Med Hitler i hyllan – konsten att sälja Sveriges värsta boksamling

Hans brunmärkta boksamling har blivit ett arbetsmiljöproblem. När familjen får besök måste sambon förklara: ”Min man är inte nazist, bara intresserad av dem.” Nu ska Anders Rydell göra sig av med landets ”vidrigaste bibliotek”.

Adolf Hitler stirrade stint på vår nya granne – som log förläget tillbaka. När vi för många år sedan flyttade till vårt hus bjöd vi in de närmsta grannarna. Vi var måna om att göra ett gott intryck. I flera dagar hade vi städat och ställt i ordning. I åratal hade mitt arbetsbibliotek på grund av platsbrist varit inhyst i ett lager i Orminge, men nu hade böckerna fått följa med. I brådskan hade vi kastat upp dem i husets enda fasta bokhylla.

När en av våra nya grannar synade hyllan enligt devisen: Visa mig din bokhylla och jag ser vem du är insåg jag vårt misstag. I hyllan stod Tommy Myllymäkis såsbibel bredvid en bok av Hans F.K. Günther – mer känd som Ras-Günther, den tyska rasbiologins stora affischnamn. John Seymours självhushållningsklassiker samsades med en tjock fransk utgåva av det rasistiska portalverket Essä om de mänskliga rasernas ojämlikhet. En översättning av Richard Wagners antisemitiska skrift Judendomen i musiken trängdes med Bonniers stora trädgårdsbok. Bokhyllan var som en ond blod och jord-mardröm. 

Om vår granne inte uppfattade budskapet i de explicita titlarna var det svårt att undgå att hyllan var strösslad med hakkors och frakturstil. Mycket av litteraturen om andra världskriget har sedan länge utvecklat en egen estetik, som i bästa fall kan kallas tydlig. Samtidigt som Adolf Hitler stirrade ner på vår granne skyndade min socialt mer kompetenta sambo  fram och sade något ursäktande i stil med: ”Han är inte nazist, han bara skriver om nazister.”

Böckerna fick snart flytta till en undanskymd bokhylla på vinden, dit få gäster hittade. Och kanske bestämde jag mig redan då för att en dag, när jag var klar med arbetet, göra mig av med dem. Frågan var bara: Hur dumpar man Sveriges vidrigaste bibliotek? 

II.

En vacker höstsol skiner över Uppsala när jag med tvekande steg går in på ett av stadens antikvariat. En stund har jag stått vid ett träd utanför och spanat, väntat tills andra kunder lämnat butiken. 

Jag bär på en pappkartong där jag har packat ner några av böckerna – originalutgåvor från 1930- och 40-talet som jag under årens lopp mödosamt samlat på mig från mindre antikvariat i Centraleuropa – och hos mer eller mindre ljusskygga försäljare på nätet. Det har inte alltid varit lätt att hitta dem och flera har varit mycket dyra. De har likväl varit nödvändiga att införskaffa i originalutgåva, då en del av böckerna av förklarliga skäl varken digitaliserats eller återutgivits. 

En kvinna står i kassan och när hon ser vad jag bär på visar hon mig till ett rum längre in i antikvariatet. Där sitter en äldre man och läser. Jag ställer ner kartongen på bordet och tänker att jag kanske borde säga något ursäktande, men finner inte riktigt orden. 

”Tjaha, då ska vi se vad du har med dig”, säger han. Med van hand lyfter han fram böckerna ur kartongen, granskar titlarna och öppnar några av dem för att studera utgivning och skick. 

”Jaha, det är sådana böcker…”, säger han utan att lyfta blicken. 

”Ja… det är sådana böcker.” 

Han berättar att han under årens lopp ibland stött på dylika böcker från gamla Uppsala-hem. Vilket kanske inte är förvånande då sympatierna för Tyskland och Tredje riket var särskilt starka i Uppsala.

Mannen lyfter upp en utgåva av Mein Kampf, och granskar den mycket noga innan han lägger tillbaka den i kartongen. Han skjuter upp glasögonen i ­pannan och tittar på mig: 

”Jag tror inte jag kan köpa det här.”

III.

Under en föreläsning nyligen tog jag med mig en av böckerna i samlingen och lyfte upp den inför ­publiken när jag talade om den. Jag kunde känna hur stämningen i rummet omedelbart förändrades. Ett obehag spred sig. Det var som om luften sögs ut, och alla höll andan. 

Boken var en senapsgul liten volym med röd titel: Lexikon der Juden in der Musik. Lexikonet, som utkom 1940, innehåller 5 000 namn på judiska musiker, kompositörer och andra musikskapare. Men det var trots namnet inte ett lexikon i egentlig mening. Syftet med boken var inte att minnas, utan dess motsats. Det var en utrotningsmanual över musiker och musik som både i andlig och fysisk mening skulle utplånas. 

