Nu tar tech-brorsorna över USA:s politik

Trumps valseger är en stor framgång för Elon Musk och tech-brorsorna i Silicon Valley, som vill avskaffa politiken till förmån för tekniken. Det menar idéhistorikern Johan Fredrikzon, gästforskare vid Stanford.

Det är 150 meter mellan huset där Kamala Harris levde sin första tid på jorden och det där Ted Kaczynski, Unabombaren, bodde.

Min dotter och jag ska cykla ner till parken. Vi bromsar in vid ett hyreshus i två våningar. Inget speciellt. Den obligatoriska No Trespassing-skylten. Jag vet inte vilken som var Harris lägenhet. ”Och där borta”, säger jag och pekar nedåt gatan, ”bodde den där massmördaren”. Vi rullar dit. På vägen ser vi en blodig hand på en brevlåda. Det är Halloween i Amerika. Kaczynskis hus ligger på gården men om man sträcker sig kan man se det därinne. Ett rum. Kokvrå. ”Som ett garage”, tycker dottern. Vi tittar tillbaka upp mot Harris hyreshus. Etthundrafemtio meter.

Ungefär lika långt var det mellan ex-presidenten och 20-åringen som sköt Trump i örat i Butler, Pennsylvania i somras. Vapnen är överallt. Och folk som vill använda dem. Kamala har också en puffra, förresten, tro inget annat.

Men då var det 1960-tal och vicepresidenten var liten flicka. Den politiska marken hade börjat gunga: feminismen, Vietnam, medborgerliga rättigheter. Berkeley var centrum för studentprotesterna – Free Speech Movement. Harris talar gärna om hur hon påverkats av att växa upp här under den perioden. Kaczynski, å sin sida, höll sig mest för sig själv. 25 år gammal hade han antagits som den yngste matteprofessorn någonsin vid UC Berkeley. Jag undrar om de möttes på gatorna nån gång, Harrisfamiljen och Unabombaren. Barnet, den blivande åklagaren och matematikern, den blivande terroristen.

Borta vid City Hall och utanför Social Security-kontoret på Allston street ringlar sig kön ut på gatan. Varje gång jag måste gå dit och få nåt papper – här betalar man, för övrigt, ofta med kontanter, eller check (!) fortfarande – står jag och stampar otåligt med min skandinaviska fot. Men det slutar alltid på samma sätt. Jag blir del av ett stort och rikt skådespel av samtal som alltid ger mig samma ingivelse att aldrig vilja lämna den här platsen. Som femtioårig gubbe med grått hår och permanent rynka mellan ögonen lyckas jag på något sätt ändå bli ”honey” och ”sweetheart” framme vid disken. Samtalen som pågår mellan raderna av plaststolar där vi väntar på att det ska bli vår tur. Det är ett slags ömsint desperation, en nyfikenhet mellan folk som inte har något gemensamt och som är svår att vänja sig vid, men också värja sig mot, för den som är van att åka kollektivt i Stockholms innerstad. Jag kan inte hålla mig utanför utan förlorar – vadå? Kontrollen? Och snart står jag där själv och småpratar och har trevligare än jag haft på länge fastän jag egentligen är sur på denna sinnessjukt ineffektiva hantering av rutinärenden. På andra sidan parken ligger min dotters high school. Några ungdomar har anslutit till protesterna utanför. För Palestina. Mot hårdare regler för hemlösa. För fler parker. Free Speech-andan är alltid närvarande.

Precis som våldet. 1981 blev president Ronald Reagan beskjuten utanför sitt hotell i Washington D.C. Gärningsmannen John Hinckley Jr. hade sett Taxidriver på bio. De Niro gör rollen som den ensamme och desillusionerade Vietnam-veteranen som planerar att knäppa en politiker. Men mest ville Hinckley imponera på Jodie Foster, som i filmen spelar en ung prostituerad. Att skjuta presidenten handlade mer om medier än om politik. Författaren Don Delillo har kallat den här sortens politiskt våld för handlingar som kommenterar sig själva. Kennedy-mordet i Dallas -63. Reagan-attentatet -81. Desperata män, skriver han i essän American Blood, ger sin ensamhet en mening och ett öde.

