När skrivandet blir en motståndshandling

Vad är det egentligen att ta ställning? Ylva Perera läser Mirjam Tuominen och Johannes Anyuru för att förstå vad som händer när skrivandet blir en motståndshandling.

”Jag tillhör ju en generation författare som har gått på två samtal om ´skrivande som motstånd´ om året, och har kunnat göra karriär på att vara förortskillen och antirasisten”, konstaterar författaren Johannes Anyuru när han gästar litteraturpodcasten Gästa­budet hösten 2024. 

Samtalet – ett av de bästa litteratursamtal jag hört –kretsar kring Israels pågående folkmord på palestinier i Gaza, och vad författare och intellektuella har för ansvar när sådant sker.

Anyurus självironiska släng ska inte förstås som att han ogiltigförklarar litteraturens politiska potential, men han medvetandegör att svensk litteratur sedan hans debut 2003 under nästan 20 år präglades av ett paradigm där antirasistisk, imperialismkritisk litteratur var inne. Och att det nu, när pendeln har svängt gällande såväl estetiska som politiska mainstream-preferenser, blir talande att författare som tidigare uttalat sig valt att tystna. Att det för vissa bara handlade om att vara ”rätt i tiden”.

Trots temats allvar fnissar jag till, för Skrivande som motstånd råkar vara titeln på den doktorsavhandling om anti­fascism och litteratur jag just då arbetar på, och jag hör plötsligt hur lätt den kunde tolkas som ett naivt glorifierande av litteraturens påstådda subversiva kraft. Några rader ur en dikt av Anyurus generationskamrat Athena Farrokhzad ringer i mitt huvud. De ingår i dikten Bläck är det skarpaste krutet, och ska läsas som kommentar till den titeln:

”är du helt dum i huvudet / vet du något om krut överhuvudtaget”

Hon har rätt. Samtidigt har mitt intresse aldrig varit att slå fast att skönlitteraturen till sitt väsen alltid är antifascistisk (för det är den inte), utan att studera hur dynamiken mellan skrivande och antifascism kan se ut. I mitt fall i den finlandssvenska författaren Mirjam Tuominens 1930- och 1940-talsprosa, som rymmer insikter som har bäring även i dag.

Mitt intresse för Tuominen föddes inom ett tvär­vetenskapligt forskningsprojekt som våren 2025 utmynnade i boken Finlandssvensk antifascism. Politik, debatt och litteratur 1920–1950. I den har historiker och litteraturvetare undersökt hur olika svenskspråkiga aktörer i Finland bedrev och formulerade motstånd mot det fascistiska hotet. Där framgår tydligt att engagemanget då – lika mycket som nu – ägde rum i ett spänningsfält som innefattar såväl etisk övertygelse som taktisk opportunism.

När fascismen och nazismen – som vi inom projektet betraktar som en variant av den förstnämnda, i enlighet med nyare transnationell historieforskning –skördade framgångar på den europeiska kontinenten, skilde sig Finlands läge från övriga Norden. Republiken var ung och hade precis skakats av ett blodigt inbördeskrig. Rädslan för att slukas av det kommunistiska Sovjetunionen var påtaglig och gjorde att många länge såg fascismen som ett mindre hotande alternativ.

Det här syntes inte minst bland författarna. Det fanns de som likt socialisten och svenskhetsivraren Arvid Mörne tog till en klassisk beredskapsdiktning där Norden på rimmad vers skulle försvara Europa mot barbariet, och de som likt aristokraten Bertel Gripenberg på samma versmått menade att fascismen var det civiliserade alternativet. Modernisterna Hagar Olsson och Elmer Diktonius engagerade sig i internationella, antifascistiska författarnätverk och trodde att formförny­elsen inom konsten kunde forma en friare värld, medan författare som Göran Stenius och Tito Colliander i stället skrev uppskattande om sina vistelser på nazisternas nordiska diktarhem i Travemünde.

