Merete Mazzarella: ”Är jag gammal nu?”

Merete Mazzarella har i hela sitt vuxna liv intresserat sig för åldrandet. Men det är först nu vid åttio som det verkligen ställs på sin spets.

”När anser du att man är gammal?” Frågan ställdes av en journalist för snart nio år sedan några dagar innan jag fyllde sjuttio och jag tyckte att jag hittade ett lagom lättsamt, småkvickt svar: ”Gammal är man den dag man inte längre kan stå på ett ben och dra vinterstövlarna på eller av.”

Då kunde jag det hur lätt som helst och föreställde mig att jag skulle fortsätta kunna det i evighet. Vid sjuttiofem behövde jag redan ta en smula stöd men försökte göra det omärkligt, så gott som omärkligt, helst också omärkligt för mig själv. När jag erbjöds en stol tackade jag nej. Ibland tänkte jag på hela raden av gamla damer som fanns i min barndom och som alla mycket bestämt tackade nej till att sitta när de vid ankomst och avfärd skulle byta pampuscher till finskor eller tvärtom. ”Ja, tant är verkligen vigulant”, kunde min far säga där han stod beredd att hjälpa dem med kappan eller pälsen. Jag vet inte om far lät sig luras eller om han bara var artig, men för mig var det uppenbart att de flesta av dem lite diskret tog stöd.

I dag har jag för egen del slutat upp med att förställa mig, jag har inget emot att alla ser att jag har handen på ett ryggstöd och om någon föreslår att jag sätter mig så gör jag det. Jag skakar inte längre avvärjande på huvudet när någon stiger upp för att lämna plats åt mig på bussen eller spårvagnen, i stället tackar jag å det hjärtligaste. Och inte nog med det: jag förargar mig över miljöer där det inte finns sittplatser, jag vill ha stolar överallt där man ska ta av sig ytter­kläderna. Jag vill också att man ska kunna slå sig ner helt enkelt för att vila benen, jag vill ha sittplatser i matbutiker och varuhus, i teaterfoajéer, på stationer och museer. Jag vill också ha fler parkbänkar.

Åldrandet har jag skrivit om sedan jag var medel­ålders. Då svänger sig sommaren kring sin axel utkom då jag var 55, Resa med rabatt. Om konsten att bli pensionär då jag var 65, Solkattens år då jag fyllt 70 och Från höst till höst då jag fyllt 75. Jag må ha börjat skriva innan jag visste vad det egentligen var frågan om men faktum är att många av dem som skrivit i ämnet inte haft åldern inne. Den gamle romaren Cicero var 62 och Simone de Beauvoir 60. De hade diametralt motsatta syner på vad åldrandet innebär: Ciceros var optimistisk, Beauvoirs en nattsvart pessimistisk bild av svaghet, passivitet och stigmatisering. Var jag själv landar får vi se, men numera har jag åtminstone åldern inne.

Det har förresten också idéhistorikern Sven-Eric Liedman, vars bok I november kom ut 2022. Hans syn på åldrandet kan bäst beskrivas som försonlig. 

”November är en motbjudande månad, i synnerhet på avstånd”, heter det här, ”Betraktad från maj eller juni är den vidrig. Men när väl november anmäler sig, i ett sjok av tätnande mörker, upptäcker man små fina nyanser i det gråa. Träden, allt naknare, avtecknar sig som levande grafik. Och plötsligt en svärm av kungsfåglar, inte mycket större än skalbaggar men så fulla av liv. Pilar blixtsnabbt fram och tillbaka, oupphörligt gällt kvittrande. Varför uppfattar vi detta kvitter som fullt av glädje? Novemberglädje.”

Och så kommer parallellen:

”Den som är gammal befinner sig i livets november. När man var tjugofem eller fyrtio framstod ålderdomen som en tröstlös transport­sträcka från pension till död. Hur skulle man då kunna se nyanser i det gråa? Men nu är jag själv gammal och kan uppleva nyanser i det gråa.”