Efter Berkeley flyttade Ted Kaczynski till de vidsträckta skogarna utanför Lincoln, Montana. I ett par decennier ugglade han under träden i sitt hemsnickrade skjul. 11 kvadrat. Jag minns fettfläckarna av hans fingrar mot dörrkarmen vid entrén på FBI-bilderna från när de fångade honom i mitten av 90-talet. De körde stugan på ett flak över hela landet för att analysera alltsammans i ett labb i Sacramento. De skar liksom ut hela hans tillvaro och fraktade den till en hangar på en flygbas där den och dess innehåll kunde isoleras och genomlysas ner till minsta fiber. Bilden av den där smutsiga träbyggnaden som ett enormt bevismaterial för stort att lägga i en plastpåse, den rymmer så mycket.

I sin stuga snickrade Kaczynski på det som skulle bli hans sista brevbomber till dem som han uppfattade som undergångens arkitekter: genetiker, datavetare och marknadsförare. Det är nu tidigt 1990-tal. 20 mil norrut går jag sista året på high school i en liten ort i skuggan av Glacier National Park. 15-åringarna kör runt i sina enorma trucks och letar efter nån som fyllt 21 och kan köpa ut. På golvet i baksätet ligger tomhylsor. I de olåsta bakluckorna på skolgården ligger jaktvapen. Mina klasskamraters föräldrar jobbar med taxidermi, uppstoppning av djur. Tonårsgraviditeterna är det stora problemet. Lösningen är en kristen ungdomsgrupp. Vi ses en gång i veckan men jag hör aldrig ett ord om andlighet och tro. Mina värdföräldrar vaktar noga så jag inte blir ensam på rummet med en flicka. Mamman läser självhjälpsböcker med förföriska bilder av Jesus på omslaget. Pappan läser Tom Clancy. På min skola har vi en enda kille med mörk hud. Ross. Antalet afroamerikaner i hela delstaten räknas i ett par tusen. Det pratas om att en ”grand wizard”, högsta rangen i Ku Klux Klan, har köpt en gård i närheten. På vägen till skolan ser jag folk på landsvägen som håller upp skyltar där det står ”Will work for dog food”. Det är fortfarande svårt att skriva.

25 år senare, 2018 – mitt i Trumps presidentperiod – är jag tillbaka i USA. Nu som gästforskare på östkusten. Varje dag cyklar jag förbi byggnaden i New Haven där Yale-professorn i datavetenskap David Gelernter jobbade när han en morgon 1993 tog emot ett paket som exploderade i hans händer. Avsändare: Ted Kaczynski i Montana. Två år tidigare hade professorn och entreprenören publicerat boken Mirror Worlds. Där målar han upp en vision om att skapa en virtuell värld som i realtid kan representera allt vi möter i den vanliga, fysiska världen. Ett slags parallellt digitalt universum som en spegling av verkligheten. Allt skulle kunna kopplas samman – sjukhus, städer, banker, hem – och genom den digitala spegelvärlden skulle vi kunna avläsa och planera samhället mer effektivt. Gatan där dataprofessorn Gelernter jobbade i New Haven, Prospect street, var den som delade det fina området med Yale-campuset och East Rock från de ruffiga områdena västerut. Man kunde gå bland de enorma villorna, en del såg ut som flyglar till Vita huset, vika av ett kvarter och befinna sig bland trasiga fordon och igenspikade fönster. Upp över kullen bara. I skärningspunkten mellan dessa verkligheter satt Gelernter och programmerade fram ett nytt sätt orientera sig i tillvaron.