Man teg inte om de ideologiska meningsskiljaktigheterna

Det anmärkningsvärda, som historikerna Stefan Nygård och Henrika Tandefelt beskriver i sitt kapitel i Finlandssvensk antifascism, är att så olika perspektiv kunde samsas inom Finlands svenska författareförening. Man teg inte om de ideologiska meningsskiljaktigheterna, men de fick inte utgöra ett hinder för att enas kring den svenska litteraturen i Finland, som befann sig i ett pressat läge på grund av de ”äktfinska” rörelser som ville göra Finland enspråkigt finskt.

Huruvida det här ska ses som ett tecken på undfallenhet eller diplomati i positiv bemärkelse kan diskuteras, men faktum är att de fascistiska sympatierna aldrig fick lika starkt genomslag bland svenskspråkiga författare i Finland som på finskt håll, och en anledning tros vara att de täta samarbetena mellan falangerna underminerade radikaliseringen. Samtidigt står det ändå klart att samma ”alla ska få vara med”-tendens också gjorde det svårt att få till stånd konkreta antifascistiska solidaritetsaktioner – till exempel misslyckades försöken med att etablera en finländsk fraktion av det antifascistiska nätverket Clarté, och engagemanget mot Franco i spanska inbördeskriget var också ljummet jämfört med övriga Norden.

En förenklad, men inte helt osann, beskrivning av Finlands förhållande till fascismen är att det kommunistiska hotet länge tilläts utgöra ett svepskäl för att blunda för Nazitysklands grymheter – i stället gick man frivilligt in i fortsättningskriget mot Sovjet vid deras sida. En författare som inte såg något försvarbart i det var Mirjam Tuominen, som redan i sin debutnovellsamling Tidig tvekan (1938) skildrade nazistsympatiserande finlandssvenskar med skoningslös blick.

Det slående med hennes skönlitteratur i relation till fascismen är att den aldrig handlar om att bara ”ta ställning” eller ”markera avstånd”. Hennes porträttering av personer som på olika sätt främjar fascismens rörelse strävar till att försöka förstå var det är som gör människor kapabla till den sortens grymhet, vare sig det gäller personer som bekänner sig till en politisk ideologi eller helt enkelt ger uttryck för ett fascistiskt svaghetsförakt i sina nära relationer. Det är nämligen en möjlighet som enligt henne finns inom varje människa: ”Du har en bödel inom dig, liksom jag”, skriver hon i essän Besk brygd (1947). 

Fascismen, så som den framträder i Tuominens texter, är det som uppstår när människor väljer att uppgå i en likriktad gemenskap där man slutar ta personligt ansvar, och i stället böjer sig för den inre bödeln. Av det följer att antifascism måste handla om en inre uppgörelse i lika hög grad som en yttre. Att alla har en bödel inom sig är alltså inte tänkt att ursäkta fascisternas beteende, utan tvärtom betona att alla – också de som tror sig stå på den ”goda” sidan – har ett ansvar för att göra upp med sina egna fascistiska drag, med sitt svaghetsförakt och sin längtan efter att slippa tänka själv.

När Tuominen efter krigsslutet, då den fulla vidden av Förintelsen blivit känd, beskriver en nazistisk bödel i Besk brygd lyfter hon fram att de utmärkande dragen för en person som begår sådana handlingar är att andras smärt- och lustförnimmelser inte existerar för honom: ”han saknade tvång att sympatiskt förnimma, han saknade inbillning.” Väldigt lik en samtida europeisk intellektuell, Hannah Arendt, ser alltså Tuominen pluraliteten – alltså förmågan att tänka ur andra människors perspektiv – som mot­satsen till fascismens och totalitarismens sätt att verka.

Avslöja sentimentala floskler, men lyfta fram individuella perspektiv.