Jag ser både mitt eget och andras åldrande som något existentiellt, som en resa

Samtidigt är jag som sagt också – och ännu mer än förr – livligt intresserad av åldrandet, för i det möts alla de teman som jag i skrivande stund fördjupat mig i: kroppen, själen, minnet, minnen, samhället, tidsandan, tid, skillnader mellan förr och nu. Och vardagen, till och med när den ter sig som allra mest trivial. Det är det inte alla som förstår. Jag har jämn­åriga som säger att de minsann är helt ointresserade av åldrandet och aldrig ägnar det en tanke. Somliga tittar på mig som om de uppfattar mitt intresse som smått perverst, som en form av självupptagenhet eller som ett tecken på att jag helt enkelt måtte ha för litet att ta mig för. Men åldrandet är helt enkelt något jag är nyfiken på, jag ser både mitt eget och andras åldrande som något existentiellt, som en resa.

En av de historier min danska mor berättade från sin barndom handlade om ett kungabesök i den stad där hon gick i skola. Alla stadens pampar var samlade för att ta emot majestätet och också stadens äldsta invå­nare, en nittioårig herre, hade blivit uppklädd för att göra dem sällskap. Skolbarnen fick stå i ordnade led och vifta med flaggor och också vanligt folk fick komma och titta på. När kungen tog åldringen i hand måste han ju säga något och därför sa han: ”Så det är ni som är äldst här i stan?” Varpå den gamle anspråkslöst slog ifrån sig och sa: ”Nej, Ers Majestät, jag är bara näst äldst, men den äldsta dog för ett halvår sedan.”

Jag förstår den gamle. Jag har svårt att förstå att jag numera är mitt förlags äldsta aktiva författare. Jag har helt enkelt inte vant mig.

Så gammal som sjuttioåtta blev ingen annan i min barndomsfamilj. Först dog far, han blev sextiotre, femton år senare mor som blev sjuttioett. När det begav sig var jag ung nog för att tycka att de var gamla. Min bror Martin, som var två år yngre än jag, sa alltid att han inte förväntade sig att bli riktigt gammal, men han hoppades på åttio. Han hade hunnit börja tala om att han skulle ha kalas när han fyllde sjuttiofem. Han dog en dryg månad innan han skulle ha fyllt sjuttiofyra.

I nästan två månader till blir det mörkare dag för dag och när det vänder går det till en början långsamt, om fyra månader är det i stort sett lika mörkt som nu. Min omedelbara impuls är att tänka: måtte de här två månaderna gå fort. Redan i oktober hörde jag att Högholmens björnar har gått i ide två veckor tidigare än vanligt och jag tänkte att det vore skönt att göra detsamma. Men som många gånger förut inser jag att jag inte har råd. För den som vet att hennes dagar är räknade är det viktigt att ta vara på varenda en av dem.

”Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal”, heter det. Den som säger så uppfattar uppenbarligen att ordet gammal i sig signalerar nedgång. I Sverige undviker man ordet gammal, där blir man bara äldre. I Sverige finns också omskrivningen årsrik, i Sverige finns alltid omskrivningar. Själv vill jag inte ha omskrivningar, jag vill ha kvar gammal som ett ord som varken väcker skräck eller kränkthet utan uppfattas fullständigt neutralt.

Men nedgången då? När börjar den?

Psykologen Else Frenkel-Brunswik som verkade under första hälften av 1900-talet skrev: ”Vid det fyrtiofemte levnadsåret kan tecken på nedgång iakttas, och med dem börjar den tredje levnads­perioden, som kallas regressivt växande och som närmast innebär att man drar sig tillbaka från livet.” Jag gissar att det inte är många fyrtiofyraåringar som känner igen sig i den beskrivningen.

”Hur mår tant?”, frågade far min barndoms äldre damer och svaret var oftast det samma: ”Som gamla mår.”

Det fanns andra svar också: ”man ska inte klaga” eller ”det kunde vara värre”. Men det jag som barn funderade mest på var ”som gamla mår”, för jag förstod inte vad det betydde. I dag tror jag att alla svaren betydde ett och samma, att de gamla damerna hade en eller flera krämpor som de inte tyckte det var värt att besvära sitt mycket yngre värdpar med. Det var visst länge sedan jag hörde någon använda ordet ”krämpa” men jag kan sakna det: det betyder ett (mindre) fysiskt besvär som man är beredd att leva med.

Men hur mår då gamla i dag?

Statistiskt sett bättre än gamla förr. Vi lever längre, och för allt fler blir ålderdomen längre än barndomen. Särskilt är det medelåldern som har förlängts, i dag kan man uppfatta sig som medel­ålders fram till pensioneringen, och i Sverige lär man inte längre bli ”äldre äldre” vid åttio utan först vid åttiofem.

