mig igenom fönstret då jag vevar ned vindrutan, och jag blir insläppt.

Jag är där för att spela en minneskonsert tillägnad Frau Andas make, pianolegenden Géza Anda. (Det är han som spelar Mozarts andra pianokonsert i Bo Widerbergs film Elvira Madigan.) Att kliva in i huset är som att kliva in i historien, en museal oas. Jag känner igen målningarna på väggarna, som är sådant jag sett på vykort: Picasso, Gauguin, van Gogh och Manet, fast här är de i original. Det visar sig att hon har en av världens största privata konstsamlingar.

Jag går in i den bortgångne pianistens övningsstudio och ser en telefonbok på flygeln med nummer till dirigenten Wilhelm Furtwängler, sopranen Maria Callas och andra storheter, alla döda.

Senare på kvällen spelar jag minneskonserten, och därefter blir det middag. Jag har Frau Anda till bordet och på min vänstra sida den 92-årige Paul Sacher – en man som i hög grad påverkat musikhistorien genom att beställa, och privat finansiera musik av Stravinskij, Bartók, Strauss med flera. Han berättar ingående om de tonsättare han träffat och hur de påverkat hans liv. Jag blir mer och mer exalterad av samtalet och får för mig att hålla ett spontant tal.