Yale-professorn tog i praktiken det som i vårt socialdemokratiska 70-tal kallades för ”samkörning av register” och satte en VR-hjälm ovanpå. Idag låter det mer som ett promo-klipp för Facebooks nya satsning på ”förstärkt verklighet” – Metaverse. Det är ytterligare en av de hypade visionerna om att artificiell intelligens snart kommer att befria oss från våra tröttsamma kroppar. I början av 1990-talet, före webben, var det science fiction. Det hindrade inte att någon tog boken på allvar till den grad att dess författare ansågs nödvändig att döda.

”Är det dyrt att bo här?”, frågar min dotter när vi färdas genom Kamala Harris gamla kvarter.

”Dyrt? Det är rätt nära campus men, nä. Inte som Hills eller Claremont.” Hon tycker nog att det är lite konstigt att en känd person som man ser på TV och som flyger runt i helikopter och står på scen skulle ha bott i en sån alldaglig miljö. Var är hennes mansion, liksom. ”Jag menar om man köper hennes hus.”  Då fattar jag. ”Du menar, är det dyrt att bo här nu för att Kamala bodde här? För att hon är känd.” Hon nickar.

Även om hon tonade ner det under spurten i valkampanjen är Harris en produkt av den här platsen. 60- och 70-talens motkulturer. De radikala svarta tänkarna. Lärarna som uppmärksammade orättvisorna. Som förde henne mot juristyrket. När vi kom hit placerades min dotter i en skola i södra delen av stan. Vi var sena med registreringen men där fanns det plats. Från sin nästan löjligt homogena skola hemma i Stockholm hamnade hon nu i en där rollerna kastades om. Hon var i princip den enda med vit hudfärg på hela skolan. Som om det spelar roll! Har vi lärt oss att tänka. Ända tills man är den som sticker ut. För här spelar det roll. Det betonas och lyfts fram. Skolprogrammet är fullt av evenemang som firar och hyllar svarta och minoriteter av olika slag. Många av oss i Sverige har lärt oss att tänka bort hudfärg och liknande kategorier som ett onödigt och störande element på vägen mot jämlikhet. Förutom om man läser postkolonial teori på universitetet, kanske.

Så kallad ”redlining” praktiserades ända in på 1960-talet

Men här är det inte teori. Det är ett arbete som pågår och vars kraft det är svårt att bortse från. Den som tror att det är överspelat eller onödigt behöver bara se på segregationens vardag. Uppdelningen mellan var man bor, vad man jobbar med, var man gick i skolan, vilken bil man kör, vilken sjukförsäkring man har, var man tillbringar ledig tid…nästan allt går att läsa i svart och vitt. Tydligast syns det i stadsplaneringen. Så kallad ”redlining” praktiserades ända in på 1960-talet – alltså när Kamala Harris var liten flicka och Ted Kaczynski började på institutionen för matematik. Det var ett system med färgskalor som banker använde för att beräkna risk för sina lån. Ett område markerades med rött om afroamerikaner bodde där, även om det var ett vanligt medelklassområde. De eleganta stenportarna till de olika delarna av Berkeley Hills som finns kvar än idag visade i praktiken var svarta inte var välkomna att slå sig ner. Ny forskning har visat hur den här typen av gamla strukturella orättvisor riskerar att cementeras av AI-program som är mindre nogräknade i varifrån de hämtar sina data eller hur de konstruerar sina algoritmer.

Med en sådan lokalhistoria är det kanske inte så konstigt att det finns ett behov av att hylla sin egen grupp och stärka barnen i att känna stolthet för sitt ursprung. Att det sen blir galet på individnivå får man ha lite tålamod med. Som när min dotter inte fick hjälp efter skolan med några räkneuppgifter eftersom hon på grund av sin hudfärg inte kvalificerade sig som i behov av extra stöd. Och jag börjar långsamt se varför det måste vara så.