I dag är vi så olika att jag knappt vet om jag vågar tala om ett vi

När politikern och diplomaten Hans Blix för ett par år sedan fyllde nittiofem fick han frågan vilka år som varit hans bästa. Han svarade: ”De första nittio.”

Men ålder säger ingalunda allt. Det som behöver upprepas på nytt och på nytt är att gamla inte är en homogen grupp, de – vi – är lika olika sinsemellan som yngre, eller rättare sagt, vi är mer olika sins­emellan både vad gäller hälsa och erfarenheter. Det är inte heller så att alla gamla trivs med alla andra gamla, lika litet som alla fyrtio–femtio­åringar trivs med alla andra fyrtio- eller femtio­åringar. De gamla som syns och hörs bäst är de välbeställda yngre pensionärerna som är goda konsumenter och därmed en viktig målgrupp för reklam­industrin. I själva verket är det de fattiga som skulle behöva uppmärk­samhet. Jag tänker ofta på den gamla dam vars samtal med en bankanställd jag inte kunde undgå att höra medan jag väntade på min tur. Damen ville veta om hennes pension hade kommit. Det hade den inte, den skulle komma först om några dagar. Därnäst ville damen veta hur mycket hon hade på kontot. Den exakta summan har jag glömt, men den var under tio euro.

I dag är vi så olika att jag knappt vet om jag vågar tala om ett vi. Jag har tagit lärdom av Matti Klinge – finländsk professor i historia, tio år äldre än jag och numera död – som en dag för kanske två decennier sedan hejdade mig på gatan och närmast majestätiskt sa: ”Det händer att jag läser dina kolumner. Det händer inte så sällan att jag inte tycker om dem. Jag ogillar ditt sätt att skriva vi när du framför en åsikt. Det är ett vi jag inte önskar vara en del av.” Numera nöjer jag mig ofta med att tala för mig själv.

I en avhandling med den magistrala titeln Konsten att avstå. Framställningar om åldrande och visdom i västeuropeisk litteratur från Cicero till Fredrika Bremer visar författaren Pär Alexandersson – i vardagslag utredare vid Socialstyrelsen – att man sedan antiken har diskuterat hur gamla ska bete sig. Redan då fanns många frågor: Skulle de äldre oförtrutet arbeta på och göra sin livserfarenhet gällande i samhället? Skulle de snarare fortsätta att vara samhälleligt verksamma men i lugnare takt och kanske nöja sig med betydligt anspråkslösare uppgifter? Skulle de dra sig tillbaka från samhället helt och hållet? Skulle de i så fall fortsätta att odla sitt intellekt, att ägna sig åt studier, till exempel i filosofi? Skulle de helt enkelt nöja sig med det lilla livet i familjens krets? Skulle de äntligen få hänge sig åt njutningar de inte hunnit med förut?

Cicero menade att de äldre skulle fortsätta att vara aktiva både samhälleligt och intellektuellt, Seneca ansåg att de skulle dra sig tillbaka och till varje pris avstå från att göra något som kunde göra dem till åtlöje i yngre människors ögon. Redan i det gamla Rom fanns det män som på inga villkor ville gå i pension. Som ett avskräckande exempel lyfter Seneca fram Sextus Turannius, en 90-åring som i protest mot att kejsaren inte längre ville ha honom kvar i tjänst lade sig i sängen och krävde att bli sörjd av hela sitt hushåll som om han vore död. Stoikern Zenon ska vid några och sjuttio ha snubblat och brutit en tå. Han slog näven mot marken och vände sig till gudarna: ”Jag kommer av egen fri vilja, varför besvärar ni mig då med att kalla på mig?” Därpå dog han genom att hålla andan.

Känner vi oss gamla, min man Lars och jag?

Det är värt att komma ihåg att de gamla romare det här är tal om alla hörde till en elit. Och alla är män, för kvinnors åldrande genom årtusendena hör vi mycket litet om. Faktum är att ingen väljer sin ålder­dom fritt. Mycket – mer än vi gärna vill tala om – styrs av ekonomiska och sociala omständigheter. Mycket mer än vi tror styrs av slumpen. Min mor levde sunt med yoga och mestadels vegetarisk kost, men hennes två äldre systrar som rökte, drack och åt fet mat levde runt tjugo år länge än hon. I den mån man kan välja är det ändå rimligt att man får göra det. Varken den som vill vara aktiv och utåtriktad eller den som vill leva för sig själv ska tvingas att ändra sig.

