I november 2020 riktade Inspektionen för vård och omsorg (IVO) allvarlig kritik mot äldrevården under pandemin. Det var inte första gången det blåste kring samhället och de gamla. 1949 skrev Ivar Lo-Johansson här i Vi en rasande artikelserie om den tidens äldrevård. Resultatet: hela systemet reformerades.

På nyåret 1948–49 bad författaren Ivar Lo-Johansson om ett möte med Tidningen Vi:s högsta höns, chefredaktören Nils Thedin och andreredaktören Birger Lundberg. Ivar Lo-Johansson var vid tiden en betydande person i svensk offentlighet. Hans genombrott hade kommit 1933 med romanen Godnatt, jord och som samhällsdebattör hade han varit mycket aktiv, bland annat i frågorna om statarsystemet och de svenska romernas situation.

På Vi-redaktionen var Ivar Lo ett välkänt ansikte. Redan 1929 hade han debuterat i Konsumentbladet (som Vi hette fram till 1937) med novellen Gruvhästen och han hade därefter med täta mellanrum publicerat noveller, reportage och reseskildringar i tidningen.

Vad Ivar Lo-Johansson nu hade att föreslå Vi-redaktionen var inte småpotatis: en ambitiös och polemisk genomgång av svensk åldringsvård, med besök på så många ålderdomshem som möjligt i hela Sverige, komplett med förslag på förbättringar. Reportagen skulle i hög grad vara bildbaserade och Ivar Lo hade engagerat den då välkände fotografen Sven Järlås.

Ivar Lo-Johansson var 47 år 1948 och kan alltså inte anklagas för att ha talat i egen sak. Men han hade upplevt ålderdomshem på nära håll, och han var djupt misstänksam mot institutionen som sådan. Så här förklarade han sina drivkrafter i en Vi-intervju som gjordes efter det att serien avslutats:

Hela mitt liv hade jag sett ålderdomshem, mest inifrån och oftast med någon släkting där. Dessa besök hade gjort djupa intryck men alldeles särskilt låg i bakgrunden min mors öde.

När min mor blev gammal föreslog hon själv att hon skulle gå in på ett ålderdomshem. Jag fick en stor del av mina bekymmer för henne avlastade på en institution som ingen ville tala riktigt öppet om men som ändå fanns där som något som var nästan oeftergivligt. Här tappade hon lusten att leva. Hon levde dock på ålderdomshemmet i tre månader, en hel gul, vacker höst.
Jag hade en besk smak i munnen kvar efter händelsen den hösten.
(…)

När den stora resan till ålderdomshemmen anträddes hade det gått ett decennium sedan min mors död, och jag trodde att det var ganska hyggligt sörjt för de gamla. Jag for inte ut för att måla i grälla färger, jag reste förutsättningslöst. Jag mötte dock snart skakande upplevelser, som jag genom Vi kunde förmedla till Sveriges största läsekrets.

Redan efter den första artikeln började det ringa i landet, det blev en brevstorm av förbittring och förvåning. Efterhand växte breven till tusentals. Det gick inte att besvara den post som kom. Där var brev från stackars människor, som klagade sin nöd, berättade om sina oerhörda svårigheter på hemmen, bad om besök, om hjälp.
Men det kom också brev med hot, med hotelser till livet.

Trängseln på många ålderdomshem var besvärande, och blandningen av friska och sjuka ytterst problematiskt, menade Ivar Lo-Johansson. // Foto: Sven Järlås

Ålderdomsserien publicerades i sju avsnitt i Vi under vintern och våren 1949. I sina reportage var Ivar Lo-Johansson kritisk till många saker, framför allt den olagliga tvångsintagningen och klientblandningen – på hemmen var det vanligt att föra samman senila, utåtagerande, fysiskt sjuka och de som ”bara” var gamla på samma avdelning.

De äldre hade inga vettiga sysslor och den intellektuella stimulansen var obefintlig. ”Bensår och barnbarn är åldringarnas stående samtalsämnen”, skriver Ivar Lo-Johansson. Dagarna går åt till ”att sitta på sängkanten och vänta på döden”.

Lo-Johansson vände sig också emot den ”fattigvårdsanda” som präglade verksamheterna samt att de äldre behandlades som ett vårdkollektiv och inte som individer med specifika förutsättningar och behov.