Reaktionen i rummet fick mig att känna mig avtrubbad. Jag hade umgåtts med boken och andra av samma slag så länge att de hade förvandlats till historiska dokument – till källmaterial. Kanske var det oundvikligt och ett utslag av självbevarelsedrift. Att det i längden är omöjligt att ägna sig åt denna historia utan att på något plan distansera sig känslomässigt från det allra värsta. Reaktionen under föreläsningen påminde mig dock om vad jag borde känna. 

Efteråt frågade jag en av åhörarna vad jag borde göra med böckerna jag samlat på mig. Svaret kom blixtsnabbt, liksom instinktivt: ”Bränn dem! De brände böcker, varför ska vi inte bränna deras?” 

En handling som berättar att dessa böcker är så farliga och kraftfulla att de inte kan bemötas med ord eller förnuft utan med eld

Det kändes helt naturligt och närmast poetiskt när personen sade det. Att bära ut böckerna till bakgården, samla in lite björkved, ris och tidningspapper och tända på i eldningstunnan. Och sedan när ­värmen hettade om kinderna, i tysthet låta böckerna sjunka ner i tunnan och förtäras. Det skulle kännas renande, som att göra sig av med smuts eller ohyra. Och ”låta lågorna åta sig de onda andarna från det förflutna.”

Där någonstans låg dock problemet. Citatet är Joseph Goebbels – från det tal han höll under bok­bålen i maj 1933, när böcker av den tyska litteraturens ­främsta författare blev lågornas rov. 

Att bränna böcker är fortfarande en enormt stark symbolhandling – vilket inte minst blivit tydligt i de senaste årens uppmärksammade Koranbränningar. Fotnot: StängEn av de som har bränt koraner är den högerextreme politikern Rasmus Paludan. Den 5 november i år dömdes han till fängelse för hets mot folkgrupp efter koranbränningar i Malmö under 2022. Men det var inte nazisterna som uppfann bokbål. De inspirerades av tyska studenter som i början av 1800-talet brände fransk litteratur. De var i sin tur inspirerade av Martin Luther som 1520 lät bränna en påvlig bulla – i sin tur ett svar på inkvisitionens bokbål. 

Bokbål har sällan syftat till att fysiskt förinta böcker, utan snarare varit en symbolisk handling. Att bränna böcker motverkar dock ofta sitt syfte genom stigmatiseringen, en handling som berättar att dessa böcker är så farliga och kraftfulla att de inte kan bemötas med ord eller förnuft utan med eld. Knappast ett budskap man vill förmedla i relation till Tredje rikets bokproduktion. Men hur ska lämningarna av ”de onda andarna från det förflutna” hanteras? I Tyskland har det sedan 1945 varit en central fråga. 

IV.

Korridorerna under stadsbiblioteket är oändliga och kala. Jag följer bibliotekarien Christine Sauer ner i underjorden – de vitmålade betongväggarna ser smutsgula ut i lysrörsskenet. Ovanför ligger Nürnbergs pittoreska medeltida stadskärna. Staden är dock till stora delar en arkitektonisk chimär, återskapad efter att ha förstörts under kriget. Staden var nationalsocialismens symboliska hjärta, plats för de årliga partidagarna – och efter kriget för Nürnbergprocessen där ledarskiktet åtalades. Jag är på väg till en lämning av denna såriga historia, som ligger inlåst under jord. Några har beskrivit det för mig som Tysklands farligaste bibliotek. 

Christine Sauer låser upp en ståldörr och bjuder in mig till ett stort fönsterlöst rum med täta rader av gråmålade bokhyllor i stål. 

–Här är det, säger hon, och leder mig in mellan hyllorna, där mycket prydliga rader av böcker står sorterade. Många av böckerna står förpackade i små grågröna kartonglådor, som vanligtvis används för att bevara skadade eller ömtåliga böcker. Här har kartongerna dock ett annat syfte – att dölja böckernas yttre. Ingenting annat avslöjar att det är en särskild samling jag står inför, förutom en liten detalj: böckerna är alla markerade med röd markeringstejp. 

–Böckerna får inte lånas ut och innehållet får inte spridas till allmänheten. Det är bara tillgängligt för personer som sökt tillstånd, säger Christine Sauer.

Hon visar mig ett avtal som varje besökare måste skriva under där man förbjuds att sprida böckernas innehåll. 