Ända tills hon berättar att konstläraren i skolan har förbjudit att man talar om Picasso i klassrummet. Vit död man som behandlade kvinnor illa. Och det stämmer ju. På mitt jobb på universitetet går det att göra så – där känner studenterna redan till hans arbete. Framförallt har de verktyg för att begripa hur senare konstnärer förhåller sig till en sån som Picasso och hur deras arbete, i sin tur, kan förstås som en kritik mot honom och andra. Men vad händer om vi börjar med att radera Picasso från konsthistorien när vi undervisar 15-åringar?

Det visar sig att min lilla föreläsning är helt överflödig. Min dotter och hennes kompisar hade redan de här invändningarna klara för sig. Vi talar om att Picasso-förbudet i Berkeley tillämpar metoder som påminner om censuren av gay- och translitteratur i skolbiblioteken i delstater som Florida, Missouri och Texas. De politiska motiven är nästan varandras motsatser. Men praktiken – att rensa ut och ignorera röster – har gemensamma drag. Alla dessa goda föresatser som till slut spelar i händerna på dem som inte vill förändra något. På TV står Kamala vid ellipsen framför Vita huset. Platsen där Trump stod för snart fyra år sedan och jagade upp massorna inför det som skulle bli attacken mot Kapitolium den 6 januari. Hon talar om att meningsmotståndaren i en demokrati inte är ens fiende utan någon som måste bjudas in till samtalet, få en plats vid bordet. Picasso måste få sitta där. Translitteraturen måste få sitta där. Och – Trump måste få sitta där. Vi måste sluta radera varandra. Med ord. Med vapen.

Inte heller Harris kommer undan. Hon har byggt sin karriär på att låsa in svarta i San Francisco-området, menar vissa. En progressiv åklagare, säger de, det är en självmotsägelse. Det kan diskuteras men fråga min kompis Ulf som jobbar extra på San Quentin-fängelset på andra sidan Richmond-bron. Han vet vem som sitter inne och varför. Under tiden svischar Googles självkörande bilar upp och ner längs gatorna. Detta är en mer surrealistisk framtidsversion än vad science fiction-litteraturen någonsin lyckats erbjuda. Fordon som förarlöst navigerar längs avenyer där de fentanylstinna kropparna står böjda som fällknivar på trottoarerna. En enda mil som speglar en hel värld sjunger Adolphson & Falk om sina intryck av kontrasterna i New York. Albumet Med rymden i blodet kom samma år som Reagan skadades av en förlupen kula. Den studsade mot limousinen och träffade presidenten strax under armhålan. 1981. Det är hans värld de ser, den svenska duon, när de besöker metropolen. Reagans. En värld som allt fler verkar längta tillbaka till. Med rekordlåga skatter och en nedmonterad välfärd. Men skivans egentliga teman är poesins möte med världsrymden och tekniken. Jag växte upp med den där musiken. Med låtar om robotar som är trötta på att jobba för andra. Som räds människans ”grundlösa beslut”. Några decennier senare är de här idéerna mainstream, åtminstone i många kretsar häromkring. Poddarna svämmar över av snabbtalande ynglingar med doktorsgrader i analytisk filosofi och matematisk statistik som har kommit fram till att det är synd att AI nog kommer att förstöra Jorden men tur att AI hjälper oss att flytta till Mars. Men robotar har inte rymden i blodet. Och det blod som fortfarande flyter på gatorna är inte ett tekniskt problem.   

Elon Musk har blivit den här rörelsens profet. Genom sina kampanjmedel har han i praktiken köpt sig en plats i Vita huset för en spottstyver. Mycket talar för att hans insats inför valet haft verkligt inflytande, inte minst för att få unga män att rösta på Trump. Med argumentet att de därmed röstar för att minska betydelsen av politik i världen. Och belöningen kom direkt: kursen för Bitcoin rusade mot sin högsta nivå någonsin omedelbart när det stod klart att en kryptokramare tar över pinnen i huvudstaden. I sitt segertal kallade Trump entreprenören Musk för ett ”supergeni”. Vi har en ny stjärna, sa han, och Teslas börskurs studsade upp med 15%. Sällan har väl näringslivet och politiken omfamnat varandra på ett mer oförblommerat sätt. Trump har lovat att inte störa drömmen om smarta maskiner med trista saker som arbetsmarknads- och konkurrenslagar. Landskapet ligger vidöppet för vilda västern i Silicon Valley.