Dessutom har ålderdomen olika faser. Det har blivit vanligt att skilja mellan den tredje och den fjärde åldern. De kortfattade, ja, närmast lakoniska Google-definitionerna lyder: ”Den tredje åldern betecknar tiden från man slutat arbeta, eller åtminstone inte arbetar av nödvändighet eller på heltid, och så länge man i stort sett klarar sig själv. Den fjärde åldern är den tid man är beroende av andra för att klara sig eller åtminstone är mycket skröplig.”

Den goda nyheten är att den tredje åldern kan vara i decennier – om man har turen med sig.

Den dåliga är att få slipper den fjärde om de lever länge, och somliga drabbas tidigt.

Känner vi oss gamla, min man Lars och jag?

Vi vet att vi är gamla, vi ser det, men vi känner oss inte gamla.

Eller: mestadels inte. I sällskap med våra barnbarn eller med andra unga vuxna kan vi uppleva att vi är gamla därför att de hör, ser och rör sig så mycket bättre än vi. Och paradoxalt nog är det inte min egen ålder som gör mig medveten om hur länge jag levt utan det faktum att jag har ett barn, min son Ville, som ska fylla femtiofem. Men vi är än så länge kvar i tredje åldern, vi kan göra allt det som känns viktigt för oss att få göra, och den som kan det tänker sällan på att den är gammal.

Det är mycket medvetet jag skriver ”än så länge”, för jag vet att det när som helst kan hända något som ändrar vår vardag och vår självbild. Riskerna är otaliga men det sägs ofta att redan en så konkret sak som för­lusten av körkortet är ett hårt slag framför allt för män, inte bara för att livet rent praktiskt blir besvär­ligare utan också för att många känner sig sårade i själva sin manlighet.

En av mina svenska allmänläkarvänner berättade att hon hade en patient som hon behövde få att förstå att han inte längre skulle få köra. ”Du ser ju ingenting längre”, sa hon. 

”Men min fru sitter bredvid och hon ser”, invände mannen.

”Och du hör inget heller”, fortsatte doktorn.

”Men min fru hör.”

Jag hoppas och tror att L kommer att förhålla sig mera saktmodigt om det blir dags för honom.

Men:

Hur är det när man inte kan gå i trappor eller att ta sig upp i en buss? 

Inte kan gå till butiken?

Inte kan läsa?

Så långt vill jag inte tänka, framför allt vill jag inte tänka ännu längre.

”Ålder är bara en siffra”, heter det, men det är inte en siffra som saknar betydelse. Det är en siffra som kan avgöra när man ska sluta jobba eller hur man ska bete sig under en pandemi.

”Man är så gammal som man känner sig”, heter det också men det är inte sant, det heller, för i någon mening är man också så gammal som man upp­fattas av andra. Den 13 mars 2020 kom alla sjuttioplussare plötsligt att känna sig gamla – och sårbara – i det ögonblick vi uppmanades att isolera oss.

Genom en föreläsning om åldrandet som jag hörde i Lund för några år sedan blev jag varse att precis samma beteende uppfattas helt olika beroende på personens ålder. Tänk på följande tre meningar:

Håkan, 12 år, har redan tre gånger glömt att låsa ytterdörren.

Håkan, 50 år, har redan tre gånger glömt att låsa ytterdörren.

Håkan, 75 år, har redan tre gånger glömt att låsa ytterdörren.

Håkan, 12 år, är naturligtvis bara en slarver och för­äldrarna borde kanske säga till på skarpen. Håkan, 50 år, är en man i karriären, han har fullt upp, i värsta fall riskerar han bli utbränd. Men Håkan, 75 år? Han behöver utredas för demens, finns det helt säkert de som börjat tycka.

(Det är för övrigt intressant att man i Sverige fort­farande använder ordet ”demens” som man i Finland ersatt med ”minnessjukdom”. Om det går an i det så ordkänsliga Sverige får det duga för mig också.) 