Böckerna tillhör en samling på omkring 10 000 volymer som upptäcktes 1996 och som tillhörde en av de män som i november 1945 satt på de åtalades bänk under Nürnbergprocessen – Julius Streicher. Han är mest känd som grundare av tidskriften Der Stürmer –en antisemitisk sensationsblaska som var så hätsk att till och med delar av det nazistiska ledarskapet ansåg att den var för vulgär. 

–Biblioteket innehåller en samling med antisemitisk och rasistisk litteratur från 1940-talet tillbaka till 1800-talet, säger Christine Sauer och lyfter ut en avlång bok ur hyllan och lägger upp den på ett bord. Omslaget pryds av en karikatyr av en judisk man och en räv. 

–Det här är en bilderbok för små barn med väldigt otäcka antisemitiska illustrationer från 1936. Det är svårt att se på dessa bilder i dag, säger Christine Sauer uppenbart illa berörd. Hon har svårt att få fram orden.

–De delades ut gratis till skolor.

Boken är en av ett flertal antisemitiska barnböcker i samlingen, som publicerades av Stürmer Verlag. I hyllan står också den mest kända, Der Giftpilz, med fruktansvärt vulgära rasistiska illustrationer. Medvetenheten om att böckerna riktar sig till barn förstärker obehaget.

V.

1945 påbörjades en omfattande utrensning av arvet från Tredje riket i Tyskland. Byggnader och monument sprängdes, böcker sändes till pappersbruk, flaggor brändes och alla slags nazisymboler förbjöds. Utrensningen gjordes med en medvetenhet om symbolernas betydelse. Till och med askan efter de dödsdömda i Nürnbergprocesserna ströddes ut i hemlighet – för att undvika uppkomsten av kultplatser. Dock skulle miljontals föremål och inte minst böcker från Tredje riket komma undan. Några decennier efter kriget, under 1970-talet, växte en ljusskygg marknad för nazi-memorabilia fram, inte minst i USA dit många hemvändande soldater tagit med sig souvenirer. 

I dag säljs de mest värdefulla föremålen, inte minst de som kan kopplas till Adolf Hitler, för tiotals miljoner kronor till samlare. Även exklusiva böcker betingar höga priser, för några år sedan såldes en signerad kopia av Mein Kampf på auktion i Los ­Angeles för drygt 700 000 svenska kronor. 

I Tyskland och Österrike har försäljningen av memorabilia varit förbjuden, men det har inte förhindrat att en svart marknad frodats. Fram till 2015, då upphovsrätten gick ut för Mein Kampf, förhindrades nytryck av boken i Tyskland. Därefter har en kraftigt kommenterad upplaga släppts i Tyskland. Boken på drygt 2 000 sidor kostar över 600 kronor och var tänkt som en akademisk upplaga som bara kunde beställas på förfrågan. Det skapade därför viss oro när boken på kort tid såldes i över 85 000 ­exemplar. 

Frågan om den gamla nazistiska och rasistiska litteraturens tillgänglighet har blivit komplicerad

Tredje rikets bokproduktion har det senaste ­decenniet fått allt större spridning på grund av en förändrad bokmarknad med anonyma och billiga print on demand-upplagor, autogenererade säljtexter och större digital försäljning. Det har vållat en hel del kritik och problem för återförsäljarna. 2020 förbjöd Amazon efter mycket kritik försäljningen av Mein Kampf och en rad andra rasistiska och antisemitiska böcker, efter en kampanj från flera judiska organisationer. 

Mein Kampf har även väckt bekymmer hos svenska boklådor och bibliotek. I fjol spred nättidningen Bulletin ett rykte om att en arabisk utgåva av Mein Kampf stod framme på Malmö stadsbibliotek – vilket dementerades av biblioteket. Dock ledde det till att biblioteket flyttade de utgåvor av boken som fanns i samlingen, från en öppen till en stängd avdelning. Ungefär samtidigt uppmärksammade en kvälls­tidning att Adolf Hitler marknadsfördes på boksajten Adlibris med säljtexten ”en av de absolut starkast lysande stjärnor den vita rasen åstadkommit”.

Frågan om den gamla nazistiska och rasistiska litteraturens tillgänglighet har blivit en komplicerad fråga i en samtid präglad av yttrandefrihetsstrider, triggervarningar, fake news och ökad antisemitism. Ida Ölmedal, kulturchef på Svenska Dagbladet och författare till boken Där man bränner böcker, menar att det är viktigt att även obehagliga och stötande böcker finns på offentliga bibliotek. 