Idén om intelligens som ett alternativ till politik är förvisso inte ny. Intelligenstester har ett välförtjänt dåligt rykte med hänsyn till hur de systematiskt har missbrukats under hela 1900-talet för att driva rasistisk socialpolitik. Och det finns historiska kopplingar mellan, å ena sidan, intelligenstestets födelse under rashygieniska emblem och, å andra sidan, framväxten av det område som i praktiken kommit att bli synonymt med framgångar inom artificiell intelligens: Silicon Valley.

I samband med rekryteringen av amerikanska soldater till första världskriget utvecklade psykologen Lewis Terman intelligenstester. Terman var professor vid Stanford. Men IQ-testet var inte bara militärt motiverat utan framdrivet av rasbiologiska ambitioner. Amerikaner med mexikansk eller afrikansk bakgrund eller personer ur ursprungsbefolkningen hade, enligt Terman, en ”tröghet” (dullness) som han ansåg vara genetiskt bestämd och den kunde därför inte korrigeras med utbildning. Det anmärkningsvärda är att två individer som ofta betraktas som grundarna till Silicon Valley har direkta kopplingar till den här historien. Den förste är Frederick Terman, son till nämnde Lewis. Han var radioforskaren som hjälpte sina elever att bli entreprenörer. De hette sådant som William Hewlett och David Packard och grundade Hewlett-Packard 1939. Deras lokal i Palo Alto är ”ur-garaget” för tech-mytologier. Den garage-myt som andra garage-myter inspirerats av. Två snubbar med enorma hjärnor och gott om förakt för etablissemang som bestämmer sig för att välta omkull tillvaron med hjälp av några lödkolvar på ett dåligt upplyst betonggolv. Det vill säga, industrisägner om hur en sammansvetsad grupp ändrar världen genom att låsa in sig i ett litet utrymme och vara begåvade tillsammans. En typ av plats som, för övrigt, har en hel del gemensamt med Kaczynskis garageliknande bostad 150 meter söder om Kamala Harris första hem.

Som dekanus för ingenjörsskolan vid Stanford 1955–65 grundade Terman en forskningspark på campus dit de stora företagen kunde etablera sig: HP, Eastman Kodak, General Electric, Lockheed. Detta blev modellen för ett rikt samarbete mellan akademin och näringslivet som fick skjuts av enorma anslag från den amerikanska försvarsmakten. Detta var början på Silicon Valley. Det ska sägas att Frederick Terman, till skillnad från sin far, inte förespråkade rashygieniska idéer, även om han inte heller publikt tog avstånd från dem.

Den andre individen var fysikern och nobelpristagaren William Shockley. Också Stanford-professor. Han grundade Shockley Transistor Corp, som i sin tur skapade Fairchild, det företag som kom att bli stammen för det tidiga Silicon Valleys enorma grenverk av kommersiella verksamheter. William Shockley delade den äldre Termans uppfattningar angående rashygien och intelligens. Han oroade sig för att mänskligheten var försatt i en omvänd evolution där välfärdssystemet hade motsatt effekt mot vad som hävdades: det förstärkte bara dumheten. Afroamerikaners intelligens, menade nobelpristagaren, kunde inte ökas med förbättrad utbildning. Deras höga födslotal behövde istället motas med sterilisering. Ända fram till mitten av 1970-talet försvarade Shockley sin uppfattning. Så sent som i november 2022 gjorde den ansedda vetenskapliga tidskriften Science upp med sitt eget redaktionella förflutna – ett halvt sekel utan att ha fördömt hans rasism – och slog fast en gång för alla att Shockley var rasist och rashygieniker.

