Om SJ:s sparkade vd: ”Arbetsgivarna lider av 40-årspsykos”

Nyligen sparkades SJ:s vd Monica Lingegård. En förklaring var hennes höga ålder. Jonas Nordling, som nu kommer med en bok om åldersfixeringen på arbetsmarknaden, skriver om en ineffektiv diskrimineringslag och om vem som egentligen bör straffas.

SJ:s styrelse meddelade nyligen att man inte vill ha kvar sin vd Monica Lingegård. Ordförande Kenneth Bengtsson motiverade avgången med att Lingegård är för gammal (hon fyller 63 år i december):

”Vi behöver en vd som kan ha ett perspektiv på 5–7 år, och det räcker att titta på födelsebeviset för Monica så inser man att då kommer ett vd-skifte under den här perioden.”

Detta uttalande väckte naturligtvis uppmärksamhet, inte minst eftersom ålder är en diskrimineringsgrund enligt svensk lagstiftning. Att hennes efterträdare är 58 år väcker en hel del följdfrågor. Är det alltså precis mellan 58 och 62 skillnaden går mellan ”tillräckligt ung” och ”för gammal”?

Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) konstaterade att ”Det sätter fingret på den åldersdiskriminering som finns i vårt land och som jag tror att vi måste jobba med”.

Efter en första försvarsinsats backade därefter Bengtsson från sitt uttalande och slog fast i ett uttalande i Dagens industri att det var ”Ovanligt korkat från min sida”. Och han fortsatte: 

”Mitt olyckliga resonemang om ålder var snarare ett resonemang om att många efter en lång vd-karriär vill trappa ner vid 65. Det finns å andra sidan många undantag från detta. Det är jag också helt medveten om”.

Jag har själv upplevt hur arbetsmarknaden försvårats i takt med min ålder.

Och därmed skulle ju denna sak kunna vara över. När åldersfrågan på svensk arbetsmarknad hamnar i fokus är diskussionen oftast så här händelsestyrd. Det finns en drabbad, och en samstämmig tyckarkör brukar stämma upp i fördömanden av det enskilda fallet. Men sedan händer inte så mycket mer.

Jag har själv upplevt hur arbetsmarknaden försvårats i takt med min ålder, och skrev om detta i ett uppmärksammat reportage i tidningen Vi i maj 2024. Jag sa nämligen upp mig utan att ha ett nytt jobb. Och jag gjorde det efter att ha fyllt 50 år. Trots mina erfarenheter som fackligt aktiv blev jag ändå lite överraskad över att så tydligt vara helt oönskad som anställd. I min kommande bok Åldersnojan – Varför arbeta till 70 när ingen vill ha oss efter 50? har jag försökt att gå djupare i ämnet, och undersöka vilka strukturer som skapar händelser likt den vi nyss bevittnat kring SJ:s vd. 

I min granskning framkommer att svenska arbetsgivare har betett sig ungefär likadant gentemot äldre medarbetare alltsedan den fria rörligheten infördes på svensk arbetsmarknad. De första forskningsrapporterna kring svenska arbetsgivares ”40-årspsykos” är från 1930-talet. Begreppet innebär att det blir allt svårare att få nya jobb efter 40 – och därmed stannar många 40-plussare på jobb de egentligen inte trivs på.

Trots att detta är ett strukturfel har det i decennier lagts fokus på den enskilde medarbetaren. Det är vi medborgare över 50 som är problemet. Trots att arbetsgivarens inställning alltså närmast tycks vara en naturlag på en fri arbetsmarknad. Men systemen för arbetsrätt och social trygghet har inte anpassats efter detta naturliga beteende, fast det bevisligen varit känt i snart 100 år. Och de försök att komma till bukt med problemet verkar vara fruktlösa.

Häromveckan deltog jag i Sveriges radios Studio Ett för att prata om arbetsmarknaden för äldre med anledning av min kommande bok. I studion fanns även den nya arbetsmarknadsministern Johan Britz (L) som ju visat stort intresse för att synas och höras.

När det gäller frågan om äldres arbetsmarknad hade ministern dock inga djupare tankar att erbjuda. Han nöjde sig med att konstatera att åldersdiskriminering som sagt är olagligt. Och det är oftast där denna fråga strandar. Även i rapporteringen kring SJ:s vd dök det snabbt upp frågor till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Myndighetens företrädare lät då meddela att en översyn kunde bli aktuell om det kom in en anmälan. Så brukar DO säga: anmäl! Problemet är att myndigheten därefter inte utreder särskilt ofta, faktiskt nästan aldrig. Det krävs i princip ett uttalande av det korkade slag som vi hörde från SJ:s styrelseordförande för att DO ska driva ärendet. Men även när myndigheten slår en arbetsgivare på fingrarna, vilket sker ytterst sällan, så leder det inte till någon strukturförändring. Det är därför äldres situation på arbetsmarknaden alltjämt är sig lik. Diskrimineringslagen är helt enkelt inget effektivt verktyg, och inget tyder på att den någonsin kan bli det.

I den diskussion som nu förs om hur framtidens välfärdssamhälle ska finansieras i takt med stora demografiska förändringar är det därför hög tid att våga prata om den struktur som fortfarande råder hos svenska arbetsgivare. Detta beteende går att förfasas över. Ett annat sätt vore att bygga ett samhälle som skickar notan till förövaren, och inte till den drabbade, alltså oss individer.

Om framtidens pensionssystem inte kräver att folk ska jobba till 70, utan istället belastar arbetsgivare i takt med att de väljer bort äldre så lär förändringar komma. Viljan att undvika onödiga kostnader är nämligen också en naturlag.

Läs mer:

Så är det att söka jobb som 55-åring

Så är livet med hörapparat