–Självklart ska man kunna låna Mein Kampf på ett bibliotek. Det är bisarrt att tro att det skulle vara ett ställningstagande för nazism att ha den i hyllorna. När man attackerar ett bibliotek för att en bok med stötande innehåll finns där, och påstår att den skulle spegla bibliotekets värdegrund eller liknande, då underminerar man faktiskt själva idén med ett bibliotek. Man undergräver en viktig institution för en demokrati. Biblioteken måste försöka stå emot sådana kampanjer och förklara att deras uppgift är att underlätta medborgarnas sökande efter kunskap, säger Ida Ölmedal som i sin bok också är kritisk mot ­markeringar och triggervarningar i böcker. 

–Det man kan säga om triggervarningar, alltså varningar om att man kommer att uppleva läsningen som obehaglig, är att de inte fungerar. Flera studier visar att det om något ökar obehaget för den som läser. Man kan fundera på om syftet med dem alls är att hjälpa läsaren, eller om de mer är en sorts ­symbolisk markering. 

Utifrån ett tryck- och yttrandefrihetsperspektiv kan det anses självklart att all litteratur ska finnas tillgänglig – och att det hör till varje medborgares uppgift att själv forma ett kritiskt perspektiv. Sam­tidigt kan litteraturen utgöra ammunition för ökat hat, konspirationsteorier och hets mot folkgrupp. 

Den ”tröghet” som fanns i bokförmedlingen för 20-30 år sedan har lösts upp i den digitala eran, det var helt enkelt svårare att få tag i böcker förr. En bibliotekarie, som vill vara anonym, säger när vi träffas att man ändå arbetar för att upprätthålla en slags tröghet. 

–Vi har Mein Kampf på vårt bibliotek, men den måste beställas fram på begäran. Det ligger ju i bibliotekets grundtanke att stå för yttrandefrihet. Hur ska man kunna veta vad Hitler stod för och ta ställning mot det om man inte läser boken? Men kommer det en 12-åring och vill låna boken så skulle vi nog be personen återkomma med sina föräldrar. 

Torbjörn Eliasson på Connoisseur Bokauktioner försvarar också att de säljer böcker från Tredje riket. 

–Att utöva censur, genom att bränna böcker och slänga icke PK-litteratur, är en farlig väg att gå. Det gör att historien har lättare att upprepa sig.

VI.

Kvinnan på andra sidan disken tittar på mig, ­granskande, som för att avgöra vem jag är. Det stora varma leende hon nyligen visade mig är borta. Bredvid mig, på den långa disken, lägger en välklädd äldre herre upp en oljemålning, ett landskap målat med friska ljusa penseldrag. Längre bort lyfter en kvinna upp en kristallkrona, som klingar dyrt. Rösterna är glada, uppsluppna – bara på min sida är det tyst. Mellan oss står kartongen med böcker. 

Kvinnan framför mig mumlar något ohörbart och lyfter en telefonlur: ”Jag behöver hjälp.”

Jag står inne i ett lager, på ett av Sveriges största auktionshus. Det stora rummet är belamrat av möbler och konst. Bakom mig står en svart skinande flygel och en furustol av Axel Einar Hjorth – utropspris 80 000 kronor. En lång, äldre kvinna kommer till disken, skjuter ner ett par glasögon på näsroten och granskar böckerna utan att titta på mig. 

–Tja, vissa av dessa går ju att sälja… men inte här, säger hon efter att ha bläddrat igenom bunten.

–Varför inte?

–Vi har en policy mot att sälja föremål från den här tiden. Böcker hamnar väl lite i en gråzon… Men jag blir väldigt illa berörd av de här, säger hon och tipsar mig om några antikvariat som kanske skulle ta emot ”den här typen av böcker”. 

Men jag går inte vidare med böckerna, att försöka bli av med dem känns efter några tafatta besök värre än att behålla dem. Så vad ska jag göra med böckerna? 

Efter att i otaliga timmar surfat runt på nätet, på antikvariatvärldens skuggsida, har också en olustig insikt infunnit sig. Att det kanske inte bara är historie­nördar och forskare som är intresserade av sådana här böcker i dag. Om jag säljer dem, i vems händer hamnar de och i vilket syfte? 

I stället skriver jag ett mejl till myndigheten Forum för levande historia.

”Hej!

Jag har en liten samling böcker, främst från 1930–40-talet, som kan anses ha varit betydelsefulla för utvecklingen av den nationalsocialistiska ideologin, inte minst på det kulturpolitiska området. 

De har varit viktiga för mitt arbete. Men nu när arbetet är slutfört vill jag inte längre ha dem kvar, och jag tror det är en dålig idé att sälja dem. 

Jag undrar om ni skulle vilja ta emot dessa böcker, som en donation till ert bibliotek.

Jag skulle vara mycket tacksam.”

Ur Vi Läser #6 2024.

Läs mer:

Raoul Nordling – svensken som räddade Paris

Älskad och avskydd – 100 år med fascismen