Eftersom fascismen för Tuominen innebär brist på fantasi och inlevelse­förmåga är det lätt att se hur skönlitteraturen kan fylla en antifascistisk funktion – den arbetar ju trots allt med just de medlen. Men det betyder inte att all litteratur som sveper folk med sig och lockar fram känslor skulle vara antifascistisk i sig. Tvärtom är det ju den massuppviglande och sentimentala estetiken som fascismen och nazismen begagnar sig av.

Litteraturens – och konstens – kraft ligger för Tuominen i stället i att kunna skapa så att människor ”inte applåderade, men för en stund tystnade och lyssnade”. I förmågan att insistera på den obekväma sanningen att fascismen finns för att vi upprätthåller den, men att vi också skulle kunna göra något annat.

I Besk brygd beskrivs författarens roll som att ”stå en smula i vägen och peka” i ”gaskamrarnas värld”, och det här pekandet riktas både mot det som finns, som vi inte vill kännas vid, och det som vi skulle kunna skapa i stället. Det är emellertid inte nödvändigtvis en uppskattad roll. Tuominens noveller handlar ofta om författare och konstnärer som jämförs med häxor eller Jesus-gestalter – alltså personer som kommer med obekväma sanningar, men som samhället väljer att bränna upp, korsfästa eller galenförklara, hellre än att verkligen ta till sig deras ord.

I Johannes Anyurus samtal med kritikerna Mikaela Blomqvist och Lyra Ekström Lindbäck i Gästabudet blir ett liknande fokus på uppmärksamhet och språk tydligt. Författaren har inte nödvändigtvis ett särskilt etiskt ansvar som författare, men för att ta sitt etiska ansvar som människa är det en rimlig sak att en författare kan använda sin expertis för att uppmärksamma andra på den språkliga pervertering som sker i samband med krig, våld och folkmord. Alltså: Avslöja sentimentala floskler, men lyfta fram individuella perspektiv. Beskriva våldet utan att estetisera det. Framställa både offer och förövare i deras mänsklighet. Uppmärksamma läsaren på en verklighet den sedan måste förhålla sig till.

Om skrivande ses som en form av motstånd i den här bemärkelsen blir det något annat än en identitet man kan profitera på, det blir en pågående praktik snarare än ett avslutat ställningstagande. Det innebär också en risk: i Tuominens fall ledde hennes vilja att skriva sig bort från den fascistoida potential som finns inlagd i sammanhängande berättelser och vardagsprosan att hon rörde sig i en alltmer avantgardistisk och mystisk riktning som slutade i att hon inte längre blev läst. 

I Gästabudet talar Anyuru om sitt översättningsarbete (tillsammans med Athena Farrokhzad) av den amerikansk-palestinske poeten Fady Joudah, som har sagt att det kändes omöjligt att ge hans diktsamling […] en titel, på grund av den utplåning av Gaza som pågår. Reaktionerna Joudah fått på det har emellertid inte handlat om folkmordet, utan om hur det ska bli möjligt att sälja, marknadsföra och katalogisera en bok utan titel. Alltså frågor som med Joudahs ord berör ”kapital, publik och kulturindustrin. Samma kulturindustri som driver förstörelsen av Palestina, och många andra platser”.

Här blottläggs något centralt. Vissa former av motstånd kan bedrivas inom ramen för en litteratur som håller sig till marknadens och den rådande hegemoniska ordningens principer, men den som vill göra motstånd mot själva ordningen kommer också att behöva ta till litterära grepp som framstår som obegripliga. Men genom det kan det bli möjligt att dels förskjuta gränsen för var det begripliga går, dels framhäva det obegripliga i att vi låtit något som ett folkmord bli en till synes begriplig företeelse.

Ur Vi Läser finlandssvenska nummer från 2025.

Läs mer:

Axel Åhman: ”Klyschan är att konstnärer, författare och artister vill bort från ’skithålan’”

Athena Farrokhzad och Johannes Anyuru: ”Vittnesmål om det mest otänkbara”