Livets två viktiga gemenskaper hade enligt Ivar Lo berövats de gamla: arbetet och kärlekslivet. Han ägnade en hel artikel i serien åt sexualnöden på ålderdomshemmen och i en gripande passage från ”Lapparnas ålderdomshem” kan vi läsa om de gamla samerna på hemmet:

När våren kommer rycker det till i dem. Då ska de till sina renar. Får de se renar utanför ålderdomshemmets vägg, tror de genaste att det är deras. Då brukar Natti, halvblind, rusa iväg in i den risiga snårskogen utanför ålderdomshemmet. Trots sina åttiosju år rullar hon bort som ett knyte. Det är svårt att hinna ifatt henne. Då brukar man klä av henne naken, så hon inte ska rymma. Naken skäms hon för att springa sin väg. Så pryd är hon. Denna hennes prydhet övervinner hennes längtan efter att få följa sina inbillade renar.

Ett uppslag ur boken ”Ålderdom” visar Ivar Lo-Johanssons redigeringsteknik. Till vänster en pigg, pillemarisk gubbe som bor hemma hos släktingar. (Observera katten i bakgrunden, hemtrevligt uppkrupen på en hylla.) Till höger en jämngammal småbrukarhustru som är intagen på ålderdomshem – hopsjunken med slocknad, frånvarande blick. // Foto: Sven Järlås

Tristess, meningslöshet, ensamhet – Lo-Johansson och Järlås ville skildra äldrevårdens psykologiska tillkortakommanden, snarade än de materiella. Och det är en genomgående mycket mörk bild som visas upp. Ett bevis på materialets sprängkraft är att fotografen Sven Järlås blev så upprörd och deprimerad av det han fick se på hemmen, att han inte förmådde slutföra arbetet. Inför den sista reportageresan fick Ivar Lo anlita en annan fotograf.

Ivar Lo-Johansson var över huvud taget skeptisk till att rycka upp gamla människor från deras invanda miljöer och placera dem i grupp på ålderdomshem, även om standarden på hemmen många gånger var bättre än i de gamlas egna bostäder. Men han hade ett förslag. Varför inte rusta upp de gamlas hem i stället, och vårda dem där? skrev Ivar och lanserade begreppet ”Hemvård i stället för vårdhem.” På så sätt, menade han, skulle ålderdomshemmen bli onödiga.

Reportageserien i Vi byggdes på med än mer radikala radioanföranden, fotoboken Ålderdom (1949) och stridsskriften Ålderdoms-Sverige (1952). Publiceringarna rörde upp många känslor, debatten blev intensivt högljudd och pågick under flera år i början av 50-talet. Företrädare för socialvården var föga förvånande rosenrasande och anklagade Lo-Johansson för överdrifter och generaliseringar. De flesta av landets ledarsidor tog upp frågan, och även om stödet inte var helhjärtat tyckte de flesta att Lo-Johanssons väckarklocka var välbehövlig. Men framför allt fick författaren stöd ifrån horder av gamla, som skrev och tackade.

Till sist kunde politikerna inte motstå trycket, och en utredning om landets äldrevård tillsattes. Betänkandet, som kom 1956, gav Ivar Lo rätt på snart sagt alla punkter.
Ett lite smolk i bägaren var att utredningen inte med ett ord nämnde Ivar Lo-Johanssons insats, utan lanserade alla förslag som utredningens egna.

I sin doktorsavhandling Fattighusliv i ensamhetsslott. Ivar Lo-Johansson och de äldre i samhällsdebatt och dikt från 2006 framhåller litteraturvetaren Margareta Wersäll Ivar Lo-Johansson polemiska skicklighet; hur han använde olika plattformar som växeldrog för maximal effekt, hur han regisserade fotografen hårt för att understryka budskapet och hur han använder layouten – ibland nästan ohederligt – för att svärta ner tillvaron på ålderdomshemmen.

I efterhand har Vi:s chefredaktör Nils Thedin erkänt att tidningsledningen inte lade sig i artiklarnas innehåll och utformning. Man lånade helt enkelt ut spalterna till Ivar Lo – och det var ingen dålig megafon. Vi var på denna tid Sverige största tidskrift med en upplaga på över 600 000 exemplar. (Dagens tidningsledning kan försäkra att något liknande vore otänkbart 2021.)

Läs Ivar-Lo Johanssons artikel här