Både Google och Amazon håller på att bygga egna kärnkraftverk

Den cerebrala fixering som idag är påtaglig i den här delen av världen, vilar med andra ord på gamla traditioner som inte är särskilt smickrande. Drömmen om att skapa tänkande maskiner har utvecklats parallellt med drömmen om att renodla befolkningen genetiskt. Bägge ambitionerna har varit besatta av att mäta kognitiv prestation, hitta metoder för att optimera densamma samt låta resultatet vara styrande för idéer om hur samhällslivet bör organiseras.

Min poäng är att vi har varit så skickliga i att fokusera på huvudet att allt det andra som en människa består av – historiska, sociala och kroppsliga relationer – har hamnat i skymundan. Inom AI-kulturer generellt finner vi en kristallisering av det här fenomenet. Riskkapitalister, accelerationister, AI-doomers, effektiva altruister, rationalister, techbrorsor och kryptokillar – även om de har olika tankar om teknikens roll i människans liv är de ändå överens om att världens väsentligheter kan mätas i termer av risk och intelligens. Fred på jorden blir en fråga om IQ.

Och då har vi inte ens talat om energifrågan. Både Google och Amazon håller på att bygga egna kärnkraftverk eftersom delstaternas energinät inte räcker till för att träna AI-modellerna. Det internationella atomenergiorganet IAEA – där Hans Blix var ordförande i 16 år – bedömer att datacenter, kryptovalutor och artificiell intelligens kommer att dubblera sina energibehov mellan 2022 och 2026. På fyra år. Experterna är överens – alltmer av Jordens energi kommer att gå till AI. Och det märks. Microsoft, som är den största delägaren i OpenAI som ligger bakom ChatGPT, har drivit igenom att på nytt öppna reaktorn vid kärnkraftverket Three Mile Island i Pennsylvania. Härdsmältan där i mars 1979 fick hela världen att hålla andan och bidrog till att Sverige genomförde en folkomröstning om kärnkraftens framtid. Vilken ofattbar tanke, 1979, att det havererade kärnkraftverket skulle öppnas upp igen, 45 år senare, på uppdrag av ett företag som säljer mjukvara. Inte för att ge ström till hushåll, utan till datorer.

”Vart skulle mamma?” Jag tittar upp från min kopp. ”Simma.” Vi sitter i den ständigt lysande solen och äter bananbröd. ”Strawberry Creek?”, undrar hon. ”West Campus.” Hon gillar inte att hennes mamma går och simmar där på kvällen. En timme innan de stänger får man komma dit och duscha. Staden kör ett ”shower program” ute i de västra delarna. Hemlösa och andra får möjlighet att tvätta sig sista timmen. Universitetsfolket går till sina egna bassänger, Strawberry Creek är mer som en country club. Och då är Berkeley-universitetet fattigmanskvarter jämfört med Stanford, som mer än någonting liknar ett kloster för koncentrerade tillgångar: kontakter, kapital, kisel.

På valdagen ringer de från skolan. Någon har hittat en bomb på en toalett. Alla har evakuerats. Polisen är där med hundar. Bombtekniker i sina tjocka dräkter. Föräldrar har lämnat sina jobb i panik. Nu står de utanför staketen och ropar till sina barn som står uppställda på fotbollsplanen att de ska strunta i lärarna och klättra över stängslen. Telefonerna ringer oavbrutet. Är det kopplat till valet? Vem ligger bakom? Det visar sig efter några stökiga timmar att ”bomben” var någons fysikprojekt som glömts kvar på toa. Men under den tiden hann vi uppleva den gamla oron igen. Som när jag fick ett sms från seglarlägret i New Haven 2019 om att de hade en ”lockdown” eftersom en beväpnad person härjade i området. Och jag påminns om hur min 8-åriga dotter, efter bara några veckor i amerikansk skola, fick öva på hur man gör om det finns en ”active shooter” i närheten. Man låser dörren till klassrummet, gömmer sig under bänken och är helt tyst.