Själv har jag hela livet brukat gå vilse men när Merete, 80 år, går in i en affär och sedan har svårt att hitta utgången betyder det inte detsamma som när Merete, 20 eller 50 år, irrade omkring.

Numera försöker jag alltid gå med målmedvetna steg även när jag inte har en aning om vad som är rätt riktning.

Jag hade svårt att förstå varför inte också jag skulle få vara glad

Jag har alltid haft dåligt ansiktsminne. Även om det inte har blivit sämre med åren gissar jag att det kan uppfattas annorlunda än förr. Jag kan börja prata med någon som är bekant i tron att det är någon annan, sedan inser jag att jag tagit miste, och tror att jag nu vet vem det är, men är ändå inte mer säker på min sak än att jag hellre låtsas som ingenting och försöker hålla samtalet på ett så allmänt plan som möjligt. Det har jag blivit bättre och bättre på, jag har lärt mig att det finns mycket man kan säga till i stort sett vem som helst och inte bara om vädret, man kan också säga till exempel: ”Bor du fortfarande på samma ställe?” Jag hoppas att det inte är alltför ofta som jag blir genomskådad.

En förmiddag var det en ung man som satt i kassan i vår lokala mataffär i Helsingfors, kunden framför mig var också ung och när hon hade betalat och var på väg ut sa den unga mannen: ”Ha en riktigt glad dag!” När jag hade betalat och skulle gå sa han: ”Ha en lugn dag!” Jag hade svårt att förstå varför inte också jag skulle få vara glad. 

Bara någon vecka senare uppfattade jag däremot att min unga bankrådgivare visade något slags optimism på mina vägnar. När jag satt framför hans välpolerade skrivbord upprepade han det mantra som alla bank­rådgivare drar till med, nämligen att man bör tänka på sina placeringar som långsiktiga. Jag tittade på honom med fast blick och sa: 

”I min ålder är det begränsat hur långsiktigt man kan tänka.”

Han tittade tillbaka, han tittade ganska länge, tyckte jag, och hans blick kändes värderande. Sedan sa han: ”Jag ger dig sju år.”

Jag blev glad, för mitt spontana antagande var att det var om sju år jag lämpligen kunde sätta sprätt på pengarna. Först i hissen ner slog mig att det han gett mig troligen var ytterligare sju år att leva.

Det var kanske tur att det var för sent att fråga honom vad han menade.

Gamla människor upprepar sig. Det gör också jag, jag återkommer till åtskilligt som jag skrivit om förut – inte minst mina närmaste – och jag gör det därför att jag tänkt vidare, ­belysningen har skiftat, jag har nya frågor att ställa. Redan nu kommer en upprepning. 

Vi har det bra, min man Lars och jag. Lars var sextiosex och jag sextiofyra när vi blev ett par och i skrivande stund har vi haft det bra i fjorton år.

Ja, jag kan uppriktigt säga att de fjorton åren har varit de bästa i mitt liv.

I vårt vardagsrum i Helsingfors står en vacker golv­klocka från 1840-talet som Lars har medfört i boet. Vi har stängt av slagverket, men tickandet utgör en bakgrundsmelodi till våra liv. För det mesta tänker jag på klockan som hemmets hjärta som tickar på, men de nätter jag har svårt att sova tänker jag snarare att den mäter ut de dagar vi har kvar.

Så gott som varje dag säger någondera av oss: ”Vi har det bra, du och jag.” Vi säger det för att det är sant men också för att vi förstår att det inte är en själv­klarhet att ha det bra. Snarare är det en självklarhet att något svårt förestår förr eller senare.

Troligen förr snarare än senare. 

Det vet Lars bättre än jag. Hans första fru dog året innan vi två blev ett par.

Mor uttryckte samma insikt i flera år innan hon dog, hon sa: ”Vi har det bra och när vi inte längre har det bra gäller det att komma ihåg att vi har haft det bra”

Så vitt jag kunde se kom mor ihåg.

Av hela mitt hjärta hoppas jag kunna göra detsamma. Åtminstone så länge mitt minne fungerar.

Ur Vi Läser #5 2025.

Läs mer:

Så är det att söka jobb som 55-åring

Merete Mazzarella: ”Hög tid att njuta av livet”

Om SJ:s sparkade vd: ”Arbetsgivarna lider av 40-årspsykos”