Ted Kaczynski skrev ett manifest för att rättfärdiga sina attentat mot tech-folk under 20 år. I ett förvirrat collage av förenklade motsättningar väver han ihop stoff från miljörörelsen, mediekritik och anarkism. Hans flykt från industriell produktion leder rakt i famnen på prepping och survivalism och med det en konservativ ådra som rinner genom primitivismen: min frihet, mina rättigheter, mitt hus. Och förstås: Mitt vapen. ”Dom” hotar det som är äkta och sant. ”Vi” måste skydda vårt sätt att leva. Låter det bekant? Så fort man börjar leta fiender som hotar ens existens, tenderar andra övertygelser att minska i betydelse. Vem behöver sakfrågor när man kan förenas i rädsla och hat? Den bästa politiken blir att avskaffa politiken. I den målsättningen kommer rörelser samman som annars inte har någonting gemensamt: anarkister, konservativa, vänster. Populism är terrorism med andra medel.

Jag minns hur man möttes av stora porträtt av paret Clinton när man kom in på Yale Law School. Det var där de träffades på 70-talet. Tradition och etablissemang. Nuförtiden hänger J.D. Vance tydligen där själv i en ram på väggen. Senatorn som Trump utsåg till sin kampanjkollega. Snart landets vicepresident. Men det han kommer ihåg bäst från sin utbildning, Vance, är inte diskussioner om de konstitutionella principerna som amerikanerna älskar att återvända till. Nej, det som gjorde störst intryck var tydligen när den nyliberale Paypal-grundaren Peter Thiel hälsade på och höll ett föredrag på temat att den som väljer juristbanan slösar bort sin tid. Bröstet sväller hos den unge kandidaten. Här finns en drivkraft som han känner igen hos sig själv. I den här valrörelsen spelade Vance hårt på sin utsatta uppväxt i Ohios rostbälte. Hans tid som riskkapitalist i Silicon Valley hörde vi mindre om. Thiel, som hjälpte Vance att komma igång på västkusten, ordnade också så att han kunde dra in 120 miljoner dollar i kapitalbackning. Det var mångmiljardären och tech-profeten som lockade Vance från östkusten. Bort från de tröga institutionerna och gnället om reformer.

Jag talar alltså inte om teknikpolitik utan om teknik som ersättning för politik. Detta är den stora rörelsen. Den är inte ny, nödvändigtvis, men den är starkare än någonsin. Inte minst i den här valrörelsen. Det är en rörelse bort från protester, lagstiftning och ledarsidor. Ingen förkroppsligar den bättre än Elon Musk. Efter att länge ha flirtat med MAGA, Make America Great Again-rörelsen, men inte riktigt öppnat plånboken, hände det någonting i somras. Någonting som fick honom att gå från att sprida deepfakes på demokrater till sina 200 miljoner följare på sin egen plattform X och istället kasta sig rakt ut i kampanjspåret. Detta något var Trumps blodiga öra i Butler, Pennsylvania. Det var när den uppdrivna retoriken om invandrare och vänsterfolk som förstör landet avbröts av automateld från ett plåttak 150 meter bort. Den händelsen blev knuffen för världens rikaste man att utbrista att där, där har vi en hjälte som offrar sig för landet. Han menade Trump. Lika entusiastiskt blev Silicon Valley när J.D. Vance valdes till vicepresident-kandidat: nu har vi äntligen en riskkapitalist från tech-världen på väg till Vita huset! Det är viktigt att alla får rätt berättelse: folket på kampanjmötena i mellanvästern ska få snyfthistorier om hur den tuffa uppväxten vändes i revansch. Techbrorsorna i Kiseldalen, däremot, ser en likasinnad närma sig Centralkontoret för avreglering och skattesänkning.

I den terrängen har Trump förstås varit den perfekte kandidaten som de verkliga makthavarna föser framför sig. En politiker som misstror politikens roll i landet. En entertainer och affärsman som enligt egen utsago motvilligt kandiderade för att kunna avskaffa så mycket som möjligt av den politiska infrastrukturen som han är satt att förvalta. Kampanjpolare med techbrödernas techbroder Elon Musk. Kanske kommer vi att minnas 2024 som året då Google fick Nobelpris i kemi och fysik för AI-forskning och Silicon Valley vann valet i USA.

Den barocka rikedomen, den utbredda misären. Och den återkommande idén att tekniken ska lösa alltsammans på något magiskt sätt. Bara vi blir av med politiken först.

Ingenstans koncentreras de här tankarna tydligare än i riskkapitalisten Marc Andreessens ”tekno-optimistiska manifest” som han la ut på webben för precis ett år sen. Ytligt sett är det som att vända ut och in på Kaczynskis manifest från 1995. Tech är vårt ursprung och vårt hopp. Rikedomar bortom våra vildaste fantasier väntar. Likt hajar, skriver Andreessen, måste vi växa eller dö. Mer intelligens, mer kärnkraft, friare marknad. Problemet? ”Dom”. Dom ljuger för oss. ”Dom” är exempelvis FN:s hållbarhetsmål, institutioner, reglering och staten – dessa är ”våra fiender”. Politikens instrument hör till den gamla världen, enligt det här synsättet. Det är tekniken som ska frigöra människan och skapa mening i hennes liv. Detta är inte mina ord, det står så. Man kan hitta exempel på den här sortens tankegångar för femtio år sedan, för sjuttiofem år sedan. Man kan föra det hela vägen tillbaka till Francis Bacon på 1600-talet, om man vill. Men visa mig en tid när dessa idéer om att avskaffa politiska medel till förmån för oreglerad teknisk innovation har varit starkare. Drag under galoscherna i den artificiella intelligensens epok.

Synen på teknik är alltså radikalt olik i dessa båda manifest: 1995 respektive 2023. Men fantasierna om en ”fiende” är starkt närvarande i båda. Det är, i båda fallen, samhället och dess tendenser som måste bekämpas. Vare sig man är internet-miljardär i Silicon Valley eller frustrerat mattegeni i en stuga i Montana är en sak väldigt tydlig: politik, institutioner och demokrati har ingen roll att spela när det gäller världens framtid. Planeten står och faller med teknik: den måste antingen utplånas som satans redskap eller upphöjas till människans gud. Just nu kan man konstatera att den senare uppfattningen har medvind.

Vi lämnar Regent street där Kamala Harris barndomshem och terroristens gamla lya ligger. Marijuana-röken ligger tjock på anrika Telegraph street på vägen upp mot campus. När vi kommer fram pågår halvhjärtade protester mot kriget i Gaza. Några dansar. Man kan köpa begagnade kläder. Gratis pizza om man skriver på en lista. Jehovas vittnen med sina prydliga kläder i sitt vanliga hörn. Trots budskapet att vår undergång är nära, verkar de ha all tid i världen. Campanilen slår sex. Bortom klocktornets dån hör man ett avlägset buller. Det är från bygget av det nya huset för datavetenskap. Det var en anonym donation på 2,5 miljarder kronor som drog igång projektet för ett par år sen. Om Ted Kaczynski kommit till Berkeley som 25-årig professor i matematik idag, hade de placerat honom i det nya tech-palatset. Byggnaden heter The Gateway. Vi leder cyklarna den sista biten hem. Solen går ner bakom Golden Gate-bron på andra sidan bukten.

Läs mer:

”De sparkade Elon Musk i huvudet” – Läs ett utdrag ur Walter Isaacsons Musk-biografi.

”Högtidsstund för demokratin? Knappast.”